Japp, ett helt inlägg med bara gnäll!

Är det bara jag som upplever att vi pratar om samma sak hela tiden, göra samma sak och upprepar samma sak om och om igen?

Jag har varit i debatten sen 2005. Jag har arbetat med glutenfri artegen kost (plus mejerier) med naturligt fetter sen 2005 på heltid.

Äntligen skulle vi lära oss äta riktig mat som skapar förutsättningar för kroppen att må sitt bästa. Äntligen skulle alla metoder och konstigheter bort. Så fel jag hade. Så evinnerligt fel. Och så ledsen det gör mig.

8 år senare:

Vi jagar fortfarande kvickfix – och jag tjatar om att vi måste lära oss äta.

Vi jagar fortfarande lösningen på vårt ätbeteende i vad som ligger på tallriken – jag tjatar om att vi måste titta på anledningen till varför vi äter när vi inte vill och saker vi inte valt.

Vi jagar fortfarande energi i form av piller och kostval – jag tjatar om att vi måste titta på livet och vårt stress-system.

Vi jagar fortfarande den optimala fördelningen, metoden som är rätt, facit – jag tjatar om att vi alla är unika individer.

Vi hoppas fortfarande på snabba genvägar – jag tjatar om rutiner, att lyckas för alltid och att skapa sig en hållbar livsstil.

Vi tror fortfarande om vi bara göra exakt rätt på tallriken så kommer vi må strålande – jag tjatar om livet, skrattet, kramarna, umgänget, stimulans, återhämtning, utmaningar, närhet, tillhöra….

Vi fortsätter att fokusera på maten, recepten och lösningarna – jag tjatar om att leva livet i stället för att tugga det.

Vi slåss inbördes om vad som är rätt och fel och vad man får och inte får – jag tjatar om att du måste känna efter själv.

Jag upplever att jag fastat i hälsotuggets ekorrhjul. Vi kommer ingen vart.

BlodsockermätningOch det värsta är, jag upplever att detta inte skiljer sig så speciellt mycket från 80-90-talet. (Förutom att DÅ åt vi skräp och levde fel. Nu äter vi rätt, i alla fall de som fortsatt ATT äta, med fortsätter att leva fel)

Jag börjar faktiskt bli lite nöjd på det hela. Lite trött. Vi kommer ingen vart. Det är inte lika roligt längre.

Jag har svarat på samma frågor minst 1 000 gånger och ändå letar vi facit i exakt antal gram kolhydrater, fettdrycker och fettbollar, mer eller mindre, öka eller minska, tuffare, hårdare och konstigare och konstigare.

Först när du mår bra och avslappnat kan äta, så kan du bli smal och förbli smal. Först när du mår bra!

Först när du kramas, är kreativ och stimulerad, tillhör, skrattar, vilar, återhämtar dig, rör dig… kan du må bra. Vi kanske ska börja där?

Vaknade upp idag och kände mig trött… efter 8 år av hårt kämpande och insikten av att jag står och stampar.

5 kommentarer

  1. Kareng
    13 mars, 2014

    Ja, det var riktigt gnälligt skrivet! Inte står du still och stampar. Tänk vad mycket som ändå hänt på åtta år. Tänk vad många som både mår bra och äter bra idag jämfört vad de (som individer) gjorde för åtta år sedan. All förändring sker med myrsteg, men jag tycker att om du tittade åtta år tillbaka i tiden och ser helheten så tycker jag att du borde se en förändring. Sedan är det ju så att det tillkommer människor hela tiden som det är nytt för att äta artegen föda. Klart det blir tjatigt. Men du har ju alltid valet att sluta tjata, om du nu tror att du inte gör någon skillnad.

    1. Anna
      13 mars, 2014

      Hej, Anna! Du om någon har verkligen lov att uttrycka hur trött du är på debatten och alla uppsåtliga missförstånd som ska förklaras och ältas och rubriceras om och om igen. Jag vill bara flika i att ja: människan är nog trög, kan bara se på mig själv, jag har harvat runt som du beskriver i bloggar och samtalsforum, lusläst och letat – varför går inte just jag ner i vikt? Min enda fasta punkt i den här djungeln (för det är en djungel när man bara ätit som dietister har rådgivit en hela ens liv) har varit du, Anna. Jag har hört men inte lyssnat, ändå är det dina ord, din historia som hela tiden hörs i bakhuvudet när jag svävat iväg. I 2 år har jag prövat, ramlat, trevat fumlat i den här LCHF världen. Långsamt har jag bytt ut den dåliga maten mot naturlig mat. Nu, efter 2 år har jag börjat hitta min väg, Börjat fokusera på att må bra, låta kroppen bli trygg, dina ord ekar i huvudet: kan du äta 3 mål mat om dagen och stå still i vikt, handmodellen, komplettera m nötter etc etc. NU börjar jag gå ner vikt, nu får jag känna ro, lycka över att vara fri, det var inte jag som var hopplös. OM jag bara hade läst flashiga bloggar, skryttrådar etc hade jag aldrig kommit så här långt. Det är tack vare din blogg och dina böcker som jag kunde ta beslutet att fortsätta med lågkolhydratkost, på mitt sätt, i min takt. Anna, du har varit outtröttlig i ditt delande av kunskap, aldrig lovat guld och gröna skogar, bara uppmanat oss att sluta stressa och hetsa och hitta vår egen väg. Jag fattar nu, det tog bara 2 år 🙂 jag vill säga av hela mitt hjärta – TACK! Tack vare dig är jag på väg att bli fri från 35 års fångenskap i min egen kropp, på väg mot skratt, dans och kramar!! Det går så långsamt så långsamt, men Anna – det går! Vad du än bestämmer dig för att göra så har du bidragit mer än någon annan till att fler kvinnor äter mer naturlig mat och mår bättre!

      1. 14 mars, 2014

        Dina rader värmer. <3

  2. Kristina
    14 mars, 2014

    Anna! Jag förstår din känsla, men som Kareng säger: Hur långt har vi inte nått? Vad har ändå inte hänt? Titanic hann inte reagera eller vända – men vad gäller människors inställning till kost och hälsa så har det ändå börjat vända. Vi är så många fler som idag äter rätt! Det har tagit tid för att få oss att förstå. Men när vi nu lite till mans börjar känna oss trygga med att det är OK att äta massor av fett och att strypa fruktintagen då börjar vi också komma loss med resten.

    Men det här är en mognadsfråga. Både för oss som börjat resan långt efter dig och för de av oss som allt eftersom börjar nosa på de här tankarna.

    Du skall inte vara trött! Du skall se bortom det. Stirra dig inte blind på stenmuren utan ta en titt på dörren intill i stället. 🙂

    Du är en fantastisk människa som kommit långt på din egen resa! Men förkasta inte de resor du hjälpt oss andra att påbörja. Och varje gång en ny passagerare tillkommer så kommer samma frågor om och om och om och om igen… 🙂
    Kram!

    1. 14 mars, 2014

      Jag försvinner inte. Jag är stolt över allas resa. Men jag tror jag ska utvecklas lite. kanske kan det hjälpa ännu fler <3

Write a comment