ACT

Livet är som en dans på neuroser!

Nu ger jag mig in på en sprängdeg. Men detta är min kunskap och hur jag landar. Jag respekterar din och du behöver aldrig landa på samma plats. Låt mina tankar vara en input för dina.

Vad är stress? Ångest? Neuroser?

Stress är rädsla. Stress är inte mycket att göra. Stress är rädslan för konsekvenserna om du inte hinner, om du misslyckas, om du inte duger, om du inte är bra nog. Stress finns även om du är arbetslös eller sjukskriven. Där är ofta rädslan kopplad till avvisning, du duger inte, du syns inte och du är utesluten, du tillhör inte.

Alla dessa rädslor är kopplade till barn-instinkterna. Men vi återkommer till dom lite senare.

Ångest är rädslan för tanken om något. Tänk om Bettan är sur för igår. Tänk om jag missat något för igår. Värsta ångesten brukar för många vara när du inte vet vilket om som hjärnan fastnat på. Du känner surret av rädsla/ångest men vet inte vad som jagar dig. Många förklarar det som att man har missat något mycket viktigt, men vet inte vad.

Neuroser är barn-instinkter du har tagit med dig till vuxenlivet.

Äkta rädsla och instinkter är för att rädda dig från döden. Ångest är nar du är rädd för något som var farligt när du var liten, men som inte är farligt nu när du är vuxen.

Hjärnan

När du är barn, ca från 0 till 7 år så lever du i theta-vågor. Du är mycket påverkbar och ska under denna tid lära dig trygghet. Hjärnan mognar bakifrån och fram vilket betyder att mycket av det du lär dig är kopplat till instinkter i din reptilhjärna.

Under tonåren morgnar  däggdjurshjärnan och du är nu full av känslor. För glad, för ledsen och för besviken eller arg.

Här börjar även själva du mogna fram, neo cortex. Vissa snabbare och andra långsammare. Här har du sunt förnuft, ditt medvetande och dina val. Även ditt språk, din vilja och all kunskap. Din rädsla sitter inte här. Ändå är det många som försöker prata förnuft med sin ångest och sina neuroser. Det går inte, dessa delar av hjärnan är inte ihopkopplade. Och din reptilhjärna har inget språk!

Neo Cortex lever också i helt andra hjärnvågor när du är vaken. (Beta & gamma)
Reptilhjärnan kan du bara påverkar i alpha och theta-vågor.

Theta: Avkoppling och meditation plus upp till du är ca 7 år.
Alpha: Vaken avkoppling och även precis innan sömn

Vi som vuxna lever nu alltså vakna i gamma och beta. Här kan du inte påverka barninstinkter! Så du kan inte prata förnuft med instinkter som ska rädda livet på dig och be att de försvinner. Du kan inte heller prata förnuft med en hjärna som inte har ett språk. Du kan inte be en förtvivlad treåring att sluta vara rädd för avvisning, kalla ögon, mörka rum, ensamhet, suckar eller skarpt skäll. Att sucka och skälla på treåringen för att den är rädd funkar inte heller.

Barn-instinkter är viktiga för ett barn. Föräldrarnas uppgift är att fylla trygghets-koppen, görs inte detta så tar barnet med sig dessa in i vuxenvärlden där de nu blir neuroser och ångest eller andra negativa uttryck.

Små barn ska vara rädda för avvisning. Lämnas de ensamma på savannen eller i skogen så dör de. Fylls inte denna trygghet kommer de vara rädda för avvisning som vuxna.

Små barn ska lära sig att passa in i flocken. Om de aldrig duger så avvisas de och blir uppätna  av vargen. De behöver få lära sig med värme och kärlek. Det är ok att göra fel. De visas varmt vägen och tålamod och förlåtelse är en självklarhet. Missas detta blir de rädda för att göra fel. Vissa slutar försöka helt. Andra samlar på skuld och skam.

Små barn ska vara rädda för att vara ensamma i mörkret. Det innebär en säker död. De flesta barn visar detta tydligt och vill att dörren ska vara lite öppen och ljuset tänt. Att härda dom gör inte barn starkare, bara mer rädda inför vuxenlivet. Att rädda dom från vargen när de är små och försvarslösa gör barnen trygga och säkra. Att visa att flocken säkrar upp och tar hand om skapar styrka inför framtiden. Den dagen de kan försvara sig från vargen är de redo att börja öva på detta. Fram till dess bör föräldrarna döda alla vargar. Vi ber vår 2-3-åringar att döda vargen själv…

Små barn ska vara anpassningsbara och försöka passa in och lära sig ett beteende som är accepterat av de vuxna. Lyckas de får de stanna. Misslyckas de och utesluts från flocken så dör de. De ska alltså hitta ett sätt att inte bli övergivna av sina föräldrar, annars död de. Få barn lyckas med detta idag. Förr var det en självklarhet. Idag är det politik och värderingar. Små barns hjärnor har tyvärr inte ändrats överhuvudtaget sen stenålderstiden, så de gör som alla djurungar – litar på sina instinkter, sin underbara barn-instinkter.

Så små barn ska göra allt för att inte bli övergivna. Överges de så dör de. Här bygger vi en framtida neuros om de inte lyckas.

Och vi vuxna, i alla flockar i alla tider, har ansvarat för att visa barnen att de duger, de blir inte avvisade, de får sova med vuxna, nära, de lämnas aldrig ensamma och vi visar tydligt vad vi förväntar oss utan suckar eller himlande ögon. Fram tills nu på 1900-talet.

Nu avvisar vi barnen redan vid 12-18 månadersåldern så de ska orka ”jobba” 50 timmar i kontorslandskap. Det spelar ingen roll hur de försöker, vi lämnar dom i alla fall. Vissa försöker nu få bekräftelse genom att vara söta, de lider som vuxna när rynkorna kommer. Vissa försöker duga genom att vara duktiga, de är alla till lags till den grad att de går in i väggen. Vissa försöker vara snälla i absurdum och sätter alltid alla framför sig själv, men hur de än anpassar sig är det alltid någon som inte är nöjd.

Andra blir skrämmande och använder arrogans och styrka som teknik. Anfall är bästa försvar och ingen vågar går emot dessa. De ser vargar överallt, även där de inte finns. De missuppfattar ofta och tolkar in hot överallt.

Ett tag skulle små barn sova ensamma i mörker och när de skrek ut sin dödsångest skulle vi inte gå dit. De skulle ”lära” sig att klara sig skälva som 2-3-åringar och de skulle ”härdas”. De gav ofta upp och trygghetskoppen fylldes aldrig så beteendet finns kvar som vuxen. Vissa är mörkrädda som vuxna och andra har flyttat över rädslan på andra saker.

De som tappade kontrollen som små och aldrig hittade ett sätt att nå fram lever i dag med ständig rädsla för kontrollförlust. De försöker kontrollera andra, livet, spisen eller linjer på gatan. De blir rädda för spindlar, ormar, hundvalpar, fåglar ja allt som inte går att kontrollera. De stör sig på andra trafikanter, retar sig på saker som ligger fel och rättar andra hela tiden.

Barn-instinkter är underbara. Barnet visar tydligt vad barnet behöver så barnet överlever och vi vuxna lyssnar och förstår. Vi litar på instinkterna som gör att djur över hela världen överlever utan språk och vu har överlevt i årtusenden.

Men de senaste 100 åren har vi fått för oss att barn är små vuxna. De ska klara sig själv. kunna förstå svåra vuxenresonemang  och döda vargen själva. Här föds rädslan och de kommer att ”jaga” tryggheten som vuxna. Barn-instinkter är inte speciellt användbara när vi är vuxna. Nu blir de i vägen för att vuxet beteende, vuxet resonemang och sunt förnuft. Vi blir känslostyrda och rädda för saker som vi kan hantera som vuxna. Nu har vi neuroser som kan visa sig som aggressivitet, arrogans, ångest, ätstörningar, ”offerkofta”, kontroll… ja det finns en massa kanaler och utlopp.

Vill du köpa en hundvalp eller kattunge när de är 3-4 veckor gamla? Troligtvis inte, för bryter vi deras instinkter blir de antingen otrygga eller aggressiva. ”De behöver sin mamma”. Detta gäller alla ungar, även människoungar.

Politiskt korrekt? Värderingar? Tyvärr struntar reptilhjärnan högaktningsfullt i detta. Häng inte mig för detta.

Hur gör man då? Går det att återställa detta?

Japp. Men inte genom samtal med Neo Cortex. Inte genom resonemang och sunt förnuft. Du behöver hamna i theta- eller alpha-vågorna och där påverka reptilhjärnan. Där skapa trygghet för reptilhjärnan och få den att förstå att det finns en vuxen som tar över, Neo Cortex. Se dig själv som två. Lilla treåriga du som bara kan förändra dig i rätt hjärnvågor och du idag med sunt förnuft och en vuxens möjligheter och handlingskraft.

Gör det ont att programmera om? Japp. Du plockar ju fram det onda som du troligtvis flytt från under 20-30 kanske 40 år. Det känns.

Kommer jag må sämre i början? Japp. Funkar det kommer du dippa. Och här ger många upp tyvärr. Du vill över dippen och landa ett steg högre än när du började. För att fortsätta beta av otrygghet efter otrygghet.

Jag älskar ACT, men för mig är det positiv psykologi. Hur vill jag leva här och nu? Vad är viktigt och värdefullt för mig? Vad vill jag fylla mitt liv med?

ACT är också till viss del en förändring av reptilhjärnan eftersom vi stannar i våra rädslor. Flyr du så bekräftar du för din reptilhjärna att det är farligt. Får du tröts av andra så bekräftar de att det verkligen var farligt. Du vill i stället stanna i känslan och visa för din hjärna att det kommer ingen varg, till slut så släpper hjärnan sin rädsla. Det kom ju ingen varg. Det är helt okey att göra detta med någon. Det är inte tröst. Tillsammans är det tryggare att möta vargen. det är helt okey.

Men har du för många barninstinkter kvar kommer du spendera halva dagarna med att möta varg. Det äter för mycket på din energi och förstår dina dagar. Och har du tusentals vargar så är det risk att du ständigt är rädd och sover dåligt och det helt enkelt inte finns tid, mod, ork och energi att möta varg om och om igen.

Lösningen? Just nu är det inte ”inne” med snabba metoder och terapi är tyvärr omodernt. Plus att många försöker prata Neo Cortex till rätta med samtalsterapi.

Du vill hitta någon som jobbar med hypnos/suggestion. Positiv påverkan för att skapa trygghet i reptilhjärnan så du som vuxen kan få ta över ditt liv igen. Du fyller barn-koppen så du kan få vara vuxen med vuxeninstinkter.

<3

Ja, det går. Jag har gjort resan. 

 

 

 

Write a comment