Ja men EN kan du väl äta!

 

”Du blir ju inte tjock av EN bulle.”

Jodu, det blir jag visst. För EN finns inte i mitt vokabulär. Jo, kanske när du är med, men så snart jag är själv så viker jag för det enorma sug som denna EN kommer att skapa.

Jag har funderat. Varför är det så viktigt att JAG äter? Om jag hoppar över så blir det ju mer gott till alla andra. Det borde väl vara bra? Eller ? Något triggar när jag tackar nej. Kan det vara deras dåliga samvete? De vet att de inte borde äta bullen, men om vi gör det tillsammans är vi kassa ihop.. och det känns alltid bättre än att vara kass själv.

Kan det vara så enkelt?

För det borde ju inte spela någon roll vad JAG äter. Jag lägger mig ju inte i vad andra äter. Jag sitter aldrig och tittar på någons pasta och utbrister: ”Men SKA du verkligen ÄTA det där?” Jag bara äter det som finns på min tallrik och njuter. Punkt.

Artighet? Nej, det köper jag inte. Och OM det  är så, varför ska jag vara artig och äta det som skapar mig enorma problem. Varför kan inte alla andra vara artiga och visa hänsyn till att jag vill må bra och slippa vara tjock? Jag är faktiskt artigare nu än när jag alltid bantade. Då åt jag pytteynka lite, fast av allt. Nu äter jag både en och två och tre portioner av värdinnans underbart goda mat. Fast utan pastan och potatisen.

Avund? DET köper jag. För tänk om min rumpa blir mindre än kompisens, hualigen. Man har ju sin givna roll på jobbet och i kompisgänget. Även om ingen säger det, så visst är det gott att inte vara tjockast. Jag kommer ihåg när jag hade 10-15 kilo kvar och många kom fram till mig och sa att NU fick jag nog sluta. Jag såg utmärglad ut. Många känner nog lite avund. Varför kan hon och inte jag? Tänk om hon blir smal och snygg? Vad händer med de självskrivna rollerna i gruppen?

Olikheter? Ja, det köper jag också. En person utan suget och med en kropp som kan hantera en större mängd kolhydrater, hur ska hon/han någonsin förstå vårt ätbeteende? De har ju ingen anledning att läsa in kunskapen och inget intresse av att förstå. Jag önskar bara att de kunde hålla tyst om de ändå bara ska kritisera. De ska ju vara lyckliga över att slippa bry sig. Hade vi kunnat äta som de så hade vi naturligtvis gjort det.

Ja med EN kan du väl äta. *suck*

Det är som att säga till en alkoholist: ”Ja men ETT glas kan du väl ta. Det är ju inte fest var dag. Bara du väljer att bra kvalitetsvin så är det inget problem. Det är ju till och med nyttigt för hälsan… ”

Tidigare
«

26 kommentarer

  1. 30 maj, 2011

    ”För EN finns inte i mitt vokabulär.” Det stämmer så j-a bra på mig!

  2. Marie Nyman
    30 maj, 2011

    Ler…känner igen mig nu när ”rump” måttet visar -16 cm. Jag lovar att det är oro i ledet nu när Marie inte är; hon med störst rumpa…fniss. Saknar dina dagaliga föreläsningar! men gott nog att smyga undan och få sig en dos av dina kloka ord. Kram Marie

  3. Heléne
    30 maj, 2011

    Ja, jag skriver som övriga, det stämmer så bra in på mig!

    Mina första veckor med LCHF gick hur bra som helst, för då jäklar, fanns inget som kunde rubba min motivation! Kruxet är nu, när det blivit min ”vardag”, så är jag inne i samma tänk, ”EN kan jag ta”! MEN jag KAN verkligen inte det!!! EN är det samma som ALLT för mig!!!

    NU ska det verkligen bli av jag ska bli sockerfri f d sockerberoende:-)!!!

    Kram på dig Anna!

  4. Linda
    30 maj, 2011

    Huvudet på spiken Anna! Kom att tänka på ett talesätt som jag brukar höra om julen – det är bara de kalorierna du äter mer än de andra som räknas =)
    Kram!

  5. 30 maj, 2011

    Jamen varför ska folk hela tiden kommentera vad man äter eller inte äter? Om jag vill äta min köttfärssås utan pasta – på vilket sätt stör det andras lunch!? Precis som att jag inte lägger mig i att andra äter mer pasta än köttfärssås.
    Sen verkar det också störa folk när de frågar mig varför jag äter så här, och jag förklarar. Då får man antingen en massa motargument (hjärnan behöver kolhydrater är den vanligaste – som om jag är korkad!?) eller så får man höra att man ”predikar” om sitt kostval. Nej, jag svarar på frågor och förklarar när ni undrar!

    Jag tycker att generellt ska man bara äta det man vill äta. Ända sen barndomen har jag stört mig på vuxna människor som tar kakor eller godis och säger ”man borde inte, men…”. Ät och njut, eller avstå! Det är väl korkat att äta och ha dåligt samvete!?!

    Om jag vid speciella tillfällen äter en kanelbulle (för mig finns EN…) eller en bit tårta eller några bitar godis (eller pasta, för all del) så gör jag det numera fullt medvetet och njuter av ögonblicket. Och sen kan jag återgå till lchf igen.

    Fast faktum är att allt oftare så tycker jag att det inte är lika värt det längre. Det är helt enkelt inte så gott som jag hade trott. Och det är ju bra – för då längtar jag inte efter nästa gång på samma sätt som jag gjorde förr.

  6. Ann-Mari
    30 maj, 2011

    Det syns att du vet vad du skriver om Anna, för sådär är det. Alla gånger när jag kommit nästan till målvikt har det blivit extra tjatigt. Inte kan väl duuuu behöva banta.Åsså tog man nåt, för jag ville ju ha. Åsså triggades sockersuget igång igen. Men den här gången har jag trumf på hand. Har ju kommit på att jag inte tål mjöl. Och det respekteras. Så får jag tillägga att socker vill jag heller inte ha.
    Din liknelse med alkoholisten är perfekt.

  7. Margaretha
    30 maj, 2011

    Precis vad jag tänkte på i morse: ska jag aldrig mer dricka en kopp kaffe med kanelbulle till?!? Ja inte just nu i alla fall! La om min kost för två veckor sedan och än så länge går det hur bra som helst och jag tror kroppen tycker det här är kanon. Känner, precis som Ni andra, igen mig i att det går bra med en när man har sällskap. Annars kan det bli fler, ibland en hel påse med 5 bullar på en gång. Helt sjukt!! Nä, bullarna får vara 🙂

  8. 30 maj, 2011

    Jag tillhör dem som kan, om jag vill, äta en del kolhydrater utan att det syns på min utsida. Dock väljer jag likaväl att oftast hoppa över dem, då jag vet att min livskvalité blir bättre om jag låter bli.

    Det kan ibland vara svårt för omgivningen att förstå, och är nog allt lite provocerande. Att jag, som sitter mätt och belåten, ALLTID tackar nej när någon försöker lura i mig godis med tonvis av e-nummer och socker, även om jag rent viktmässigt inte behöver. Då känner jag mig stark och välmående! Istället springer jag en runda, och får mina kickar därifrån! 🙂

  9. 30 maj, 2011

    Gud vad bra det stämmer det där med kollegor som plötsligt blir ”oroliga” över att man blir smal… Jag äter LCHF och inte bara för att gå ner i vikt, för jag har nått min ”mår bra vikt”, men då ifrågasätter några av mina kollegor min ”diet”… men det är ingen diet, det är livsstil, sättet att äta så jag mår bra i magen och hela kroppen… Det är precis som du säger, det är avund!
    Tack för din fantastiska blogg! 🙂
    Kram
    Lana

  10. Malin
    30 maj, 2011

    Så sant!

    Äter jag vanligt fikabröd så blir jag bara sugen på mer och mer och mer. Jag är sugen på gott ofta nu också, men nu handlar det ofta om choklad. Skillnaden är dock att jag blir NÖJD på en liten bit.

    Upptäckte också häromdagen att ännu bättre än att äta chokladen som den är, är att göra kladdkakemuffins (a la lchf föstås) fast i småformar, perfekt som tilltugg till kvällsteet!

  11. 30 maj, 2011

    Jag har skrivit ett blogginlägg om detta, för det stämmer så bra in på mig. Svårt att erkänna, men det du skrev idag var så viktigt. Tack!

    http://igotboredsoistarteda.blogspot.com/2011/05/det-arligaste-jag-nagonsin-varit-och.html

  12. 30 maj, 2011

    Så himla bra inlägg och ALLT stämmer på mig också. Jag avskyr verkligen när folk talar om för mig att ”nu försvinner du snart”, vilket händer nästan dagligen nuförtiden. De känner inte igen mig medans jag själv tycker att ”nu äntligen är jag mig själv igen”.

  13. 30 maj, 2011

    De som säger:
    ”Men en kan du väl ta, det har väl ingen betydelse”.
    De personerna förstår helt enkelt inte problemet som en sockerberoende person har.
    Jag är ett levande bevis på att EN har betydelse. Gick ner 20 kilo, men av olika ”anledningar” (som jag inte behöver gå in på här) har jag gått upp minst 15 av dessa igen och kämpar febrilt mot mina sockerdemoner.
    Jag har inte gett upp kampen mot demonerna, långt därifrån, motivationen jag hade MÅSTE helt enkelt infinna sig igen. Frågan är bara NÄR!
    Kram Eva

  14. Camilla
    30 maj, 2011

    Det är så konstigt när det gäller sockerberoende…ingen skulle väl drömma om att säga till en nykter alkoholist att vederbörande kan dricka ETT glas till fest, och ingen skulle väl drömma om att säga till någon som slutat röka att EN cigarett är OK då och då…men när någon lyckats sluta med socker skall vederbörande helst göra avsteg från sina föresatser titt som tätt för att passa in i någon sorts socialt accepterad mall…!

  15. Lehna
    31 maj, 2011

    Visst är det märkligt att man har sån makt över andras ätande,så att om jag avstår från att äta t.ex en bulle,så väcks känslan hos den andra att de också måste låta bli att äta sockerbomben? Man kan undra varför det är sådan fixering kring ätandet? Undrar hur det vore om var och en gör som hon/han vill och alla runt omkring bara helt naturligt accepterar det och gör likaledes själv? Jo man kan undra och fundra..

  16. Heléne
    31 maj, 2011

    Anna, kan du hjälpa mig! I januari slutade jag i princip med både bröd och potatis/ris/pasta, äter kanske en ciabatta lördag eller söndag och någon potatis någon gång per vecka!

    Jag har i alla år, sedan 4-5 års ålder, haft problemhy med mycket acne och ”fulla” talgkörtlar! Jag använder förvisso bra produkter till rengöring/dagkräm, men har ändå de senaste månaderna känt att om jag drar fingret längs kinden/hakan, så har huden blivit alldeles slät! Tidigare kände jag ju hur det var fullt med små knutor i huden!

    Tror du att det har någon inverkan att jag inte äter bröd och potatis/ris/pasta? Och kan du i så fall förklara varför?

    Tack på förhand!

    1. Anna svarar Heléne
      31 maj, 2011

      Helt klart. Det finns många förklaringar men jag väljer den tydligaste. Alla våra sädesslag är fulla med omega 6. Detta innebär en inflammatorisk process som naturligtvis påverkar din hud. Nu har du tagit bort en stor del av den kostrelaterade inflammatoriska processen och din kropp kan nu hantera balansen i huden.

      Sen är också mjölmat väldigt oxidativt. Snabbar på åldringsprocessen. Kan också skapa problem emd huden och dess struktur.

      Lägger du till mer fisk i din kost eller fuskar med omega 3 kan du komma ytterliga en bit på vägen. (Omega 3 är antiinflammatoriskt)

  17. Heléne
    31 maj, 2011

    Tack snälla Anna! Vad roligt det är att upptäcka ännu fler fördelar med LCHF:-)!

  18. Jenny
    31 maj, 2011

    Tack Anna! Du beskriver precis den problematiken som råder. Inte nog med att man (läs jag) måste resonera i den inre dialogen, det gäller att argumentera och resonera utåt också!
    Eva Hagbjärn skiver om den härjande sockerdemonen. Den är stark hos mig, bryter ständigt ner mig och får mig att känna mig misslyckad. Hur ska jag vinna?

  19. Heléne
    31 maj, 2011

    Glömde få med ytterligare en fråga: Har en god vän, vars dotter är glutenintolerant! Hon har inga problem med magen, utan det yttrar sig i eksem och andra hudproblem! Kan jag relatera mina ”problem” med acne och huden till glutenintoleans också? Eller är jag alldeles ute och cyklar då:-)?

  20. mia
    3 juni, 2011

    Oj vad jag känner igen det där! Jag har i större delen av mitt 43 åriga liv varit smal och jag har alltid fått höra att jag ska äta mer, ta mer kakor, mer godis osv. ”Men du som är så smal kan väl äta!!!”
    Aldrig att någon verkar ha tänkt att jag var så smal för att jag inte gluffade godis läsk och annan skit.
    Det är provocerande helt enkelt att någon är smal, eller ännu värre, lyckas med bedriften att gå från tjock till smal.
    Nu när jag har blivit av med de 5 ”o-trivsel-kilon” jag la på mig för några år sedan så är inte det heller bra. Jag pratar aldrig om vad och hur jag äter numera. Äter oftast min matlåda vid skrivbordet eller tar med den ut i solen om det är sommar. Då slipper kollegorna se min sallad med massor av lax och en krämig dressing, och jag får äta ifred.
    Jag brukar också köra med den lilla nödlögnen att jag inte tål mjöl för att slippa ta en bulle. Jag får ju ont i magen av mjöl så det är nästan sant i alla fall 🙂

  21. Susanne
    3 juni, 2011

    Jag känner verkligen igen mig i det mesta du skriver! ”Men EN blir du för f*n inte tjock av” har jag fått höra otaliga gånger och senast i går fick jag höra att ”nu räcker det väl – du kommer ju att försvinna!”

    Det slående är att det utan undantag kommer sådana kommentarer från de som själva har för många kilon att bära på. Säkert är det deras eget dåliga samvete samt rädsla för att någon annan ska lyckas med det som gör att de tycker sig har rätt att lägga sig i vad jag äter eller inte äter.

  22. Anna
    7 juni, 2011

    Kunde inte skrivet det bättre själv!

  23. Maria Jallow
    10 september, 2011

    Jag har fått en ny idol! DU!

    1. Anna svarar Maria Jallow
      12 september, 2011

      Skratt. Tack. Men visst är verklig erfarenhet häftig. Det gäller bara att stanna till och låta ” aha” trilla ner. Och det tog mig 25 år…. Ibland har poletten en lååång väg att vandra. Men jag tänker inte gräma mig. Bättre sent än aldrig.

SKRIV EN KOMMENTAR