Medicin för biverkningar från onödig medicin?

Min dotter var aldrig sjuk i skolan. Och då menar jag aldrig. Inte en enda förkylningsdag.

Jag lärde mig också tidigt att om hon sa ifrån så var det allvarligt.

Hon ramlade och ”gnällde” över en fot. Gick på foten i några timmar men nja det gjorde ont. Åkte in på akuten, läkaren log lite och sa att detta var nog helt ok för hon var så ”glad”. Jag krävde röntgen, läkaren log och sa att för min skull – ”så mamma kan vara lugn”. Den var bruten på två ställen.

Hon tål massa smärta.

Hon fick feber, men allmäntillståndet var helt ok. Febern var kvar och hon var pigg. Jag åkte in för att kolla henne, satt på akuten och hon blev trött och dåsig. Jag sa ifrån att jag inte ville vänta längre, de måste kolla hennes temp. Nu. Sjuksyster sa att jag skulle lugna mig, dotterns var ok, hon såg så pigg ut. Jag gav mig inte. 41,5! Och njurbäckeninflammation de lux. Nu blev det fart på gänget!

Hon tål massa smärta och hög feber utan att det märks.

Så med dessa och några exempel till visste jag att om min dotter säger i från så är det redan kris.

Till berättelsen om den makalösa läkaren (Som jag då var arg på och idag beundrar.)

Dotter går i åttan och en dag ringer skolsystern mig och säger att hon är hos henne. Hon mår inte så bra.

”Jag kommer med en gång” svarar jag och börjar göra mig klar för bilen.

Skolsyster -”Nej, det är ok. Jag ville bara informera dig”

Jag berättar att om dotterns säger ifrån är det något. Inte bara en fis på tvären. Systern lugnar mig. (Jag börjar bli van vid epitetet ”hysterisk mamma” vid det här laget. Ler lite) Men jag står på mig. Jag kör och hon ska hem.

Skolsyster i telefonen – ”Oj, hon svimmade precis”

Jag – ”Ring ambulans, jag är på väg”.

När jag kommer till skolan är dottern fortfarande medvetslös och ambulansen är där. Vi åker in till sjukhuset. Hon är okontaktbar i 40 minuter.

Direkt när vi kommer in möts vi av en läkare. Snabbt görs en röntgen på hennes hjärna för att utesluta tumörer och blödningar. Allt ser ok ut.

Hon vaknar men är evinnerligt trött och har huvudvärk. Läkaren skriver ut oss, bokar in en tid dagen efter och säger att dottern ska sova i min säng med mig så jag har koll.

Redan nu morrar jag lite. Ska hon hem? Läkaren berättar lugnt att hon mår tusen gånger bättre hemma i tryggheten och i mammas säng än ensam på ett sjukhus. Och att prata med henne nu vore inte schysst. Trött med huvudvärk, bättre i morgon när hon fått sova ut…

Dagen efter kommer vi dit. Dottern piggare och svarar på alla frågor hon får.

Och nu kommer det jag vill berätta om. Läkaren visste inte vad det var men gissade på tonårsmigrän som kan visa sig på detta sätt. Jag kräver som orolig mamma att alla tester ska göras. Här ska röntgas och mätas och testas och kollas och…

Läkaren tittar på mig och svarar. vänligt ”Är du frisk, är din hjärna frisk?”

– ”Ja, jo…”

Läkaren fortsätter ”Jag lovar att göra alla tester du ber om på din dotter om jag får göra dom på dig och din friska hjärna först.”

– ”Va?”

Och så berättar läkaren sakligt och lugnt att alla hjärnor har avvikelser. Och om vi kollar mig grundligt så kommer han att hitta ”fel” som kan medicineras. Och så får friska jag mediciner som garanteratr har biverkningr som i sin tur om ett tag måste medicineras. Så om ca 2 år kommer jag vara väldigt sjuk.

Och om vi nu kollar dotterns hjärna kommer vi få för oss att dessa naturliga friska ”fel” är orsaken till att hon svimmande och då kommer hon få medicin i onödan som kommer ge henne biverkningar som måste medicineras. Så om 2 år kommer hon vara väldigt sjuk.

Jag tittar på honom. Irriterad. Men inte ens jag kunde argumentera mot hans logik.

Han berättade igen att de hade kollat i första röntgen för tumörer och blödningar.

Han berättade igen att han gissade på tonårsmigrän. Och att det var vanligt att den aldrig kom tillbaka. Bäst var att låta kroppen läka sig själv. Vi skulle fokusera på att minska stressen.

Hon fick inte bada själv på 2 år, ifall hon svimmade. Enda faran var just att hon då kunde drunkna. Efter 2 år skulle vi se henne som helt återställd. Utan återbesök.

Jag var så arg. Då! Men hans logik höll och jag lyssnade.

Idag är jag lyrisk. Detta måste ha varit Helsingborgs smartaste läkare någonsin. Utred och uteslut de faktiska farorna, cancer och skador, och sen låt kroppen läka själv.

Jag lärde mig att det finns alltid ”fel” på alla kroppar. Eller snarare, det finns många fler rätt än normalvärden. Det finns många ”fel” som inte spelar någon roll. Du är frisk i alla fall.

Hur många av oss gör en hälsokontroll när vi är friska och får reda på att vi är sjuka? Är vi det? Eller skapar vi bara nya problem?

Har hört om allt för många inom företagshälsovården som kommer på kollen fullt friska, får reda på att de har höga kolesterolvärden, sätts på medicin och efter ca 2 år är det sjuka och vissa kan inte ens arbeta mer.

Vad är det som händer?

Jag ska sen berätta om min hjärna. Fast inte nu. Den är ”fel” ska ni veta. Ha ha ha. Tur att jag aldrig har börjat medicinera den. varken med medicin eller biokemiska reperationer. Tänk om jag reparerat och förändrat något underbart bara för att den inte överrensstämmer med normalvärdena. Undra hur jag hade mått då?

SKRIV EN KOMMENTAR