Kan man äta lite av allt?

För mig är den frågan ganska så korkad. Vem är ”man”? Fungerar vi alla lika? Mer vettigt vore väl att fråga ”Kan JAG äta lite av allt?” eller om man har fastnat i bantningsfällan: ”Kan JAG göra undantag?”

Jag, personligen, kan inte göra undantag. Inte ett endaste om det innehåller mjöl. Jag kan inte välja att ibland ta nåt litet gott. Oerhört sorgligt. Eller rättare sagt. Det VAR sorgligt, nu är det min vardag och det finns så mycket annat jag kan unna mig i stället. Nu är jag mest lycklig över att inte behöva kämpa mot lockelsen OM jag ska eller inte ska… Jag är aldrig sugen helt enkelt. Underbart skönt!

När du sitter med godsaken framför dig så är inte frågan: ”Vill jag ha detta?” Vem vill inte ha något som är jättegott? Klart du gör undantag om frågan presenteras på detta vis…

I stället ska du fråga dig: ”Är detta värt att INTE gå ner i vikt för?” eller ”Är detta värt att behålla värken för?” elere som i mitt fall ”Är detta värt att kämpa mot ett outhärdligt sug i ca tre dagar för?”

Jag väljer någon gång per år att ta suget. Men naturligtvis äter jag då bara nåt som är oerhört gott, som gör det värt att sen lida. Vad jag då äter? Svindyr kvalitetsgräddglass 🙂

Strunta i om du tror på LCHF, ISO eller Viktväktarna. Titta på hur DU fungerar. Det finns nämligen ett kanonbra knep att följa för att kolla om just DU kan göra undantag. Om just Du kan äta lite av allt.

Nummer 1

Det ska vara oerhört gott!

(Hur många gånger har jag inte fått tag i torra kanelbullar som jag värmer i mikron bara för att de ska vara ätbara, för att jag ska stilla ”suget”. Eller rotat i skafferiet bara för att hitta NÅT. Ska du göra ett undantag ska det ju smaka förträffligt! Eller hur?)

Nummer 2

Du ska kunna sluta när du har tänkt att sluta!

(Jag värmde bullarna 4 och 4. Plockade nämligen frysta bullar direkt ur frysen. Bullar som är bra att ha när det kommer främmande, men som alltid är slut när besöket äntligen kommer. Trodde alltid att NU är det de sista bullarna jag värmer men slutade inte förrän bullarna var slut. Godisskålen är också ett bra exempel. Kan Du ta TRE och sen är det stopp? Jag tömmer skålen, äter även de riktigt äckliga i slutet…)

Nummer 3

Du ska vara nöjd när du har ätit klart!

(Vad gott det var, vad glad jag är att jag valde att äta denna bit tårta! Ha ha ha, tror aldrig jag känt så. Jag åt alltid för mycket, hade alltid ångest efteråt och planerade snabbt för hur jag kunde kompensera. Antingen genom extra motion eller straffa mig genom att äta mindre kommande dagar. Kände alltid att VARFÖR skulle jag stoppa i mig allt det där. Jag hade alltid ätit mycket mer än vad jag hade tänkt mig. Kände mig ofta ledsen och förtvivlad för att min ”karaktär” var så urusel.)

Så, det ska vara gott, du kan sluta när du har bestämt dig och du ska vara nöjd när du ätit klart! Enkelt. Kan Du det?

Jag kan inte!

Jag tackar alltid nej till ALLT! Är det värt det? För mig är det tveklöst värt det. Men vinsten måste vara större än uppoffringen. Annars går det aldrig.

En kanelbulle (det bästa jag visste förr, en stor del av min dåvarande livskvalité) eller det jag har fått nu:

1. Alla mina kläder passar alltid.
2. Jag känner mig alltid nöjd över mina val, ingen ångest.
3. Jag kan köpa kläder på andra avdelningar än tältavdelningen.
4. Jag gråter inte var gång jag ska på fest.
5. Jag vågar sitta på stranden, utan en T shirt i stl XXXL
6. Jag behöver inte släcka innan jag klär av mig för att slippa bli ledsen.
7. Mina knän gör aldrig ont och jag kan Zumba i massor.
8. Jag är pigg och full av energi.
9. Jag vågar dusch med andra och mår bra i situationen.
10….  Ja, jag kan fortsätta hur länge som helst. Vill jag byta detta mot en kanelbulle? Aldrig!

DETTA är livskvalité för mig. Min berättelse är inte din. Vad är livskvalité för dig? En bulle? En macka? Eller kanske några av punkterna som jag har rabblat?

28 kommentarer

  1. Therese (Kloka Kostbloggen)
    13 april, 2011

    Bra skrivet och reflekterat, som alltid 🙂

  2. Maria
    13 april, 2011

    OJ vad jag känner igen mig…men har tyvärr inte kommit lika långt som du…i stunden då suget är så starkt, då glömmer jag alltid hur mycket det ”kostar”…tror alltid att ”detta lilla kan väl kvitta”…men det blir ju aldrig så… Åh vad jag längtar till den dagen jag kan ”offra” alla sötsug, jag vet ju att jag måste… /Maria

  3. Heléne
    13 april, 2011

    Kan bara konstatera: jag önskar att jag hade samma karaktär och jävlar anamma som du har/hade för att kunna stå emot godis, bullar och allt annat gott!

    Jag försöker verkligen att äta LCHF med så lite kolhydrater som möjligt under veckan! Dock kan jag stoppa i mig några av Sempers Flatbröd på kvällen med ost på!

    När helgen så kommer så ”unnar” jag mig lite gott/har jag så dålig karaktär att jag inte kan låta bli både det ena och det andra! Vad gäller snacks, så försöker jag bara äta cashewnötter, men sedan kan det bli både lösgodis och gärna en och annan god drink!

    Hmm, ja, det är bara att kämpa vidare!!! Jag vill ju klara detta!!!

  4. Åse
    13 april, 2011

    Jag pratade idag med en kvinna som sa att hon skulle ha så svårt att låta bli frukt för det älskar hon. Även den där knäckemackan kan/vill hon inte avstå ifrån. I nästa andetag säger hon att hon inte tål fibrer och att hon har Chrons sjukdom! Jag sa att då får hon välja: Ät frukt o bröd och må som hon gör eller testa en annan väg.

  5. Laila
    13 april, 2011

    Som vanligt skriver du precis som det är även för mig. Blir så deppig var gång jag fallit, så inte nog med sötsuget utan det blir tröstätning också. Jag försöker komma ihåg och framkalla den känslan som jag känner när jag lyckats undvika kolhydrater på en restaurang eller då jag varit bortbjuden. Det är vid sådana tillfälle som man lätt faller. Nu har jag precis slutat jobba ca 1 år före pension, när jag är här hemma och myser med mina blommor så faller jag inte. Men jag vill ju umgås med vänner också. Jag har bestämt mig för att tänka att jag inte tål kolhydrater och då går det bättre. I går var jag och grattade en väninna, tog med mig ett en bit mandelkaka utan mjöl och socker förståss.

    Tack för allt som du skriver på denna sidan, är till mycket stor hjälp och uppmuntran!!!!

  6. Aleksandra
    13 april, 2011

    Du inspirerar mig till att hänga kvar trots motgångar:-)
    Jag är gravid, i vecka 27. Kosten har gått upp och ner. Jag har varit sjuk i diverse sjukdomar som gjort mig sängliggande… yrsel, förkylningar, inflamationer osv osv osv. Kosten har blivit lidande från coh till men skam den som ger sig. Och ja, man kan bli sängliggande av en strunt sjukdom som förkylning!!!

    Idag äter jag LCHF, dock inte strikt för apelsinjuice kan jag inte låta bli. Men jag undviker onödiga kolhydrater och äter mer grönsaker. Men tji, se, så får jag inte leva enligt min barnmorska för det är inte vad livsmedelsverket rekommenderar. Jag ska på glukosbelastning, en alternativ sådan då jag VÄGRAR dricka socker, jag ska äta hotellfrukost 2 timmar före. Först malde min barnmorska på om att jag måste äta macka, dricka jucie, äta flingor osv osv. För det första, HUR ska jag få plats med det i min ihop tryckta mage?? För det andra, har hon helt missat att jag inte äter kolhydrater? Nej, just det, jag får inte äta så där… Så när hon maler på nickar jag och ler.

    Jag blir tokig och knäpp snart. Jag är allmän egendom pga graviditeten. Jag som hittat min ro och stabilitet i kosten (förutom kroppens ryck när jag varit sjuk) får inte äta det som får mig att må bra! Första barnmorskan jag pratade med ville skicka mig till dietist för att ”styra upp” mina kostvanor….

    Så tack för din blogg som inspirerar och ger mig ork att fortsätta trots vårdpersonalens total ovilja att lyssna.

  7. Jenny
    13 april, 2011

    Helené – Det handlar inte riktigt om karaktär, vilket jag tror lite är vad Anna skriver om, det handlar mer om att inte lura sig själv om vilka konsekvenserna blir och utvärdera om det är värt det. Innan man kommer till insikten att det inte är värt priset kämpar man oftast förjäves, förr eller senare ”faller” man. Det är oftast samma sak med att t ex sluta röka.
    Tänk också på att varje gång du gör avsteg så förlänger och underhåller du suget och gör det än svårare att motstå. Det kan vara en idé att göra en deal med sig själv att på 3 veckor(första 3 veckorna brukar vara jobbigast) får man inte göra några avsteg alls – inga alls (men efter de veckorna kan man omvärdera om man har lust). Det är inte ovanligt att man då finner att suget är helt borta.
    Tänk på att cashewnötter är bland de kolhydratrikaste nötterna, titta lite på innehållsförteckningen.

  8. 13 april, 2011

    Så himla bra skrivet!! Vi har ju val i livet och jag känner att jag är på rätt väg och vill aldrig gå tillbaka. Äter LCHF och tränar 4-5 ggr i veckan. Det ger mig den kicken jag vill ha och motivationen att fortsätta på den inslagna vägen. Har inget sötsug what so ever längre och är stolt över att jag varje fredag låter bli den gigantiska godisskålen som står på gymmets receptionsdisk (ja, på gymmet!), det är inte svårt, för suget är inte där och dessutom är det inte värt det!! Jag vill känna som du känner i det du räknar upp i slutet av inlägget, och jag SKA dit och är på god väg!!=)

    Tack för ett bra inlägg!

  9. Uwen
    13 april, 2011

    Detta borde mina kollegor läsa! För då kanske de skulle sluta att truga på alla som inte tar av allt detta fikabröd och godis som förekommer på jobbet. Jag tackar nästan alltid nej, vilket jag gjorde redan innan jag började med LCHF, just av den orsaken att om jag ska unna mig något så ska det också vara något riktigt, riktigt gott – inte för att vara artig mot kollegan som bakat/köpt. Men då får man minsann höra att ”värst vad duktig du var då” (sagt i lite nedlåtande ton). Jag gissar att det beror på att om alla äter så behöver ingen känna dåligt samvete. Men varför ska jag äta något jag mår dåligt av för att göra någon annan glad? Ska jag offra min kropps välmående för deras samvete? Jag som person kan visserligen göra lite undantag utan alltför svåra följdeffekter, men det betyder ju inte att andra ska bestämma när de untandagen ska göras och det betyder inte att alla fungerar som jag. Jag önskar fler läste ditt utmärkta inlägg och lät var och en ta ansvar för sin egen kropp. Då skulle man kanske slippa höra: ”Men ska du inte ha en banan i alla fall…?”

  10. 13 april, 2011

    bra skrevet 😀

  11. 13 april, 2011

    Jag kan bara hålla med om att vi är olika. Och det är så viktigt att människor förstår detta och inte diskvalificerar hela LCHF-tanken för att de inte ids vara ”strikta”. Det finns så många fördelar med denna kost även för så kallat friska. Själv är jag typ1-diabetiker med (enligt min egen mening) obetydlig övervikt (BMI ~26). För mig är blodsockerkontroll den stora grejen med lågkolhydratkost. Jag klarar att äta mindre mängder kolhydrater fördelade över dagen. Sådär en 50-70 gram blir det nog. En chokladbit eller ett vingummi gör för mig ingen större skillnad, där finns inget ”sockertroll” som ställer till det för mig. Så jag käkar någon potatis eller lite morötter nästan dagligen. Mjöl till redning funkar också. Mitt blodsocker är jämnare och lägre än på den vedertagna diabeteskosten. Precis som du skrivit kan många av oss som äter LCHF vara lite ”liberalare” och må toppen ändå.

  12. 13 april, 2011

    Åh det er så vigtig en blog, det her. Selv har jeg virkelig svært ved at acceptere, at jeg ikke kan spise lidt af alt. Jeg nærmest insisterer på at spise lidt kage/is, når jeg er på besøg hos nogen og det serveres for mig med det resultat, at det kan tage mig uger at komme tilbage på sporet. Æv. Jeg vil læse dine punkter igen og igen, indtil de sidder fast!

    Hvordan forklarer man i sociale sammenhænge, at man ikke spiser sukker? Jeg synes det nærmer sig et socialt tabu…

    Super blog, Anna. Tak for det.

    Hej fra Jane

  13. 13 april, 2011

    Klockrent! Jag kan bara hålla med; kanelbullen är ingenting värd i jämförelse med allt som man får istället. Och det slutar inte vid en kanelbulle – det börjar där…suget, dåliga samvetet etc. Nej, att tacka nej är att göra det lätt för sig (och varför krångla till saker i onödan?). Tack för ännu ett inspirerande inlägg 🙂

  14. Ann-Mari
    13 april, 2011

    Du skriver så klokt. Vi som varit/är sockerberoende blir tyvärr aldrig kvitt det. Nej det ligger latent och väntar på lämpligt tillfälle och ger sig gärna tillkänna. Men med LCHF kost så slipper man suget. Så att tacka ja för att göra värdinnan nöjd. Nej aldrig i livet. Det kostar alldeles för mycket.

  15. 14 april, 2011

    Anna du skrivet så fantastiskt bra!!

  16. marita
    14 april, 2011

    Jag kom just in från en promenad med hundarna.
    Jag gick och tänkte på att det är så skönt att vara av med suget , är inte alls sugen på något ”gott”
    Det känns som när jag blev av med nikotinberoendet så himla skönt att slippa 🙂
    Har ätit LCHF i 3 månader precis .

  17. ElinJ
    14 april, 2011

    Amen!

  18. /LO
    15 april, 2011

    Bra skrivet, som vanligt.
    Vill säga till Alexandra att du behöver inte tala om hur du äter för barnmorkan, det gjorde inte jag. Hon frågade om jag åt bra mat. Ja, sa jag. När de ville göra glukosbelastningen så sa jag som du, jag vill inte dricka socker, så det hon gjorde istället var att ta insulinprov varle gång jag var där. Inget problem. Lycka till med bebisen!

  19. Sofie
    19 april, 2011

    Så bra skrivet. Allt stämmer in på mej och jag jobbar på att komma till din insikt, att allt är inte för mej. Det går bättre och bättre och att läsa dina igenkännande ord gör mej starkare. Tack! kram Sofie

  20. Loppan
    23 april, 2011

    Otroligt bra inlägg! Tack!! Och visst är vi alla väldigt olika, men det känns så skönt att veta att man inte är ensam om att inte kunna äta lite av allt. En lättnad att läsa faktiskt! Och det är sant, suget försvinner efter ett tag, men om man då unnar sig något smaskigt så har man snart smällt i sig hela godispåsen och då är herr Ångest direkt vid dörren och knackar på.

    Jag Är Inte Ensam! Såååå skönt! 🙂

    1. Anna Hallén
      2 maj, 2011

      Skratt! Nix, vi är ett helt gäng!

  21. 26 april, 2011

    Så himla rätt det känns när jag läser din blogg!! Vi är alla olika och äter LCHF för olika ändamål!
    Tack för att du delar med dej – en underbar blogg!!

  22. Jekyll/Hide
    28 april, 2011

    Det gick så bra med LCHF för mig. Efter en iofs jobbig inkörningstid blev jag glad, pigg och smal. Allt sug efter socker försvann, det var som ett mirakel. Jag kände mig fri! MEN. Jag trillade dit på det sociala efter några månader. Så många ifrågasättande kommentarer, så många skeptiska blickar. Jag tog en liten bit tårta för att slippa känna mig utsatt. PANG! Fällan slog ingen. Ett halvår senare är jag snar tillbaka på min gamla vikt, sockersuget är större än någonsin. Jag är Dr Jekyll och Mr Hyde. Fram till 14 är det strikt LCHF som gäller. Sen slinker en snickers ned på vägen hem om jag inte är totalt på min vakt. Middag: LCHF igen. Kvällen när familjer sover: länsar skåpen på kolhydrater. Natt: Ångest. Dygn efter dygn, kilo för kilo uppåt. varje dag är en ny dag då jag tror/hoppas att jag ska lyckas. Vid varje sänggående självförakt. Finns det hopp? Hur ska jag komma tillbaka?

    1. Anna svarar Jekyll/Hide
      2 maj, 2011

      Ibland är sockerberoendet eller orsaken till att du behöver självmedicinera på kolhydrater så stort att det hjälper inte att ta symptomen med LCHF. Du måste ta orsaken!

      Antingen hos en beroendeterapeut eller i någon form av psykoterapi.

      Vi kan inte göra en så enkel operation som att ta bort blindtarmen på oss själva. Vi ber om hjälp. Samma sak med psyket. Ibland kan vi inte fixa det själv. Vi ber om hjälp.

  23. Ann-Sofie
    28 april, 2011

    Så sant så. Själv har jag kommit en bra bit på väg, men det tar tid att tänka i nya banor.

  24. CharlotteTheOriginal
    29 april, 2011

    Aleksandra,
    jag sa till min barnmorska att jag åt lågkolhydratskost, ”eller tja…LCHF då…” . Hon undrade om jag överhuvudtaget åt kolhydrater, då svarade jag ja – eftersom det gör jag ju, men som jag sa till henne ”inte i form av frukter, pasta eller mackor”. Att jag dessutom får ont i magen av mjöl och för mycket stärkelse (vilket utesluter även glutenfritt) gjorde ju sitt till, så hon accepterade. Faktum är att hon tog blodsockret på mig varje gång jag var där och såg lika nöjd ut varje gång. ”Superfint, perfekt!” Bebisen växte också bra. Han är fyra månader idag och helt normal liten kille.

    Jag valde att öka på mängden kolhydrater i slutet av graviditeten, eftersom såsom jag uppfattade det, rådde det lite oenighet om hur det påverkar bebisen. Det har varit ganska svårt att återgå till strikt LCHF efter graviditeten. Jag tampas mer med sug nu än tidigare. Förut kunde jag fuska en dag i veckan och leva med det men idag resulterar det i att jag knappt kan stå emot suget nästföljande dag. Vad sägs om att roffa åt sig glasstårta från frysen (min sambos egentligen) tugga i sig halva, få ångest och sen spola ned den i slasken med hett vatten? Njo….

    Idag vet jag inte om jag gjort annorlunda under graviditeten. Jag hade möjligtvis förberett mig lite bättre på svårigheterna att återgå till striktare…. Då jag har PCOS lär jag inte behöva fundera på nästkommande graviditet om jag inte slutar helt med sötsaker. Det förståss motivationshöjande att hålla diagnosen i schack genom kosten, där har jag en liten morot….

  25. Susanne
    27 oktober, 2012

    Ja JÄKLAR vad du har rätt i ditt tankesätt! 🙂
    Jag behöver inte kommentera mer om detta än att jag kallt kan konstatera att: Jag kan i alla fall INTE äta lite av allt!

    Så är det bara!

SKRIV EN KOMMENTAR