Som de flesta av er märkt så skriver jag betydligt snabbare än vad mina fingrar klarar av. Ord som itne och elelr är mer regel än undantag. Skratt. Jag kämpar vidare med min pekfingervals (för jag är inte ett dugg stolt över felstavningarna) men då jag har en turbospeedad hjärna utan tålamod så tror jag aldrig jag kan få hjärnan att vänta in fingrarna. Då tappar jag bara tråden och resonemanget dör.

(Jag vet ju aldrig vad jag kommer att skriva, eller säga, förrän fingrarna/munnen levererar, jag tänker aldrig till innan utan blir ofta lika förvånad själv, när jag säger något bra eller kul, som läsaren/lyssnaren blir.)

MEN jag blev i alla fall extra glad när jag läste detta:

Kan du lsäa dteta?

Jag kndue itne tro att jag fkaitkst kndue frsötå vad jag lstäe. Den fneoelmana kfraetn i mnänisnaks hjnräan kan, elnigt en undiöserknng i Cmabrigde Uinervtisy, lsäa oedrn i vlkien odnrig som hlset, det edna vkitgia är att den fsötra och stsia btkosaevn stetir på rtät palts. Rsteen kan vraa hluler om bluler och du kan ädnå lsäa det unta ngåra porlbem. Vrfaör vi kan det, är att hjnräan lsäer itne vrjae bostakv för sig, utna hlea odert som en hel. Hägtfit va? Och jag som altild ttort att svata rtät viart vitgkit!

YES!