Sitter i klassrummet.
Halva gänget gör idag sina anteckningar på sina datorer.
Det smattrar som om jag satt på ett skyttefält med k-pistar.
Något har tagit med sitt barn på föreläsningen. Barnet påkallar min uppmärksamhet då och då samt hostar lite.
Fullt fokus framåt. Jag har satt mig långt fram så jag har så lite störning framför mig som möjligt. Lättare att bortse från störning bakåt.
Föreläsaren läser från Power Pointen. Nästan ordagrant. Vilket betyder att jag redan läst allt som ska sägas långt innan det är sagt och inget nytt händer på 120 minuter.
Jag lägger all min energi på att koncentrera mig. Lyckas nästan sitta still.
Skriver ner allt som kan vara användbart. Ritar bara några gubbar med gympaskor och glada leenden. Bara några, inte pappret fullt som jag gjorde i skolan som ung.
Jag tror jag har lärt mig att lyckas lura alla att jag är normal.
När föreläsningen är slut är jag totalt slut. Det finns ingen kraft kvar.
All kraft gick år till att inte tappa koncentrationen. Att inte somna. Att hålla alla oljud borta. Att inte röra mig.
Nu ska jag sova en timma för att låta hjärnan återhämta sig.
Sen ska jag läsa in allt jag inte hörde för jag var upptagen med att sitta still och tyst.
Fast det är en teknik jag kan. Så gjorde jag i skolan också – läste in allt själv i en miljö och i ett tempo som passar min hjärna.
Tupplursdags Zzzzz!