”Jag gör allt rätt och inget händer” eller ännu värre ”Jag gör allt rätt OCH GÅR UPP I VIKT!!!
”Vad gör jag för fel?”
Ja, troligtvis gör du inget fel.
Och jag bara tjatar om ”tålamod” i alla mina inlägg! Ler med glimten i ögat. Medan du vill hoppa på fasta, äggfasta, fettkaffe…
Men samtidigt: Jag HAR förståelsen för frustrationen och besvikelsen. Ja, även hopplösheten som brukar vara en stor del av känslorna.
Det är en massa människor som byggt extremt envisa kroppar genom åren . extremt envisa kroppar! I stort sett bara kvinnor.
Kvinnor med höga krav på sig själv och går in för viktminskningen med full kraft, strikt, kontrollerat och med stor nogrannhet.
Och ju tuffare vi är , ju längre vi håller ut – desto duktigare blir kroppen på att stå still.
Jag börjar med ”tålamod” för det brukar vara en ingrediens som fattas. ”Gör jag rätt och är nogrann så SKA jag ha mätbara mål. Så fungerar ju allt annat i livet”… men så har man en kropp som inte lyder.
Vad gör man då? Jo, tyvärr blir ännu duktigare och lämpar ännu hårdare och blir ännu striktare. Och här har du fällan!
Du äter lite totalt sett över dagen och har gjort så i många många år. Ofta både 10 och 20 år. Förr var det kalorisnålt med mycket sallad och knäckebröd. Nu är det kolhydratsnålt och ofta näringssnålt då fettet fått ta överhand.
Vad har vi då för hinder för viktminskning?
#1 Kortisolen på grund av krav, stress och besvikelse.
Vilket gör att kravet att gå ner i vikt, att vågens besvikelse och att kontrollen över att göra fel kan vara anledningen till att du inte lyckas.
#2 En kropp som under många år levt på för lite energi och nu gjort detta till sin normalnivå/ normalförbränning.
Vilket betyder att äter du ännu mindre, ännu striktare och ännu mer näringsfattigt så gör du kroppen ännu mer rädd och envis.
#3 En kropp som inte är viktstabil eftersom den ständigt strävar efter att öka sitt intag och även sina reserver.
(Kroppen struntar i att det har reserver. Får den för lite mat vill den öka reserverna även om du väger 30 kilo för mycket.
#4 Och om sömnen är dålig är även detta en stor anledning till att viktminskningen uteblir. För lite sömn ökar ditt hungerhormon.
Och för vissa:
”Varför går jag UPP i vikt när jag nu gör som du säger Anna?”
Ja, lägger du nu till ordentligen med mat så kroppen ska ÖKA sin förbränning, släppa sitt motstånd och skapa lugnet som vi behöver för viktminskning, så finns en stor risk för att kroppen börjar med att lagra allt den bara kan.
”Äntligen kommer mat, äntligen är svälten över, lagraaaaa!
Men ganska snart, 1-2 veckor, så lugnar sig kroppen. Och efter 4 veckor är dessa kilon borta igen och NU börjar viktminskningen för de flesta.
MEN – Vad gör de flesta om de går upp 1 kilo eller inget händer?
Jo, de allra flesta minskar ner på maten igen, striktar till, väljer fettfasta eller äggfasta och stannar i sin bantningsfälla.
Tyvärr finns bara en väg ut. Acceptera en viktökning på ca 1-3 kilo (det är ganska mycket på kläder tyvärr) och bara mal på. Lägg fokus på hur du mår, slappna av, sov lite mer och släpp kontrollen.
Eller, välj att fortsätta banta, räkna, väga som du gjort i alla år tidigare – och kampen fortsätter och de flesta kommer aldrig i mål.
Vill du lära dig mer? Vill du äntligen lyckas? Har du en omöjlig och envis kropp?
Detta är JAG! Jag gör allt rätt…men min kropp är felinställd. Svårt att minska kortisolet också… Jag är inte ens så särskilt gammal, fyller 30 åsr snart, men har genomgått en massa hormonbehandlingar under åren pga sjukdomen endometrios.
Tappar sugen totalt…Å då festar jag loss rejält istället så det blir aldrig stabilitet. Skulle ehöva en rejäl kickstart så att jag kunde tappa några kilon och få motivation! Har jojo-LCHFat i 2 år nu…
Undrar hur mycket alkohol stör? När jag dricker blir det alltid rödvin men förstör det mina chanser att gå ner i vikt mycket?
TACK för en underbar blogg!
Hej Anna,
Det du skriver skulle kunna vara jag. Jag är dock inte chef, men småbarnsmamma. Misstänker kortisolet, bara källan som är annorlunda =)
Längtar efter mer info i området!
Tack för en mycket bra blogg!
Kram,
Linda
Hej Anna
Du skriver att man ska kolla sin ämnesomsättning – hur då? Jag är ytterligare en av dem som absolut inte går ner och tålamod det har jag haft – 1 år och plus 5 kg.
Chef eller småbarnsmamma tror jag innebär samma sak. Jag lovar att komma med de knepen jag kan.
Annika: Gå till din läkare.
Ha, ha detta var ju helt huvudet på spiken, eller vad det heter.
Kvinna, chef, ”duktig”, kämpar och sitter och bloggar för man inte hinner annars kl 23.49 på natten, dvs hur är det med sömnen? Och fruktansvärt frusterad då jag går UPP i vikt!!
Ok Anna, jag testar lite till (för jag tycker du har sunda tankar och vill gärna ”tro” på dig) nu eftersom jag har gått upp i vikt så kanske det är på väg att släppa och jag snart går ner – hoppas verkligen det för jag börjar bli ”pluffsig”!
Idag har jag faktiskt för första gången sagt till innan jag åkte på en kurs att jag inte äter kolhydrater – innan har jag aldrig gjort det – efter 2 år med denna livstil – utan fixat och trixat men idag gjorde jag det. Bra, va!
Jag ger det ett par veckor till sen är nästa steg doktorn och kolla ämnesomsättnignen – men helt ärligt tror jag inte på den själv då det känns som något man kan skylla på (förlåt alla ni som faktiskt har fel på den) när man äter fel.
Jag gillar inte heller alla råd om att ta bort alla grönsaker och alla mejerivaror – ska jag endast äta protein och fett? Nja, kanske under en period för att börja gå ner men inte för länge för då får man nog vitaminbrister. Nu måste jag sova så jag kan gå ner i vikt;))
Jag blir så stolt Ann-Marie. Hör av dig på mailen om du behöver mer feedback. Vi kan göra en uppföljning av det vi startade på tidigare.
Jag vet att många skyller på ämnesomsättningen. Jag har själv försökt den linjen. MEN en hel del har fel på ämnsomsättningen och så mycket kunskap som du nu har och så många rätt som du gör så tycker jag att du i alla fall ska kolla. Om inte bara för att utesuta det.
Det här var intressant läsning.
Är inte heller chef men fick barn för 7 år sedan och sedan dess är det lite si och såå med nattsömnen. Jag ”gick i väggen” för över 10 år sedan och har sedan dess varit stresskänslig – blir lätt stressad av att passa tider mm. Att äta för lite känner jag också igen mig i för jag hopppar ibland över måltider p g a trötthet/stress/tidsbrist. ”Drar runt” på 36 kilos övervikt (har gått ner 4 kilo sedan jag började äta LCHF-aktigt)
Äter sedan januari en mer LCHF-aktig kos. Äter mer frukt och grönsaker än vad man ska enligt den. Det svåraste är att tänka på att man ska ha med fett vid måltiderna…så jag är en sån som tyvärr lätt halkar tillbaka till ”bantnings tänket”. Finns det några bra start knep på hur man ska komma ihåg det där med att lägga dit lite fett på tallriken??? Jag har fått gått tillbaka till att äta en macka på morgonen så att jag får i mig smör igen för det glömde jag när jag tog bort brödet.
Tack för en intressant blogg med mycket tänkvärt i
Tack för en underbar blogg! Jag följer den alltid, här hittar jag min inspiration. Trots att jag har haft tålamod i över ett år nu så händer ingenting i min kropp. Jag har god sömn och för övrigt en god balans i livet där jag mår toppen utan stress. Har ökat på fettet, provat att byta mjölk till grädde i kaffet, hoppat över chokladbit. Jag är inte beredd att leva bara på kött och fett, vill gärna ha grönsaker och mejeri. Är jag ett hopplöst fall!!!
Ämnesomsättningen tror jag faktist inte att det är något fel på. Jag har alltid varit frisk och känner inte att det är någon obalans i kroppen. Har ca 12 kg i övervikt, (159 cm, 70 kg) det kanske inte är så mycket men jag mår inte bra av den och vill gärna bli av med några kilo i alla fall. Även om kroppen är envis så känns det som att på ett år borde det väl hända någonting. Alla mina lchf-kompisar lyckas och tycker att det är så konstigt att det inte händer någonting för mig.
En som inte ger upp!!
Helena
Hej Ann-Marie! Tycker det är intressant det du nämner att du för första gången på två år meddelar inför en kurs att du inte äter kolhydrater. Jag har aldrig gjort det – jag tycker det var superstrongt gjort. ++++ Jag tänker mycket på detta och ställer nu frågan öppen hur ni därute agerar mot familj, vänner, arbetsakamrater i mitt fall framförallt barn. Jag vill att de ska växa upp friska genom att äta vällagad mat och inte allt för mycket snabba kolhydrater. Mina barn har börjat i fråga sätta varför jag inte äter potatis tex. Härom dagen sa jag att jag åt andra grönsaker i stället. Jag skulle ju vilja säga sanningen att jag inte mår bra av för mycket av ett ämne som potatis är uppbyggt av att det gör att jag vill vräka i mig massor bröd, bakverk och godis. Men jag är rädd att de inte förstår ”på riktigt” och själva börjar få för sig att de inte ska äta en det en det andra. Jag har en släkting(ett barn) på nära håll som började äta enlig gi-metoden och hon är idag mycket allvarligt sjuk i anoriexi. För mig är inte enbart att äta enligt lchf en chans att gå ner i vikt. Jag vill må bra men har några + kilo som jag självklart önskar ska försvinna. MVH Louise