Jag är en överätare!

Jag är alltid lite för hungrig och jag är aldrig riktigt mätt.

Kanske därför jag blev en klassisk jojobantare och lyckades banta mig upp till 111 kilo.

Jag provade alla kalorikurer som fanns på 80-90-talet. det är ju bara att ”äta mindre och träna mer”. Vet du vad som händer om jag äter mindre? Jo, jag blir ännu hungrigare. Vet du vad som händer om jag tränar mer? jo, jag blir ännu hungrigare. Och värst av allt, jag blir helt fokuserad på mat och att äta. Jag glömmer att leva livet.

Men det är väl bara karaktär. Bit ihop och kom igen. Jag kämpande. Men tyvärr klarade jag inte av att vara oerhört hungrig och aldrig mätt i 10-15 år i sträck. Jag klarade ofta bara av några tuffa veckor och ibland månader av denna strikta kost. Jag började hela tiden om.

Men jag gav inte upp. DET är karaktär! 20 år av misslyckande och jag gav inte upp.

Jag hittade lågkolhydratkosten runt 98-99. Montignac dör upp i bok form. Lycka! Det var biffar, franska vitlöksostar och gräddsås. Äntligen en diet där jag fick äta. Äntligen fick jag äta mig mätt. Och jag gick ner i vikt.

Eller mätt och mätt. Jag blev nöjd. Har fortfarande svårt att bli mätt. Och jag är fortfarande en överätare. Jag är kan äta stora mängder mat. Men nu fanns förutsättningen att hitta en lösning.

Jag var tvungen att lära mig äta. Och eftersom jag i alla fall var ohungrig och någorlunda nöjd i stället för som tidigare, alltid hungrig och aldrig mätt, så var min kamp betydligt lättare nu.

Men jag var tvungen att träna in rutinerna. Jag hade ju inte haft några på 20 år. Jag hade aldrig ätit på samma vis år ut och år in. Aldrig. Nu var det dags. Tråkig matvardag och trygga rutiner var mitt mål.

Jag var tvungen att ha en riktlinje för min tallrik och portionsstorlek. Jag skapade handmodellen. Den gav mig en fingervisning.

Tjock3Men jag är en överätare. Och har en hjärna som letar lösningar. Jag började överträna. Var uppe på 12 timmar i veckan. Ketosen ökade, hungern försvann. Endorfinerna ökade, kontrollen ökade. Ja, jag hade hitta facit. Men kroppen vänjer sig. Mitt beteende av överätning kom tillbaka trots all träning.

Jag har nu tränat ner min nivå till 2 timmar per vecka samt 40 minuters träning per dag. Mer balanserat. Det var alltså inte det som var lösningen.

Jag valde nu att lägga fokus på livet, mina tankar, mitt ätbeteende och att skapa acceptans. Jag kan inte följa mina signaler. Jag måste äta med förnuftet. Jag måste göra maten till en trygg rutin och leva livet, inte tugga det. Det har tagit en massa år, men nu sitter det. Nästan i alla fall. Det sitter så bra att jag inte går upp och ner i vikt, så bra att jag inte tappar greppet och ångrar mig.

Lösningen fanns inte på tallriken, den fanns i livet och i min hjärna.

Många fortsatte söka lösningen på tallriken. Och många fortsätter att söka lösningen på tallriken.

Nollning. Ketosen skulle upp. Hur många som började med nollning 2010 är kvar där och har fått det att fungera lugnt och tryggt? Och mår strålande idag?

Många av dessa sökte vidare. Fortfarande med fokus på maten. Nu var det många som ville att ketosen skulle upp ännu mer. Vi började mäta ketoner. Ändrade på sammansättningen på kosten. Mer fett, mindre proteiner, mer fett och mindre kolhydrater. Hur många som började med detta runt 2011-2012 är kvar där och har fått det att tryggt fungera? Utan att svaja i vikten och fortsätta kampen? Och mår strålande idag?

Nja, jag upplever att flera har sökt sig vidare. Fortfarande med fokus på maten. Fast nu ska vi fasta.

Tänk om det inte är i kosten lösningen ligger, utan i vårt ätbeteende? Tänk om den välbalanserade och varierade lågkolhydratkosten med naturliga fetter är kanon men att vårt ätbeteende är problemet? Om lösningen inte går att hitta på tallriken?

Jag är en överätare. Det är jag på fet kost också. Jag äter fel på alla former av kost. Mitt ätbeteende är off. Men jag har nu valt en kost som gör mig mer nöjd och ohungrig. En kost som inte triggar mitt belöningssystem. En kost som håller mitt blodsocker balanserat och som stärker mitt immunsystem. En varierad kost med grönsaker och nötter så min hjärna fungerar på topp. Det är nog så långt jag kan komma med maten.

Jag väljer en varierad kost som ger mig alla små näringsämnen och håller mig frisk i 30-40 år framöver samt enkelt kan bli en avslappnad livsstil. En kost där jag inte behöver börja om. Utan bara mala på. Som fungerar i alla sammanhang (Om jag inte blir bjuden på smörgåstårta förstås. ler stort.)

Kanske fokus ska vara på helheten? Varför överäter vissa? Varför gör vi inte som vi har bestämt? Hur påverkas vi av vår hjärna? Av stress? Av våra hormoner?

Kanske det är där vi ska lägga fokus.

Jag har valt den vägen. Vill du följa med? Låter det intressant?

40 kommentarer

  1. Marija
    7 januari, 2014

    Men VA!!! Skrev du om mig nu?? Jag är jätteintresserad av fortsättningen på detta.

  2. Rina
    7 januari, 2014

    Hakar självklart på

  3. Anita
    7 januari, 2014

    Detta är ett typ exempel av mig själv! Du är så klok Anna! Tack och lov för det

  4. Jessica Seger
    7 januari, 2014

    Jag hör också till de som inte har någon botten i min mage, ialla fall inte om det serveras godis, pasta och pitepalt. Men jag har hittat en del av lösningen i att äta lchf ;). Ett exempel är att vi skulle köra bil upp till Piteå, för att fira jul hos mina föräldrar. Sträckan att köra är ca 85 mil. Vad hade vi med oss för bilkörargodis förr? Varsin påse gott & blandat, vilket ledde till illamående och magknip. Vad hade vi med oss denna gång? En matlåda fylld med en Castello Havarti, skuren i munsbitar. Inget magknip, inget illamående, bara en väldigt god ost i munnen som inte triggade igång något sockersug. Det behövdes inte ätas hela tiden, som jag gör med godis för där kan jag inte stoppa förrän det är slut i påsen. Tack för att du finns och kan så mycket ♡ Jessica

  5. Pia Jonsson
    7 januari, 2014

    Det du beskriver är just så som jag har haft det också. Överviktig som barn, åt i smyg, fick specialkost i skolan. Bantade första gången när jag var tretton… Sen många fler gånger. LCHF är det som stämmer bäst för mig, funkade bra i flera år, men sen gjorde alla avsteg att jag gick upp igen, och då var cirkusen igång. Hoppat på olika dieter, tränat massor, gått ner och gått upp. Nu har jag dessutom en inflammation i en höft som hindrar mig från träning och då fick jag plötsligt en anledning att tröstäta. Helt uppenbart nu att det sitter i huvudet ,som du så klokt säger!! Jag vill fortsätta lära mig, och få del av dina tankar kring detta. Jag följer med!!!

  6. Bitten
    7 januari, 2014

    Å vad jag känner igen mig.

  7. sofia
    7 januari, 2014

    Känner igen mig som tusan i detta!
    Jag är så himla glad över att du börjat blogga. Tack för att Du vill dela.

    1. 7 januari, 2014

      Tillsammans och med stora nyfikna öron kommer vi hitta rätt.

      Jag vet att jag lyfter tuffa tankar ibland. Vänder på stenar som man helst vill låta ligga. Men jag tror vi måste för att hitta rätt. Speciellt när det finns i alla fall hundra olika rätt.

      1. Anonym
        8 januari, 2014

        Du har så rätt igen Anna man måste hitta balansen mellan maten och att leva. Har ätit lchf sedan mars 2013 har inte gått ner mycket enligt vpgen men…centimetrar har försvunnit och så mår man sååå bra av denna kosten. Och det betyder sååå mycket.

  8. 7 januari, 2014

    Håller med till 120% dock var jag inte den som tränade i onödan! Men hittade något 25.02.12 som gjorde något med mitt liv, från att ha vägt mellan 220-240kg så har tills idag lämnat 120-140kg bakom mig. Jag är piggare gladare inte ont i kroppen har lite kvar tills jag anses mig själv klar! Tränar när jag känner för de och njuter av livet alla dagar i veckan! Mina vänner tjatade på mig att du borde fixa en blogg, så de gjorde jag! Min viktresa med lågkolhydratskost! Bilder finns i bloggen
    http://www.memyselfandlchf.wordpress.com
    Hoppas jag kan inspirera någon iallafall! Tack för en kanon sida!
    Thess

    1. 7 januari, 2014

      Underbart. Vilken resan. Varmt grattis. Jag hoppas du kan fokusera på allt underbart du lyckats med.

  9. Evapeva
    7 januari, 2014

    Jag håller med – du skriver ju om mig!! Här kommer jag att vilja hänga med och se om jag kan komma till insikt 😉

    1. 7 januari, 2014

      Ha ha ha. Ibland får jag höra (med en skämtsam röst) ”Men Anna, spionerar di på mig och mitt liv?”

      Det ÄR intressant att vi är så många med samma erfarenhet. Det borde betyda att vi med samlade krafter bör hitta ett gäng lösningar och idéer där någon bör passa alla.

      Mitt fokus är att börja på nervsystemet, det som styr stress. (och sömn)

  10. Effie
    7 januari, 2014

    Överätare? På högkolhydrat/lågfett, ständigt hungrig, ständigt ”när får jag äta nästa gång?” – ja, absolut. När jag är stressad -> sötsugen – ja, absolut.
    När jag väntar för länge med att äta – ja, absolut.
    Men normalt sett med LCHF – nej. Då finns en botten. Då kan jag lämna mat på tallriken, för jag känner plötsligt: nu är det nog! Då kan jag släppa tankarna på mat i ett antal timmar. Och vad det är skönt!
    Och nej, det har inte med karaktär att göra. Karaktär har jag aldrig haft.

    1. 7 januari, 2014

      Härligt. Ja, så är det nog för väldigt många också. Det är ju drömmen. Njut!

      Sen vet jag att det finns ett gäng som mår mycket bättre och är mycket mindre hungriga men som ändå är överätare.

  11. CamillaD
    7 januari, 2014

    Jätte spännande! Ser fram emot fortsättningen och din nya bok.Så glad att du har börjat blogga igen 🙂

  12. Thomas Jansson
    7 januari, 2014

    Hade vi haft rätt saker på tallriken från det vi var unga hade vi kanske sluppit lägga på oss så mycket?

    Min egen hypotes om att det är näringsbrist som orsakar överätning stöds t o m av SLV som uppger att det är svårt att få i sig all näring utan att överäta – och då lutar de sig mot näringstabeller som är urgamla och dessutom litar jag inte alls på att SLV:s RDI gäller.

    Och hur mycket näring finns egentligen i en tomat idag – odlad på en sandbädd för att bli stor och röd,,,

    Men du har så klart rätt i att allt inte beror på vad som finns på tallriken – nu börjar vi ju att kunna resonemanget om blodsocker & insulin och många har börjat på att prata om leptiresistens oxå,,,,

    Nästa nivå är all stress som vi skapar oss – där påtvingad fasta i form av 16:8, 5:2 blir till ännu ett måste. Om man ”fastar” naturligt är det nog helt ok men det gör de flesta knappast?

    Ska bli intressant att följa vad du kommer fram till,,,

  13. Perseus
    7 januari, 2014

    Allting finns i huvudet! Det spelar ingen roll om det är mat, socker, droger eller som i mitt fall alkohol. Jag är nykter alkoholist sedan drygt 5 år. Jag bytte överkonsumtion av alkohol mot överkonsumtion av mat och problemet är ju naturligtvis inte alkohol eller mat, utan mitt förhållande till dem. Jag kan inte förklara ens till mig själv varför det blev så, jag har ett bra liv och inga större skelett i garderoben.
    Fyra månader sedan upptäckte jag lchf och hoppade på tåget. Idag mår jag mycket bra, har blivit av med ett antal av de kilon jag lade på mig under matmissbrukar åren. Dock måste jag dagligen arbeta med mig själv för att inte falla tillbaka till vare sig alkohol- eller matmissbruk.

    Det vore underbart om livet var så enkelt att man kunde hitta en universallösning till alla problemen genom någon diet eller något annat men så funkar det tyvärr inte. Endast genom att arbeta med sig själv på det mentala planet kan man, i bästa fall, förbättra sitt beteende.

  14. Christina K
    7 januari, 2014

    Jag ryser när jag läser din artikel!!! Precis så är det! Sedan får jag en tår i ögat

  15. Ellinore
    7 januari, 2014

    Jag tog bort socker från barnens kost tidigt i höstas (6 o 10 år) Naturell fil eller yogurth, bär ist för sylt, endast mjölk el vatten att dricka. Frukt ist för vardagsfusk m snask. Vi behöll lördagsgott och på fest o kalas får de tacka ja t sötsaker. Jag trodde aldrig det skulle gå! Men de har slutat fråga efter saft, juice, sötade flingor osv. Och för att det skulle funka måste jag ju leva som jag lär. Tandläkaren kommer bli nöjd och barnen får en bra start o slipper kanske tankar på dieter i framtiden.

  16. Barbro D Kangas
    7 januari, 2014

    Tänk att vi är så många, har alltid trott att det är bara jag som är så tom och sugen Glad att vara i gott sällskap Jag har ett stort tugg behov stoppar i munnen utan att jag märker det själv Nu ser jag fram emot en ny vår jag har 8kg kvar När min resa med alla kilona är borta så är det en halv Barbro kvar Jag kommer aldrig att sluta med min nya goda LCHF kost den har så många hälsovinster

  17. Kiki Alberius-Forsman
    7 januari, 2014

    Känner också igen mig.
    Ju mer jag tänker på annat än mat/ätande/träning desto bättre mår jag.
    Tar det steg för steg. LCHF är enda chansen att gå vidare.
    Nu: står jag o jobbar ibland och går 1.000 trappsteg ett par ggr i veckan.
    Tror att min självbild övervinner min vilja.
    Ser jag mig själv som ”normal” blir jag det.
    Ser jag mig som tjockis, förblir jag det.

  18. 7 januari, 2014

    Japp, det där är jag och jag följer gärna med på vägen. Härligt att du börjat blogga igen! Saknad

  19. En annan Anna
    7 januari, 2014

    Åh, så skönt det är med en balanserad röst i kost-djungeln! Du är min guru, Anna!!

  20. Anneli
    7 januari, 2014

    Mitt i prick för mitt liv!! Har aldrig förstått mig på människor som lämnar mat på tallriken eller tackar nej till dessert med anledning att de är för mätta… TACK Anna för att du belyser frågan, för mig är överätning/matmissbruk mer skamfilat än sockerberoende! TUSEN tack!!! Kurs i den problematiken, JA tack!! Kram A

  21. Sofia
    8 januari, 2014

    Har nyss hittat hit och ser fram emot varje nytt inlägg som ett barn öppnar julklappar. Du är toppen på att träffa rätt!

    Skrev alldeles för lång kommentar med kort fråga i ditt inlägg från 30dec som handlade om tillskott. Min fråga ang Gastric Bypass tycker jag får svar i alla dina inlägg när det gäller mej själv och mitt beslut. Inte ska jag operera mej när jag inte på något sätt jobbat klart med mitt beteende!
    Härligt vad du inspirerar!!!

  22. Malin
    8 januari, 2014

    Hej Anna!
    Tack för intressant läsning! Stämmer till 110% för mig! Spelar ingen roll vilken diet jag håller – jag överäter ändå! Och jag äter mina känslor! Ångest, stress, besvikelser, sorg… Jag är tjock! Och kommer aldrig att kunna gå ner så länge jag håller på såhär! 🙁 känner sällan mättnad! Kan äta kopiösa mängder mat alltså! :/ proppmätt är ju ingen bra mättnad liksom! :/
    Så just nu äter jag uppmätta portioner med mat, skär inte ner på kolhydrater osv. Men på mängden mat och sedan får jag inte ha grytorna på bordet för då äter jag direkt ur dem …..!!! Har ett riktigt stört förhållande till mat och det är fruktansvärt jobbigt! En evig kamp! För äta bör man annars dör man…
    /Malin

  23. 8 januari, 2014

    Så roligt att du ”lyfter på stenar” Känns bra att få vända och vrida på saker och ting och se hur andra tänker! Forsätt med det Anna!!

  24. Per Hansson
    8 januari, 2014

    Jag tycker ditt stenvändande känns synnerligen rimligt.
    Jag har också bantat upp mig till 100+…
    Vill gärna ta del av fler rimligheter…

  25. 8 januari, 2014

    Mycket bra skrivit!

  26. stackis1@gmail.com
    9 januari, 2014

    Otroligt bra skrivet!!! Vilken igenkänning, ser så fram mot att följa ditt bloggande! Stort tack för allt du delar med dig av ❤️

  27. lands
    9 januari, 2014

    Så väldigt klokt skrivet. Det sitter i huvudet, helt klart. Stress, men också ensamhet och oro, dövar man med mera mat och onyttigheter. Jag är en 75++ som fortfarande kämpar, men Annas artikel tröstar och hjälper, tack!

  28. Virre
    16 mars, 2014

    Hej,

    Som många andra med mej, tycker jag det är skönt att se att det finns fler som jag.

    Tyvärr har jag redan gjort en gastric bypass. Funkade fint dom första 8 månaderna, men sen vände det igen. Började äta mer och framförallt återvände jag till chips, godis och snabbmat. Nästan tvingade mej själv att äta mer igen, dumping till trots.

    Önskar jag lyssnat på andra innan, som sa att man skulle reda ut problemet med överätning före en operation.

    Känner mej så totalt misslyckad nuförtiden.
    Jag fick en chans, som jag nu är rädd att jag totalsabbat!

    Ska fortsätta läsa på din blogg och förhoppningsvis kunna vända min nedåtgående spiral uppåt igen…

    1. 17 mars, 2014

      Hej Virre!
      Du har inte totaltsabbat den. Jag lovar. Tyvärr har läkaren opererat en frisk del. Problemet sitter ju inte i magen utan i huvudet. Det här går att lösa. Du får inte känna dig misslyckad. Du har inte gjort något galet. Du har valt att lita på vår läkarvårs. Det är iget konstigt. Synd bara att de inte kan ta hand om ditt förtroende.

      Så var snäll mot dig själv. Du kan lyckas. Det här går att lösa!

      Tillsammans!!

      Hoppas att du väljer att stanna kvar på bloggen.

  29. anna
    11 april, 2014

    Känner igen mig i det mesta du skriver!
    Jag är med!!!

  30. Susanne
    11 april, 2014

    Jag är definitivt också en överätare.
    Jag började så smått med lchf årsskiftet 2009-10 och vägen ner till mitt viktmål (-45 kg) har varit både krokig och lång med en hel del vrålstup.
    Dock gav jag aldrig upp (så jag har också karaktär 😉 ) eftersom mitt motto här i livet är ”du har inte förlorat förrän du har slutat att försöka”.
    Jag kan också med lätthet överäta precis allting så jag har lärt mig en del saker som jag fortfarande MÅSTE leva efter dvs:
    Jag lagar ofta stora grytor eller många portioner som jag fryser in eftersom det är bekvämt att ha i jobbveckorna och bara ta fram och värma.
    Nu ska jag t ex strax ställa mig och göra en stor köttgryta och då lägger jag upp 1 st portion på en tallrik som jag ska ha framåt kvällen. Resten måste jag frysa in direkt – jag KAN inte ha grytan med resten av maten stående i kylen för då är jag där och äter trots att jag inte är hungrig egentligen.
    Så där måste jag göra med allt – antingen lagar jag bara en portion eller så fryser jag in direkt.
    När jag är bortbjuden har jag inga större problem – jag tar en portion och sedan är det bra men hemma går det inte så jag får rätta mig efter det.
    Jag är också en känsloätare som kan äta i onödan när jag är glad, ledsen, arg, orolig etc etc och det kvittar om det är ”nyttigt” eller inte – det blir helt enkelt för mycket!
    I mitt fall är jag glad för att jag är singel – mitt kylskåps innehåll regleras av MIG och det finns aldrig något ”extra-gotti-gott-gott/fredagsmys-tugg” i mina skåp för jag kan inte hantera det. Tråkigt låter det kanske men det är nödvändigt så länge mitt ätbeteende också är off.
    Jag är helt klart inne på samma tankar som du! 🙂

  31. 11 april, 2014

    Vill tipsa för dem som känner igen sig i tvångsmässigt överätande till OA. Där har jag tillsist hittat min lösning. Kanske fler även kan hitta sin där? <3
    http://Www.oasverige.org

  32. Pernilla Lindström
    11 april, 2014

    Är helt klart en överätare!

  33. Jessica
    11 april, 2014

    Hej! Jag vill gärna ta del av dina kunskaper. Har själv kommit fram till, efter att testat alla sorters dieter i hela mitt liv, att jag är en överätare.
    Tack för att du vill dela med dig! Jessica

  34. Anna
    14 april, 2014

    Jag vill bara säga TACK! Ögonöppnare, tankeställare, aha -upplevelse. Verkligen!

Write a comment