Kan du äta?

Ja, det är en viktig fråga. Kan du äta? Klarar du av att äta tre gånger per dag, lågkolhydratkost, utan fokusering? Som en normalviktig person med normalt ätbeteende gör.

Frukost, lunch och middag med grönsaker. Tuggad mat, inte drickmat. En vanlig måltid som fungerar på semester, restaurangen och festen. Naturligtvis utan pasta och potatis. En vanligt måltid med grönsaker, sås och kött/fisk?

Du äter och sen är det dags för livet.

Kan du äta så, utan att falla dit? Utan att överäta? Utan undantag?

Kan du äta på samma sätt under lång tid? I motsats till att alltid ”göra” något? Kan du äta konsekvent efter samma val och struktur?

I en vecka?

En månad?

Tre månader?

Tjugo år?
För alltid?

Jag upplever att få som har viktfokus och som kämpar, kan detta. Många kan inte längre äta avslappnat. Allt ska planeras, kontrolleras och experimenteras. Det optimala ska hittas.

Många ”börjar om”. Nu är det dags, den här gången.

Dinner place setting. A white china plate with silver fork and sAllt ska vara en metod, en period av något, en knep att slippa äta, en teknik för att äta mindre. Vi kan inte bara äta vanligt och sen minska lite på maten för viktnedgång. Vi har tappat rutinerna. Vardagen som fungerar. Den lugna trygga där vikten står still. Det som sitter i ryggmärgen.

Om vi inte kan äta tryggt och stå still nu, hur tror vi att vi ska kunna äta när vi är klara?

Och om vi inte kan stå still idag, vad händer när vi är klara? Komemr vikten krypa upp så snart vi slappnar av?

Kanske ska vi lägga ner allt vårt fokus på att lära oss nonchalant att äta. Utan kamp, fokus eller undantag. Att sätta en hållbar rutin, sträva efter en långsiktighet? Kanske.

”Jamen jag vill ju gå ner nu!” Ja, men har inte det varit önskan de senaste tio åren? Och om svaret är ja, så fundera bakåt. Vad har du gjort som inte har fungerat? Är det rätt väg att göra samma sak i ytterliga tio år?

Min erfarenhet säger att de som valt den långsamma, lite tråkiga vägen, de med tålamod, har lyckats snabbare än de som letar genvägar och allt för avvikande metoder. De som valt tålamod och långsamt är snabbare klara. De går ner långsammare just denna vecka. Men ett år senare är de klara. De som kämpar med metoder går ner snabbare denna vecka men om ett år så kämpar de på samma vikt fortfarande.

Kan du äta? Avslappnat och utan fokus? Jag tror svaret på den frågan är lösningen för många.

Det är oftast inte vad som ligger på tallriken som är det avgörande. Det är vad det som ligger på tallriken gör med vår hjärna.

Kan du äta? Vill du lära dig?
Anmal_dig_nu

 

10 kommentarer

  1. Pernilla
    13 januari, 2014

    Du har helt och hållet rätt! Jag klarar inte av att äta helt nonchalant. Jag har försökt i 3 år med LCHF (och går tyvärr inte ner i vikt trots 35kg övervikt) och nu senast köpte jag din senaste bok ”LCHF för varaktig viktminskning” och har använt mig av den i tre månader, men jag har riktigt stora problem med att bara äta normalt utan några efterrätter, utan chokladbitar i alla fall konsekvent när helgen kommer och familjen sitter med tilltugg och jag utan något. Det är riktigt knäckande. Men det är bara att fortsätta och försöka 🙂

  2. Maria H
    13 januari, 2014

    Mitt i prick!!
    Tack för dina kloka tankar som hjälper mig förstå mig själv.
    Dina tankar hjälper mig hålla fokus genom eftertanke.

  3. Sofia
    13 januari, 2014

    Du träffar så rätt! Jag har lovat en doktor att sluta banta för ca två år sedan och har inte fortsatt gått upp sedan dess. Innan var det som att den härliga nedgången alltid möttes av en vinnande uppgång och hur bra är det för kropoen… Har inte gått ner mycket utan söker fortfarande inspiration till just att ”endast” ändra mej i att göra rätt val. Prommenad för att få friskluft (inte för kaloritapp), yoga för andningen och stunden (muskelträningen är en bonus) och maten för det nyttiga i den (inte för minskning). Tror jag är på rätt väg och för första gången är det en väg jag vill fortsätta =)

  4. Powerine
    14 januari, 2014

    Du har så rätt så rätt men frågan är hur vi löser det. För problemet är att vi faktiskt INTE kan äta normalt. Det är därför vi ser ut som vi gör.

    Varje gång vi försöker att äta normalt och inte fokusera på vikt och mat så går vi upp. Det är mentalt svårt att ha stor övervikt och få höra att vi inte ska tänka på vikten och hela tiden misslyckas.
    Jag vill verkligen äta normalt och efter många år med lchf så har jag hållt vikten men jag har inte gått ned mer än några kilo. Då kommer tankarna direkt. Vad gör jag för fel? Så börjar man experimentera igen…..

    1. 18 januari, 2014

      Vi kanske ska fokusera på det mentala i stället för maten på tallriken.
      Arbeta med själva ätbeteendet.

      Lägga tid och kraft på denna kunskap i stället för att jaga metoder och knep.

      Jag tror det är början till lösningen. Stresshantering och mental terapi i någon form.

  5. Ingela
    15 januari, 2014

    Hej! Jag är 43 år fyllda och kan INTE äta!
    Mat ger mig ångest. Att laga mat, att handla mat, att planera mat och att äta mat – allt detta är ångestladdat. Inte konstigt att man också brottas med depression, stress, övervikt och div. annat… Jag fortsätter att läsa allt bra du skriver Anna, en dag ska jag klara av att äta normalt utan ångest. Det svåra är bara att jag är i ett sådan läge att det som ”borde” inspirera mig att komma till rätta med problemet istället stjälper mig. Jag känner ännu mer skuld och ångest. Jag VET ju så f-bannat väl vad som är bra för mig och vad jag INTE ska äta/göra. Trots all fantastisk kunskap har jag inte hjärnan med mig i kampen. Den motarbetar mig jämt och ständigt. Men jag SKA hitta ett finurligt sätt att överlista både hjärna och kropp på. Med dina texter (som jag läser även om jag ibland blir provocerad.. 😉 tror jag att det ska funka! Tack för att du delar så bra insikter och visdom!

    1. 18 januari, 2014

      Hej Ingela!
      Jag har bett Maria Helander om hjälp. Hon och all hennes kunskap finns i en kommande kurs om Mindful Eating. Kanske den kan vara till hjälp?

  6. Anneli
    15 januari, 2014

    Tack!! <3

  7. Anette
    15 januari, 2014

    Huvudet på spiken – igen! Känner igen mig i så mycket av det du skriver. Har inget normalt ätbeteende utan kämpar hela tiden med olika dieter och däremellan frossa. Viktkurvan pekar stadigt uppåt.
    Har nu lovat mig själv ett hälsosamt år. Fokus ligger på viktminskning men på ett hälsosamt sätt, och jag mår bra av att äta lchf så jag inleder med en månads strikt lchf för att bryta dåliga vanor.
    Tack för en inspirerande blogg!
    Mvh
    Anette

  8. Per-Anders Larsson
    31 januari, 2014

    För 1 år sedan så var jag alltid vrålhungrig frukost lunch och middag …. min hungerkänsla har alltid varit stark, så länge jag kommer ihåg…. nu äter jag sakta och njuter av maten i munnen utan att ens tänka att jag ska äta sakta… jag har gått ner över 30kg på samma mat i kylskåpet….. många goda råd skapar mest en ängslan som ökar vikten, även en misslyckad bantning skapar mera ängslan och viktökning … … fick lära mig att tolka mina känslor för att sedan själv ifrågasätta dom, … lösningen är närmare än man tror, men man köper den inte från någon annan, utan insikten kommer inifrån…. jag ville ju inte äta mycket och ofta, men min hunger sa att jag måste… idag tänker jag att jag inte behöver äta, men jag gör det för att jag vill… att inte behöva äta var för mig en livsfarlig tanke för tänk om jag kommer att tycka så också… men jag älskar mat och jag tycker fortfarande att man bör äta 3ggr om dagen…. men min mage skriker inte…

Write a comment