Passar du in? Är du ”normal”?

Visst ja. jag lovade att vi skulle titta på ”normalvärden” och hur dumt det kan bli om vi tror att dessa betyder att du mår bra om du hamnar inom och du mår dåligt om du ligger utanför.
 
Jag berättade om min dotter och läkaren som inte ville kolla hennes hjärna. Då var jag arg, idag är jag så tacksam.
 
Jag har heltid arbetat med hälsa sen 2005/2006. Och en av mina styrkor som ADHD är att jag minns allt. Så min hjärna kan enkelt sätta ihop helhetssystem av många olika detaljområden och den kommer ihåg vad som sades och gjordes för 5-10 och även 15 år bak i tiden.
 
De skapar hela tiden logiska system och den skriker rätt ut om den ”röda tråden” inte håller fullt ut. Jag vet inte alltid vad som är fel, men jag vet att hypotesen inte håller.
 
Ibland får jag vänta på svar till kunskapen kommer ifatt, ibland får jag skapa svaren själv och vänta på att nån annan bevisar dom och ibland måste jag prova själv.
 
Lite bakgrund till min lilla test.
 
När jag var liten sov jag aldrig, pratade alltid och rörde mig alltid. Men hade turen att ha en glad hjärna. var aldrig eller mycket sällan arg. hade ingen kompis för det gick inte att leka med mig.
 
När jag var tonåring så sov jag normalt, men mindre än mina kompisar, jag pratade alltid och jag rörde mig alltid. Jag blev klassens clown, kände mig annorlunda och skämtade alltid om att jag var en alien. Jag förstod att jag mycket ofta inte fattade vad alla andra tyckte var självklart. Överintelligent så skolan var lätt. Men livet och det sociala var svårt.
 
20-årsåldern – gick i låååång terapi för jag hade fått för mig att jag var värdelös eftersom jag inte passade in någonstans. 7-8-9 år, en gång i veckan. Men har sen dess mått strålande. Bästa jag någonsin gjort.
 
20-40 år. Passade aldrig in i grupper. Krockade med chefer. Kallades hoppjerka då jag bytte jobb vartannat år hela tiden. Reste mycket. Gjorde mycket. Upplevde mycket. Utbildade mig till Marknadsekonom, Hälsocoach, Gymnasiellärare, Massör, Kostrådgivare, Personlig tränare, träningsinstruktör i massa olika träningsformer… och lite till i form av småkurser.
 
Min hjärna passade helt enkelt inte in. När folk ber mig stressa ner så svarar jag – ”Jag är inte stressad, jag är aktiv. Jag bor i slowmotion-land, allt är så evinnerligt långsamt. Jag försöker få igång er och världen annars somnar jag.”
 
Jag blev fet, jag gick ner i vikt, jag åt glutenfri lågkolhydrakort med mycket omega 3 och lite omega 6. För vikten och hälsans skull.
 
Jag trodde fortfarande att jag bara var fel och inte passade in.
 
2005 trillar polletten ner, jag var ju en glasklar – enligt läroboken – ADHD:are.
 
Men nu funkade allt. Jag funkade i grupp (nästan). Jag startade mitt företag (så slapp jag hopplösa chefer som mest begränsade mig) och jag förstod att jag måste leva mitt liv i turbo för att må bra. Jag vägrade från den dagen att ”passa in i boxen”. Jag byggde mig en egen ny stor generös, förändringsbar och flexibel box. Jag mår strålande. Och min hjärna är likadan nu som då.
 
Men jag har satt min hjärna i rätt miljö. Rätt mat, rätt stimulans och i rätt frihet.
 
Min hjärna minns allt detta. Jag kan fortfarande komma ihåg när jag inte förstod världen. Och att jag idag gör det (oftast).
 
Lång introduktion. Nu kommer det jag egentligen vill berätta om.
 
I mitt hälsoarbete har jag sett hur vi vill skapa kontroll och hur vi vill ha normalsiffror att förhålla oss till. ”Jag har brist”, ”Jag ligger fel” ”Balansen är fel, jag har dominans” … och då blev jag lite nyfiken. Hur ser min hjärna ut?
 
Alla som skickar iväg sitt spått, urin, blod och hår på analys gör ju det när de mår dåligt. och tolkar sen att de mår dåligt på grund av att de hittar en avvikelse från något normalvärde.
 
Så jag skickade iväg spått och urin på analys när jag mådde toppen.
 
Serotoninet var oerhört lågt. Jag fick till svar att jag skulle ta en massa tillskott och att jag var djupt deprimerad och hade sömnsvårigheter.
 
Dopaminet var lågt. Jag borde vara trött, omotiverad, håglös och ha problem med vakenhet och minne.
 
Min GABA och glutamat var skyhögt, långt över maxgrönsen för vad de mätte. Jag skulle nu oroa mig för Alzheimers.
 
Adrenalinet lågt – och det visste jag redan eftersom jag i stort sett aldrig blir arg eller irriterad.
 
Det enda normala på mig var noradrenalin. Annars var min hjärna helt ”obalanserad”. Tänk om jag hade mått dåligt på grund av livet, stress, suckar, att jag inte passade in, att jag har svårt i grupp, att jag var udda, hoppjerka och fått för mig att det var min hjärna som skulle repareras. Vad hade hänt då och hade det överhuvudtaget fungerat?
 
Eller hade det bara kostat mig tusentals kronor i piller?
 
Min hjärna är helt fel i förhållande till normalvärdena och jag mår strålande. Jag är inte normal, men har ingen önskan om detta. Alla kämpar för att de vill vara unika och sen ska vi ändå ner i en liten normal-box. Hur tänkte vi då?
 
Jag har i stället satt min unika hjärna i ett liv där den trivs.
 
Jag behöver idag lite mer sömn är genomsnittet. Sover gärna 9 timmar per natt. Och då struntar jag i vad hälsotidningar säger att jag ska göra. Jag lyder min hjärna.
 
Jag har ett ganska så litet ångestskydd så jag får se till att min ångestnivå är lägre än mitt skydd.
 
Jag passar inte in i grupp med en chef som styr och begränsar. Så jag arbetar själv och är min egna chef.
 
Jag behöver aktivitet och utmaningar och ett mycket högt tempo. Jag ser till att jag slipper situationer där kollegor är arga för att jag ”stressar upp arbetstempot” och jobbar istället i en miljö där jag får beröm för att jag får så mycket gjort.
 
Jag är fortfarande inte bekväm i grupp med gärna med grupp. Jag är för udda och tar för stor plats i en grupp, men jag fungerar kanon om jag får leda gruppen. Så jag är nu utbildare, träningsinstruktör, föreläsare i stället för deltagare. Jag älskar människor och har nu hittat ett sätt där det fungerar.
 
Tänk om jag hade fått för mig att försöka ändra på min hjärna för att bli ”normal” och att jag trodde att jag mådde dåligt för att hjärnan hade den balanseringen som den har.
 
Min personliga uppfattning (som inte delas av alla, jag vet) är att det är tusen gånger enklare att ändra livet så det passar hjärnan än att ändra hjärnan så den passar in i den lilla svenska snäva boxen.
 
Även hjärnan är full av gungbrädor. Balanserar du en så tippar du en annan. Som påverkar en tredje som motverkar den första.
 
Min ”obalans” eller som jag ser det, unika röra gör att jag har en beroendehjärna, kategoriseras som ADHD och triggar på ständiga ”kickar” i livet.
 
Jag är inte. Jag har. Jag är Anna.
 
Jodå, jag kollade mina hormoner också. All in 😉
 
Och jag tror att anledningen till att mitt liv fungerar är för att mitt kortisol är normalt. Japp, normalt. (Det enda värdet som var ”normalt”) Kortisol är ett chefshormon som tillsammans med det andra chefshormonet, insulin, styr det mesta i vår kropp. Är dessa två i obalans så är allt i obalans.
 
Jag äter mig till en stabilt insulin. Lätt? Mycket.
Jag lever mig till ett stabilt kortisol. Lätt? Nej, skitsvårt.
 
Alla andra hormoner och signalsubstanser är i total kaos enligt normalvärdena med verkar funka finfint ändå.
 
Livet har en enorm betydelse för hur vi mår.
Bor du i fel liv så blir du sjuk. Inget piller i världen kan fixa till livet.
 
Vi letar på tallriken och vi letar i hälsokosten efter lösningen på det livet ställer till med. Jag tror vi letar på fel ställe.
 
Kosten är en förutsättning. Du kan inte bygga ett höghus på dålig grund. Men kosten är inte lösningen.
 
Tillskott behövs ibland. För att få näsan över vattenytan, så du orkar ta tag i livet. Men tillskott i sig räcker aldrig.
 
Medicin behövs ibland. För att bedöva det som gör ont så du orkar ta tag i anledningen. Men det finns ingen medicin som fixar till livet.
 
Var passar du in? Var bor din hjärna bäst? Vad behöver du för att må bra? Och vad behöver du slippa och ta bort i ditt liv?
 
Nej, du är inte klar i morgon. Men kanske om 5 år om du börjar idag.
Jag hittade ”hem” när jag var ca 40 år. Det tog sin tid. oerhört många tårar och många tillfällen där ”jag – Alien” kände mig utanför och missförstådd och aldrig passade in. Men så mycket jag har lärt mig. Så oerhört många insikter denna tid gett mig.
 
Idag är jag 50, snart 51 år. Halva livet kvar. Med en kunskap om mig själv, var jag passar, vad jag behöver som kommer ge mig 49 härliga år.
 
Låt din hjärna få en plats där den trivs och blir uppskattad.
 
Den svenska boxen är tyvärr extremt liten. Och skolans box är skrämmande nog ännu mindre. Snart får ingen plats utan att få en diagnos.

Andra inlägg som kan intressera dig

SKRIV EN KOMMENTAR