Hur tänker ”energibarn”?

Barn med särskilda behov är bra. Men finns det något barn som inte har särskilda behov?

Energibarn? Mitt egenpåhittade namn. Det tycker jag om. Men det är inte rättvist. Många är hypo och inte hyper. Alltså för lugna. Om man nu kan uttrycka sig så.

Fast detta var inte alls det jag tänkte skriva om.

Jag har ju två specialområden. Mat och Energibarn. Arbetar med båda. Är kostrådgivare och lärare. Men har gett upp skolans värld. Tyvärr. Min energi gick åt till systemet snarare än där den behövdes som mest – till barnen.

Kommer ihåg den dagen jag gav upp. Jag har hand om en underbar grabb. Han gick i nian. Stödet hemifrån lyste med sin frånvaro. Skolan hade varit en enda lång kamp där han alltid misslyckats. Smart kille. Mycket smart. Men nedtryckt av sin uppväxt och av många vuxna på vägen.

Vi jobbade kanon ihop. Han skulle få godkänt i de ämnena han behövde. Som han kämpade. Men jag känner att när jag skulle släppa honom så fanns det ingen vuxen att backa upp grabben. Så jag bar socialen om hjälp. De svarade att han hade ju inte gått åt skogen ännu så det fanns inget de kunde göra. Jag efterlyste en grabbgrupp med god sammanhållning med manlig ledare. Jo, en sådan fanns. Kallades nog Stormvarning. Bra, sa ja. In med honom där. Men det gick inte. Han var ju inte kriminell ännu. Jamen, vad med Lilla Blåsten då??

Nej, sådana grupper fanns inte. De arbetade inte på det viset.

Det slutade med att jag grät. Att jag påpekade att vi pratar ju alltid om att TÄNK om man fick vara med INNAN det gick år skogen för våra barn. NU satt vi på ett möte INNAN den här killen gick åt skogen och tog beslutet att avvakta. Att göra ingenting. Va??

Socialen kontaktade min chef och krävde att jag inte skulle delta på fler möten och jag slutade i skolans värld.

Men  arbetar vidare. På mitt sätt. Jag lär nu ut hur ”skitungarna” tänker. Hur de arbetar? Hur de vill och måste få göra. Hur vi kan underlätta. Hur skolan kan fungera för alla. Håller föredrag och hoppas att visa på dessa underbara energibarns möjligheter och kapacitet. Vill att lärarna ska ha kunskap, så både lärarna och barnen slipper gå sönder.

Vill du vara en del i att skapa möjligheter? Köp BOKEN Energibarn 2.0

Tidigare
«

7 kommentarer

  1. mia
    4 november, 2010

    Läser ditt inlägg med tårar i ögonen. Har en liknande erfarenhet i min släkt.
    Vet du hur det gick sen för killen?

  2. Hexan
    4 november, 2010

    Visst är det tråkigt när man har det tankesättet. Jag jobbar inte i skolans värld med dock med vuxenomsorg. Mitt senaste exempel är en man som inte klarar av det sociala umgänget med folk som inte ”anpassar” sig efter hans brister. Det känns som vi puttar han över kanten på djupt vatten utan flytväst då vi utsätter honom för situationer som vi vet att på en dålig dag, brister det totalt.
    Vi har måååååånga saker som vi vet skulle behöva vara annorlunda runt honom men vi får inte igenom dessa förändringar. Antar att vi får vänta tills det är för sent och han har gått för långt så att det inte finns någon återvändo.

    Mycket sorgligt för honom och dessutom sliter det ner de personer som finns runt honom tills de inte orkar/vill vara kvar längre.

  3. YRC
    4 november, 2010

    Du har så ohyggligt rätt och det gör så ont att läsa om hur du ”straffades ut” när du gjorde precis det alla ansvariga vuxna borde göra, hjälpa en unge att inte ”straffa ut” sig.

    Eftersom jag fått dra och tjata, hopa och ro, så kolossalt, för att inte min hyperaktiva unge ska drabba sig själv och andra med katastrofer – just för att vuxna legat steget efter eller hållit (valt att hålla) för öron, ögon, näsa och mun – utan att istället få stöd att vara sitt klokaste bästa jag, håller jag med dig till 100%! Det är vanvettigt att våra ungar först måste drivas till att sabba sina liv och först därefter få komma till grupper som ser och möter deras behov.

    Det har funnits stöd runt min unge, ibland tämligen värdelöst, verkligen, men ändå, jag har inte låtit någon hållas som inte ens försökt stötta. Och nu när vi hittat en klass med en fungerande pedagogik – nu kan vi också få veta vad som inte funkade förut. Ska inte bli alltför långrandig (igen) men alla berättelser om hur det en gång var, kokar hos oss nu ner till, att de vuxna sgs alltid legat minst ett steg efter.

    När de vuxna, i nya skolan, alla (inte bara en assistent med begränsad makt över pedagogiken som förut), vet vad de har att göra och är tillräckligt många för att kunna/hinna göra det de är kompetenta att göra då går de tframåt. Nu finns det tre saker som återkommer. 1) Skönt att slippa bråka varje dag! 2) Skönt att kunna koncentrera sig. 3) Skönt att lära sig.

    Vilken mardröm det vore om någon med makt nu plötsligt ansåg att det är så bra, att det får vara nog med stöd nu och att det ”eftersom det funkar så bra” går att flytta över mitt barn till en vanlig klass. Vi har löfte om nuvarande arrangemang från fyran till sexan men sedan…

    Din kamp är så viktig!

  4. Anna
    5 november, 2010

    Hej Anna
    Bra inlägg, vet du hur det har gått för honom sen ? Har ni haft någon kontakt ?

  5. Maria
    5 november, 2010

    Ja jag förstår precis vad du menar att man ägnar sig mycket åt systemet. Jag jobbar på en språkförskola med en integrerad grupp. Vi har 6 stycket barn med språkstörning. åldern hos oss är 3-6 år. När de lämnar oss för att börja skolan så hamnar de överallt i vår kommun. Alltså behöver vi pedagoger informera alla dessa skolor om det stöd som de barnen behöver när de ska börja skolan.
    Tänk då om våra politiker kunde förstå allvaret av att fortsätta detta arbetssätt som vi har i skolan. Vi & många föräldrar efterlyser en fortsättning. Antingen en språkskola eller ett språkspår där de samarbetar med oss i förskolan.
    MEN politikerna vet inte ens vad en språkstörning är!!! En jag mötte trodde att det var något som ”växte bort”. Jag blir tokig!
    Tänk om vi kunde förebygga så mycket mera!

  6. Karin
    6 november, 2010

    Du är så himla bra!!!

SKRIV EN KOMMENTAR