Fick ett mail…

…som jag tror att flera av er kommer känna igen er i. Jag hoppas också på att vi med gemensamma krafter och erfaranheter kan ge stöttning, tips och ideer i kommentarsfältet. Vad gör du när du känner samma sak? Har du till och med kommit ur det? Berätta gärna.

Här kommer raderna (med tillåtelse från mailskrivaren):
”I två års tiden har jag ätit enligt lchf nu men efter några månader så misslyckas jag varje gång och det gör mig så himla ledsen men jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet att du egentligen inte kan göra så mycket för att hjälpa mig och att du egentligen inte har tid för enskilda fall som detta men jag måste bara få skriva av mig till någon som inte kritiserar mig för att jag tror och vill leva enligt lchf men har svårt för att hålla fast vid det. 

Jag har inga som helst problem att låta bli saker som pasta, bröd och ris och egentligen inte potatis heller. Men glass och choklad är den stora boven i mitt liv tillsammans med min sambo. Mitt största problem är en blandning av min dåliga självdisciplin och min sambo som vägen 60 kg på sina 170 cm och som tränat hela sitt liv. Han kan gotta sig i choklad och hämtmat samtidigt som han vräker i sig mackor på kvällarna. Själv väger jag nu 98 kg på mina 168 cm och har inte råd att ”unna” mig denna lyx som min sambo, samtidigt som jag har svårt att låta bli när han sitter bredvid mig i soffan och äter.

Jag har aldrig varit överviktig, snarare tvärtom. När jag fick mitt andra barn gick jag upp till 100 kg och jag återhämtade mig aldrig från den graviditeten utan har varit överviktig sen dess, och nu har det gått fyra månader sen min tredje graviditet och jag väger lika mycket nu som när jag var höggravid med mitt andra barn.

Jag har aldrig i mitt liv tränat, aldrig tänkt på att jag skulle behöva då jag alltid varit underviktig! Jag tycker det är svårt att få tid och att komma igång. Jag känner mig jätte deprimerad pga min vikt och att jag har så svårt för att på egen hand gå ner, för jag vet att om jag bara bestämmer mig så skulle jag gå ner mina kilon ganska fort då jag inte är ”sönderbantad” men varför har jag så svårt för att låta bli att göra som min sambo. Varför tappar jag alltid motivationen efter några månader och slutar laga mat för att istället börja med hämtmat!

Vill så gärna ha hjälp men allt kostar ju pengar och tyvärr så tillåter inte vår ekonomi det minsta ” onödiga” utgifter nu! Jag känner mig som en dålig människa som inte klarar av att fixa detta på egen hand och att jag är i stort sett den enda i min omgivning som är tjock. Jag tycker träning är kul men det är ju självklart jobbigt då jag har mycket dålig kondition och att jag är väldigt tung, jag skäms inför min omgivning men känner ju samtidigt att jag vill ha stöttning från dom. Jag vet att jag måste arbeta med mitt tänk först innan jag börjar med kroppen, men hur lyckas jag med detta? 

Ber om ursäkt om jag slösat din tid med mitt långa mail men har iallafall fått skrivit av mig och kanske jag en dag lyckas med att gå ner mina kilon på egen hand! Tack för en bra blogg Anna, du är toppen!”

Önskar jag hade 36 timmar på mitt dygn. Ryser i hela kroppen och känner frustrationen och hopplösheten. Men jag vet att vi är fler här som upplevt samma sak. Dela gärna med dig.

Tillägg den 13/8 – YES! Fick ett nytt mail. ”Mamma” har avokat sin operation, ger nu LCHF en chans. Underbart! Jag blir så evinnerligt glad.

58 kommentarer

  1. 6 augusti, 2012

    OA- telefonmöten hjälpte mig. Det är till för oss matmissbrukare, vilket jag upplever enligt mailet är problemet. Jag själv känner igen mig jättemycket och jag höll på och brottas med att försöka sluta med socker och mitt ätbeteende i många år. Men sen en dag stod jag ut med abstinensen och ringde OA-möten och fick stöd. Och på den vägen är det och jag har nu varit sockerfri i 1,5 år.
    Sök på OA – overeaters Anonymous på google där står hur man går till väga och vad det är för något. Det är gratis.

  2. 6 augusti, 2012

    Till brevskrivaren: Jag känner igen mig! Jag gör precis samma sak emellanåt. Jag försöker tänka att varje gång jag INTE äter choklad eller glass är en seger. För det var ju mer regel än undantag förr.
    Ett tips är att alltid ha ett lchf-alternativ hemma, t ex möjlighet att göra chokladmousse eller något annat gott om man nu vill festa till det. Men oftast nöjer jag mig om jag tar en stor kopp kaffe med vispgrädde och en bit brie till det.
    Som sagt, du är inte ensam!

  3. Kattis
    6 augusti, 2012

    Jag tror att det finns många som känner igen sig, det finns de som tycker att LCHF är lekande lätt men det finns många som kämpar med att hålla kolhydraterna borta…inte lätt alls. En stor nödvändighet att erkänna att problemet finns då många forum endast fylls med solskenshistorier och de som inte har lika lätt faller mellan stolarna. Känner igen mig själv, min man är smal och aktiv med förkärlek för något gott på kvällarna och då är det INTE lätt att alltid kunna stå emot.
    Åter igen, tack Anna för att du tar upp problem som många andra gärna ”sopar under mattan”.

  4. 6 augusti, 2012

    Hur är det med det dagliga intaget av magnesium som kosttillskott ?

  5. Cecilia
    7 augusti, 2012

    Hejsan!
    Jag skulle vilja rekommendera en kurs hos Bitten Jonsson, om sockerberoende, men dessvärre kostar ju det en hel del pengar och som du skrev fungerar inte det för dig just nu. När jag ringde och anmälde mig, för snart ett år sedan, och förklarade att jag bara ”trillade ur” hela tiden sade Bitten bara helt självklart ”Ja det är ju inte så konstigt för kosten är bara 10% av dina verktyg!”!!! Det var så otroligt skönt att få någon som förklarade för en att det inte handlar om dålig karaktär eller brist på motion som man under alla år fått höra, det var en stor börda som lyftes från mina axlar då! Jan kan också rekommendera dig att delta i telefon/live-möte med OA eller FAA för då får man kontakt med andra som är i samma situation och som kan stötta en och förstår precis vad man menar, det är värt väldigt mycket! Gemenskapen där är väldigt betydelsefull, även vid telefonmötena fast man då är helt anonym!
    Du kanske också kan prata med din sambo och be honom ”frossa” medan du inte är i närheten, kanske om du nattar barn eller så. Min man gör ofta så nuförtiden och även om jag vet om det så underlättar det ibland att inte behöva se det!!!
    Precis som du skrev så går det troligtvis ganska fort för dig att gå ner och du bara klarar av att hålla dig till kosten. Jag har dessvärre bantat sönder min kropp och därigenom skapat mig en väldigt otrygg kropp som vägrar att släppa på kilona, utom de där första 10-15, men jag kämpar på och försöker hålla mig på spåret efter bästa förmåga! Ett bra tips i sådana lägen är något som Bitten också lärde oss ”Bara för idag ska jag låta bli!” och ”En dag i taget!”!!! Jag tyckte själv i början att det kändes lite krystat men det hjälper faktiskt, klarar man bara av den stunden när det känns som värst så känns det oftast mycket bättre nästa dag!
    Försök att kämpa på och ta gärna till de verktyg som du kan för att få hjälp!
    Var rädd om dig!
    Kram Cecilia

  6. Mia Gustafsson
    7 augusti, 2012

    Ett tips angående träningen. Om du tycker det är jobbigt att gå till ett gym och inte minst hur du ska få tid och råd. Låt bli!
    Du har en dator eller hur? Bra. Åk till Rusta köp ett par hantlar (eller ha 2 tomma plastflaskor som du kan fylla med vatten funkar minst lika bra) och så när bebisen sover öppnar du för Internet.
    Kolla nätet det finns en uppsjö av sidor där du kan hitta träningsövningar både cardio och styrka eller kolla youtube. Sedan kan jag rekommendera att köpa en träningsdvd. Det finns bra sidor som har mkt att välja mellan t.ex disclord.se. Titta alltid på youtube och se om du gillar instruktören. Om du inte är glad i engelska finns det även svenska t.ex Blossom. min absoluta favorit är Jillian Michaels från Biggest Loser hennes dvds är toppen
    Vill du inte köpa? Gå till biblioteket de bör ha några att välja på
    Jag hade gymkort i 15 år innan jag erkände för migsjälv att jag inte kom iväg. Mest var det för att jag var trött på eftermiddagen – efter att jag fick barn nummer två kändes det helt kört. Så jag började träna hemma på morgenen kl 5 när alla andra sover.. Köpte ett löpband. Har köpt till lite prylar här och var under årens lopp. Tränar mer nu än jag gjorde under min gymperiod. Följer stort sett alltid en dvd mest för att få in tekniken rätt. Ha en spegel och kolla så du gör rätt. det är viktigt.
    Ta det lugnt i början. 15-30 minuter några gånger i veckan räcker. Öka på sedan. Tänk på att detta är din egentid

  7. Jenny
    7 augusti, 2012

    Känner igen mig, vet att det kan vara svårt att i längden hålla fast vid det sunda. Man trillar dit och så blir man arg på sig själv och tänker hårda tankar om sig själv. Du måste hädanefter vara mer snäll mot dig själv och vara din allra bästa vän!!
    Kan inte ett allra första steg vara att ni har 1-2 månader (kanske för alltid..) helt fritt från godis och sockerätande, även din sambo? För att du ska få en välbehövlig paus från frestelser? Kan du prata med sambon och säga att det är viktigt för dig och er båda att det inte finns något hemma? Ni kommer även spara lite pengar om ni inte handlar sockriga saker. Om din sambo håller fast vid att han ”måste” få äta sitt socker, kan han inte under en period (kanske för alltid..) äta det när du inte är med? Jag skulle aldrig klara att hålla mig ifrån socker om det fanns hemma, min man accepterar det, för han vill inte att jag ska bli sjuk och få problem. Gör detta till ett projekt ihop som ett sammansvetsat team, gå in båda två helhjärtat i detta. Hälsan är allt och du behöver nog få upp din självkänsla lite, vilket jag absolut tror du kommer att få när du inte har massor med omöjliga frestelser runt dig hela tiden.

    I gengäld när ni rensar ut allt socker, sikta in er helt och fullt på maten, laga lite exta fet och god mat. Lyx behöver inte vara dyrt! Mycket smör, grädde och olika feta ostar i maten. Ägg är toppen, tänk en härlig omelett med ägg, grädde, riven ost, stekt i massor med smör! Gott och mättande, och förstör allt sötsug! Ät lagom och ordentligt med protein (inte för lite), det minskar sötsug. Det blir gott och ni kommer båda bli mätta och belåtna. Kanske kommer även din sambo må bättre utan allt socker? Kan slå vad om en tusing att det kommer han 🙂

    Jag tror på er och du är värd att må bra och vara lycklig och tillfreds i dig själv!!

    Ta hand om dig!
    Kram
    Jenny

  8. Monicas Mat
    7 augusti, 2012

    Prata med din sambo om hur jobbigt det känns när han sitter i soffan och äter.. föreslå att ni äter mat vid köksbordet och inget mer på kvällarna.. om han ändå vill äta godis, glass och sånt kan han gå ut och göra det vid kiosken, affären eller vart han vill men inte hemma..

    om han inte vill stötta dig med detta och ändå äter godis i soffan.. vägra sitta där med honom när han gör det.. ta en promenad, hälsa på en kompis, gå till ett annat rum tills han har slutat.. när han suttit ensam så ett antal gånger kanske han fattar hur tråkig han är som inte hjälper dig att låta bli..

    lycka till och stor kram!

  9. Anna svarar Alla
    7 augusti, 2012

    Ni är underbara. Tack för att vi hjälper varandra.

  10. Linda
    7 augusti, 2012

    Hej!
    Jag har samma problem själv och har ingen direkt lösning men ett litet tips som hjälper mig ibland. Istället för att fokusera på vikten när jag vill motstå godsaker så försöker jag tänka på hur jag mår efteråt om jag äter detta (inte ånger utan uppblåst mage, extra trött osv). Det får mig ofta att äta något nyttigare men inte alltid 🙂 glöm inte att vara snäll mot dig själv och fokusera på de bra dagarna 🙂 även då jag inte längre går ner i vikt så har jag fått mer energi att spendera på mina barn trots frosseri och Det är värt mycket 🙂
    Kram Linda

  11. Malin
    7 augusti, 2012

    Jag sökte hjälp hos min husläkare. Jag hade panik. Som tur var vägde jag lite för lite för en Gastric Bypass (det är jag glad för idag!!) Men jag i princip tvingade min läkare att skicka en remiss både för Gastric Bypass, till ”psyket” – för KBT (kognitiv beteende terapi) och till en dietist. Det finns tyvärr inte OA i min stad.

    Veckan efter fick jag komma på ”psyket” och fick träffa två läkare som jag satt med i över två timmar. Vi pratade om allt himmel och jord – innan vi gick in på min vikt. Hur jag bantat under alla år. Hur jag kunnat vara smal vissa år och vad det är som ”stjälper” mig och så vidare.
    Jag fick därefter, efter deras rekommendationer, börja träffa en tjej som var jättebra. Vi gick framförallt igenom mitt beteende till mat – inte så mycket vad som var på tallriken.
    Sen började vi med att ändra sak för sak. De viktigaste punkterna var:
    – Äta saktare
    – Äta frukost
    – Sova mina timmar på natten
    – inte väga mig varje dag

    Sakta förändrade jag mitt beteende (inte färdig ännu med det!!) Men fortfarande så gick jag inte ned i vikt. Fastän jag kunde stå emot chips, godis och snabbmat – åtminstone till vardags. Så nu började jag själv lägga upp en plan som jag förankrade med min läkare.
    En matplan på 100 dagar med 2 delmål, med belöning till varje delmål som förstås inte var mat. En månad tänkte jag – det klarar jag!
    Förutom mina ovan ändringar som jag jobbat på under en tid la jag till:
    – ingen lightläsk, ingen läsk alls
    – inget socker – försöka undvika det dolda sockret så mycket som möjligt
    – inga ”uppenbara” kolhydrater som bröd, pasta, ris eller potatis.
    – Ingen alkohol om det inte är fest. Då endast rött/vitt vin.
    Jag krånglade inte till det. Jag har inte lusläst innehållsförteckningar från början, det var nog omständigt ändå. Det kommer med tiden.

    När jag hade nått 100 dagar sa vi ”tack och adjö så länge” jag och läkaren. Då var jag redo att stå på egna ben. Nu har det snart gått 200 dagar. Visst har jag haft dåliga dagar, visst har det varit jobbigt ibland. Men det värsta godissuget är borta. Sen är jag -22 kilo mindre nu oxå. Jag är inte klar , men jag är på god väg.

    (Fick komma till en dietist först när jag hade ätit så här i över 60 dagar och de var inte jättenöjd att jag skippade kolhydraterna, men det var väl okej – bara jag la till frukt i min matplan. Men det har jag inte gjort!)

    Kan jag – kan du!
    Lycka till.

  12. jessica
    7 augusti, 2012

    Jag förstår dig mycket.
    Jag har lite andra tankar om det här, än som kanske är okej enligt andra.

    Först och främst när det gäller maten. Laga massor med mat på en söndag eller en annan ledig dag. Gör 4-5 olika rätter och många portioner och så fryser du in. Jag lagar inte mat varje dag, dels för att jag sällan hinner med mina jobbtider och dels för att jag tycker att det är tråkigt. Jag gör hellre mycket på en gång och har matlådor till jobb och till hemmet.

    Det andra är att jag faktiskt äter. Jag äter choklad (mörk), jag äter lchf glass, jag äter lchf bröd (köpebröd). Jag har bantat hela mitt liv, bantat och ätit och bantat och ätit, vilket gjort mig tjockare och tjockare. Jag har varit sockerberoende och vet att jag nog hamnar där igen om jag tillåter mig det, men jag vill inte försaka ”allt”. Jag vill kunna äta det jag är sugen på, men läsa mig att inte äta det så ofta och inte så mycket av det.

    Det tredje är mycket ”fel” Jag sörjer att jag inte kan sitta i soffan och vräka i mig godis och kakor. Det har varit en så stor del av mitt liv, förknippat med så mycket mys, gott, kärlek osv att jag ett tag nästan inte ville fortsätta med Lchf, eftersom jag saknade detta. Jag bestämde mig för att ta en 3 dagars paus. Bestämde innan att det skulle bli en paus vissa dagar och det var inget snack om att det bara skulle bli de dagarna. Då vräkte jag i mig allt som jag drömt om, och över hälften var inte speciellt gott. Jag åt allt som jag suktat efter och mådde rätt kasst. Magen var i olag, jag hade huvudvärk, jag mådde kasst, men, jag fick vräka i mig.
    Det var inte alls så mysigt och roligt som jag hade fantiserat om.
    Dag 4 var jag uppe på banan igen och nu har jag mycket, mycket mer motivation att faktiskt fortsätta med det här, för jag mår ju så bra och jag går ner i vikt och allt känns jäkligt bra!

    Fundera på hur du känner det, hur du kan göra för att tillåta dig själv att leva och njuta av det du vill, men på dina vilkor och inte på vanans eller sockerberoendets vilkor

    1. Anna svarar jessica
      7 augusti, 2012

      Tack! Det finns inga fel svar.

      Jag hade en hangup på Marabou choklad. Längtade efter det i många år. Och bestämde mig en dag för att jag skulle våga äta EN ruta. Skaffade mig vakt, för deet behöver jag. Alltså berättade om mitt tilltag och så till att ha vakt runt om mig i tre dagar. (Det är så länge jag har sug efter ettbundantag)

      Köpte min chokladkaka, tog en ruta och gav direkt bort resten. Att slänga i soporna fungerar inte, då kan man alltid plocka upp det igen. Suck. Så den gavs bort och försvann.

      Jag tog min lilla bit. Nu skulle det efter 5 år tror jag, verkligen njutas. Ha ha ha. Fy vad det smakade. Sött klibbigt stabbigt och äckligt. Jag åt inte upp hela biten.

      Men sparade minnet. Nu vet jag att jag inte tycker om M choklad llängre.

      Hade jag ätit hela chokladkakan så hade jag efter hälften fått upp den goda smaken. Helt säker och sen hade jag fått börja från ruta ett igen.

      Hade jag smakar på chokladen bara ett år efter jag la av hade den tyvärr troligtvis fortfarande varit god.

      Men för vissa är detta tips förödande. Det är det tipset som kan få allt alla falla igenom. Så det är oerhört viktigt att känna sin kropp och sin kemi.

  13. Effie
    7 augusti, 2012

    Min tolkning av mailet är inte att det rör sig om sockerberoende, utan om trötthet, stress och brist på stöttning (vilket i sig ökar stressen). När allting blir för mycket, så äter åtminstone jag choklad, inte för sockret utan något annat. Och det hjälper inte att ersätta det med något annat – ja, det hjälper egentligen inte med choklad heller… Jag har märkt att magnesium hjälper mot chokladsug, men inte mot sug pga stress. Att göra något åt stress är inte lätt, men man får försöka. Om nu min tolkning är rätt, vill säga.

    1. 7 augusti, 2012

      Alla vinklingar är bra. När man stannar upp och känner efter så vet man oftast vilka rader som passar för just mig.

  14. 7 augusti, 2012

    Till brevskrivaren: Jag har inte din övervikt att brottas med, men väl en tendens att lätt gå upp i vikt, och en kropp som inte mår bra (magproblem, humörsvängningar, akne, mensvärk) om jag äter socker och spannmål. Dessutom har jag en sambo som är 182 lång och vägde 67 kilo när vi träffades, med jordens ”sweet tooth” en förmåga att kunna stoppa i sig vad som helst utan att vikten skenade. Orättvist är vad det är! 😉

    Under våra första tre år tillsammans provade vi det mesta. Vi åt ”som vanligt”, vi testade GI, vi körde fettsnålt, vi tränade massa, vi tränade inget… Eller vi, det var väl mest jag som pushade på alltihopa. Jag som försökte ha ”karaktär”. Han åt det som serverades, och fyllde sedan på efter eget tycke och smak. Och så satt vi där med vår lowfat-kaka i soffan och jag försökte hålla mig till en bit medan han knölade i sig tre. Eller hälsade på någon och jag försökte ta en kaka, medan han åt av alla sorter. Jag hade så galet svårt att låta bli att följa efter! Kontentan? Han var fortfarande lika smal, och jag pendlade friskt och var aldrig mätt och nöjd – ständigt med dåligt samvete.

    Idag äter vi båda LCHF och har så gjort i drygt två års tid. Från början var det jag som försökte driva även det och han åt som han ville. Idag är han lika noga med vad han stoppar i sig som jag. Anledningen? Att han har satt sig in i hur det funkar. Han vet vad som händer i kroppen när man äter socker och mjöl, och han har insett att mycket som han tyckte var normalt förut faktiskt var symptom på maten han åt. Han tyckte att han mådde bra men skillnaden blev ändå stor när han minskade på kolhydraterna. Magen är mycket lugnare, han blir inte längre vrålhungrig och sluta fungera tre timmar efter han har ätit, han har inte längre suget efter kakor, får inte huvudvärk titt som tätt och – ett superplus – fiser nästan aldrig. 😉

    Så vad är det jag vill säga? Jo, att jag tror att även om du säkert med rätt hjälp och stöttning kan klara detta själv, så tror jag att det skulle vara oerhört mycket lättare för dig om din sambo var med på tåget. Om det hela inte handlade om att du skulle gå ner i vikt utan om att LCHF är en mathållning som är bra för oss alla, oavsett om vi har övervikt eller är tunna och vältränade. Då skulle du dels få förståelse för varför du vill äta på det här sättet, ni skulle vara två som kunde stå emot frestelser när ni var ute på stan eller bortbjudna, och ni skulle inte ha frysen full med glass. Kanske kan Kostdoktorns ”Matrevolutionen” vara en bra start? Den funkade som en ögonöppnare hemma hos oss.

    Jag hoppas av hela mitt hjärta att du lyckas nå ditt mål och att du får må bra igen och känna dig nöjd och trygg med dig själv och din kropp!

    Varmaste lycka till!
    /Matgiken

    1. 7 augusti, 2012

      Ja, jag rekommenderar också gärna Matrevolutionen av Andreas E. En stor fördel med den boken är att den är fakta och hälsofokuserad, med vetenskap i grunden skriven av en man.

      Många av våra män är trötta på bantande kvinnor och alla metoder. Här kan vi kanske nå fram med Matrevolutionen.

  15. Ulrika Nordström
    7 augusti, 2012

    Du skriver att din sambo tränat hela sitt liv och att du har svårt att få tiden att räcka till för att träna själv. Det är väl rimligt att du får lika mycket tid för dig själv och träning som sambon.

    Om du inte tar hand om dig hur ska du orka ta hand om barnen? Om du mår bra kommer dom att må bra. Du har ju inte jojo bantat så om du tar dig tiden att börja träna så kommer förhoppningsvis kroppen och knoppen att vilja ha bra mat.

    Ge dig själv en omstart och våga prioritera dig själv.

    Lycka till

  16. Cristina
    7 augusti, 2012

    Jag har hittat mitt röda te med kokosfett, det är min belöning, min tröst, mitt godis, min nappflaska, min krycka.

    När mina grabbar sätter sig med något gott i soffan så har jag mitt te, är det stressigt på jobbet tar jag en kopp te med mycket fett och sätter på mig hörlurarna och hittar något på nätet att läsa en stund.

    Tankemässigt när det kommer över mig så är det bara denna kopp te, sen kan jag ta nästa beslut.

    Ett steg i taget, ett andetag i taget, en stund i taget.

  17. Anna Haeggman
    7 augusti, 2012

    Det första jag tänkte på var din sambo. Det verkar som om mycket av problemet ligger där att du inte kan fast du säger att du vill motstå frestelsen när han sitter och äter glass, choklad och mackor. Eller är det bara något som är lätt att skylla på? Om inte så be honom på allvar om hjälp. Säg att detta är ett stort problem för dig och be honom om hjälp. Om den man älskar är ”sjuk” (ja nu kallar jag din övervikt sjuk men jag tror du förstår vad jag menar) så vill man hjälpa den. Jag tror nog inte han skulle tyna bort om han kunde avstå från glassen och chokladen i din närhet. Fråga honom om han inte kan tänka sig göra det för dig??!! Om inte? …. ja då vet jag inte.
    Kramar om och önskar lycka till!!

  18. Ingela
    7 augusti, 2012

    Jag rekommenderar boken ”Helhetsmetoden, Nå din hälsovikt med KBT och LCHF.

    Jag har precis som du ätit lchf ett antal år, men trillar i fällan med jämna mellanrum.

    Den här boken tar tag i tankarna bakom beteendet och den har hjälpt mig denna rundan som jag har bestämt ska bli mitt nya beteende.

    Jag vet att det går att ändra beteende, slutade röka 2008 efter 30 års rökande.

    Hoppas den blir lika givande för dig om du bestämmer dig för att prova.

    1. 7 augusti, 2012

      Att bryta tankarna är oerhört viktigt. Tyvärr fokuserar vi ofta på LCHF och på vad som ligger på tallriken. Jag tror vi måste lägga mer tid på varför vi äter och varför vi väljer att äta när vi inte vill.

  19. Lise-Lott
    7 augusti, 2012

    Till mailskrivaren…
    Vissa perioder i livet är svårare än andra, just när man ska prioritera sig själv.
    Mycket beror på hur man mår inom bords. Känner igen mig själv i ditt mail. Mitt uppe i småbarns åren står man ju inte precis först på listan, tyvärr! Och vi tjejer har en konstig förmåga att alltid sätta andra före oss själva. Alla andra ska må bra i ens omgivning, barn, man, föräldrar, svärföräldrar, vänner, arbetskolleger m.fl.
    Man glömmer gärna bort sig själva! Men jag tycker att du ska be din sambo ställa upp på dig nu, han kan frossa när du inte är där och börja stötta dig i ditt val!
    Kan ni få barnvakt någon gång i veckan så att ni kan träna tillsammans? Mycket kan man göra tillsammans med barnen också, vissa promenad stigar går det och cykla på också, att de lite större barnen cyklar bredvid er och den minsta på ryggen. Finns jätte fina ryggbärstolar, liknar en bra ryggsäck. Cykla tillsammans, här finns det ju bra cykelkärror till barn. Både ryggbärstolar och cykelkärror är rätt så dyra, men kan kanske hitta begagnade eller köpa tillsammans med någon väninna. Men se det samtidigt som en investering till dig och familjen….
    Någon skrev också här ovan, gör mat och frys in så du har att ta av när tiden inte räcker till eller man bara står där och glor i kylen och tänker: Vad ska jag ha nu då? Gör matsedel för några veckor fram åt. Planering har hjälp mig väldigt mycket. Jag tycker att du är duktig att du försöker ta tag i din övervikt nu, och det är aldrig försent. Men det är inte lätt och kämpa själv och när man inte känner förståelse från omgivningen.
    Stort lycka till!

  20. Anna
    7 augusti, 2012

    Hej!

    Du måste ta bort drogen (choklad, glass etc) helt! Det är steg ett. Eftersom du ”tröstar” dig med att äta socker (kolhydrater) blir det lätt att Du övreräter och sen får du ångest och blir deprimerad osv sen snurrar hjulet igång. Du måste få balans i din kost och eliminera alla fallgropar som finns gällande kost för sockerberoende. Att äta enligt LCHF kan säkert hjälpa dig till viss del, men att undvika mejeriprodukter, nötter, ev tomater, röd paprika, för salt mat osv finns en lång lista på vad sockerberoende ska undvika.
    Utöver det ska du som ovan skriver balansera upp Dig själv och jobba med hjärnan. Du måste få balans i biokemin och arbeta med dina verktyg för att komma ur beteendet. Harmoni och inte för många bollar i luften samtidigt, träna, spikmatta, yoga, promenader, naturen, djur, familjen etc. Du får hitta dina verktyg.

    Maten är 10% av problematiken men en härlig bas när man börjar hitta rätt. Ta en dag i taget, en timme i taget och ibland en minut i taget! Det är ett projekt som tar tid och ska ta tid oxå….Dock är ju tålamod bristvara hos Sockerberoende. Var rädd om Dig! Anna

    1. 7 augusti, 2012

      Läs gärna om Sockerpallen. Sök i SÖK-fältet högt upp till höger i min blogg.

  21. 7 augusti, 2012

    Jag började med lchf på grund av att jag fick diagnos diabetes. Efter ca 1 år med den så var valet enkelt och jag har mått bra, normala värden och jag har gått ned. Men viktnedgången är en bonus.
    Viktigt för mig har varit att om jag ska unna mig nåt extra så kan man sätta ett datum att då får man unna sig. Min man som haft diabetes i nästan 20 år hängde på banan i juni och har fått sluta med sina sprutor. Viktigt är att säga igen att viktnedgång av lchf är en bonus. Lchf är en livsstil och inte en bantningsgrej. Jag har massor av övervikt kvar, men händer inget så kommer jag ändå fortsätta.
    Vi unnar oss nåt extra då och då. Tex morötter i maten, stekt potatis nån gång. Men inget för vana.
    Vi sa tex att nu under sommaren så skulle vi unna oss lite extra. Men det blev inte så mycket ändå. Man känner direkt i magen om man ätit nåt fel och det tar dagar att komma tillbaka och må bra.
    Dagliga promenader med hunden. Cocosa i morgonkaffet, magnesiumtabletter för minskat sötsug.
    Är man ändå sugen ta en mörk chokladbit och sug på den eller ta några frusna hallon med vispgrädde och mixa till mjukglass.
    Jag gjorde ”mitt” val och det är viktigt att övriga familjen inte ska försaka för att de inte ska få nåt. För min del är det lättare nu när vi är två.
    Sätt upp mål när du får fuska. Om du nu vill det, min diabetssköterska sa att varje lördag kunde man unna sig nåt vilket jag tycker blir fel. Nä, bättre att ta tex. Jordgubbar och potatis till midsommar, janssons till jul, kanske en tårtbit på en födelsedag man väljer vilken…små mål. Sen när man väl är där så kanske man inte vill.
    Men man måste vara införstådd att det är för sin egen skull och ingen annans.
    För min del har det gett hälsovinst i första hand och viktnedgång som bonus.
    Anna har bra kokböcker med goda recept. Följ dom !
    Lycka till.
    Kram

  22. Pia
    7 augusti, 2012

    Till brevskrivaren .

    Du är inte ensam !!! Vi är många som har svårt att hitta motivationen och lika lätt som vi hittade den så tappar vi den.
    Många gånger för att stöttningen inte finns där precis vid tillfället när vi känner oss svaga och mottagliga för frestelsen, prcis som i ditt fall.
    Du skriver att en av lasterna är glass.
    Mitt tips på det = ta frusna hallon / blåbär/ jordgubbar ( lite .. bara så du får smaken) och så tar du vanlig hederlig fullfet grädde.. mixa med mixerstav eller i Blender och vips har du din egna glass samtidigt som du behåller LCHF tänket.
    Vill du så kan du smälta 70-80 % choklad över detta och njuta… men inte för ofta. se det lite som ”lördagsgodis” 🙂
    själv har jag rött vin som ”last” vilket sabbar viktnedgången som ett brev på posten… men jag mår gott i alla fall då magen mår bättre med LCHF.

    Vad gäller motionen.
    som nyliven mamma har du chansen att ta snabba promenader med barnvagn.. gratis och jag lovar att om du ”piskar på” dig själv så att du går med andan i halsen i 1 timme ( som om du var sen till bussen hi hi ) ( börja lågt med kanske 30 min) så kommer du att se resultat.
    kom ihåg att ingenting händer över en natt utan man måste kämpa lite också… det är det som gör känslan av att lyckas så underbar:-)

    Önskar dig och alla andra i samma sits , lycka till i kämpandet 🙂
    själv väger jag lika mkt nu som när jag var gravid i 9:e månaden ( för 14 år sen .. suck).. har 10 kg att gå ner och just nu händer det… ingenting.. men skam den som ger sig 🙂 8 ska bara komma ihåg vart jag lagt min motivation…hm)

    vad tror ni som läser detta… ska vi starta en Facebookgrupp ( sluten) där vi okejar alla som vill vara med ?

    så kan man dela med sig av foton på mat eller tips och trix mm ?
    skulle ni vara intresserade av det så kan jag fixa en grupp där vi peppar varandra ? hojta till så fixar jag så vi kommer igång och får den stöttning vi behöver 🙂

    Kram / Pia

    1. Lise-Lott
      7 augusti, 2012

      Hej Pia!
      Ja, det tycker jag hade varit trevligt. Man behöver någon att dela sin fram-motgångar med. Alla har inte förstående människor runt sig, just när det gäller mat delen. Oavsett om man behöver gå upp eller ned i vikt eller bara rent av må bra.
      Så jag är för en facebookgrupp (sluten)…. Hoppas att det finns fler som vill!
      Starta du upp en grupp, jag tror helt klart att vi kommer efterhand bli många.
      Kram Lise-Lott

      1. Pia
        7 augusti, 2012

        Kan jag börja med att ange dig som medlem?
        man behöver minst en för att kunna starta gruppen nämligen 🙂
        kan jag i så fall få ditt fulla namn 🙂

        ( är heeelt ny på att skapa grupper så finns det ngt annat sätt ..låt mig få veta )

        MVH / Pia Cruz

  23. 7 augusti, 2012

    Et av de beste tipsene jeg har funnet er dette:

    Track your progress. I track the number of days I go without sugar. I have a spreadsheet I update weekly. My goal is always to go one day longer between each sugar trip than previously and when I do indulge I start over. My goal is then to stay sugar-free for just one day. I give myself permission to eat sugar again at that point should I want to. Next I abstain for two days and so on. For some people, this gentle process may not be helpful or too slow and they can find they never get off the hamster wheel but I find it helps me and rarely do eat the sugar I give myself permission to. I also keep note of my previous record (73 days) so my current goal is 74.

    Flere tips finner du her:
    http://paleononpaleo.com/sugar-cravings-beat/

  24. Jessica H
    7 augusti, 2012

    Fy. Fy vad jag känner igen mig. Din känsla av att du inte tycker att du duger, att du borde träna, att du sitter bredvid o ser på när andra får fröjda sig i allt gott.
    Mitt råd är:
    1. skaffa dig tron på dig själv. Utan den orkar du inget! Ta dig tid till BARA dig själv i veckan. Något litet som du tycker är roligt som du unnar DIG.
    2. När du inser att du är en värdefull person som faktiskt har ett egenvärde, tar du tag i LCHF:en!
    3. När du väl gått ner i vikt känner du dig lätt och energin börjar komma. Först DÅ, kan du börja träna, med något som är snällt mot din kropp o i lugn takt, med något du tycker är kul. Simning? Promenad med nån bra app?
    4. NU är du stark i dig själv o tycker att allt flyter lättare, då ORKAR du ställa krav på din omgivning också. Berätta för din sambo att det är som när en alkoholist sitter o försöker vara vit bredvid en som hela tiden fyller på sitt glas bredvid. Berätta att du behöver hans stöd så illa väl. Han kommer att förstå. Han ser ju hur du blivit stark i dig själv o vill naturligt vis hjälpa dig att bli starkare, om han tycker om dig.
    Ta det varlig, skynda inte för fort, var glad åt dina små steg, unna dig presenter som är nyttiga o stärker dig då du varit duktig. Att börja stöllträna direkt tröttnar du nog på. Det kommer av sig själv, villjan…
    Vill bara försöka hjälpa dig i din förtvivlan så som jag hjälpte mig i min…
    Lycka-till-kramar-❤ från mig till dig!!

  25. A-M
    7 augusti, 2012

    Du kanske ska försöka äta lite mer när du äter dina huvudmål och inte snåla på fettet? Är du mätt och belåten är det inte lika lätt att frestas. Om du ändå är sugen, ta en bit brieost eller kanske en sked jordnötssmör (det är mitt gotti när jag tröttnat på mörk choklad).

    Det är ju inte lätt att vara småbarnsförälder heller, tar MYCKET tid men ni är ju faktiskt TVÅ föräldrar. Dela upp egentiden, ta en promenad eller läs en bok när din sambo frossar.

    Eller ställ kravet att det belopp han lägger ut på onyttigheter, samma belopp ska du ha för att få kostrådgivning. 🙂

    Anna skrev ett citat tidigare ”Jag äter inte tegelsten”, försök pränta in det i huvet. De där ”gosakerna” är inte för dej, de är lika med tegelsten. 🙂
    Jordgubbar med grädde är mycket godare än tegelsten!

    STORT LYCKA TILL!!!!!!!!

  26. Pia
    7 augusti, 2012

    har kikat lite och tyvärr kan vi inte ha en sluten grupp 🙁 då måste jag bjuda in medlemmar vilket inte funkar då vi redan måste vara vänner.
    så gruppen måste vara öppen i så fall… några andra förslag ?

    1. Lise-Lott
      7 augusti, 2012

      Så tråkigt, e inte heller så bra på det där med Facebook. Man vi fixa någon form av mail lista, till en början med. Med en 10-12 st? Man behöver ju inte vara så jätte många, för att kunna stötta varandra! Har efterlyst detta innan men ingen som nappat på det.

      1. Pia
        7 augusti, 2012

        öppna grupper går att fixa tydligen men det ä ju kanske inte vad folk vill.
        Kan ju vara skönt att vara lite lagom anonym antar jag 🙂

        1. 7 augusti, 2012

          Rekommendation. Ha den sluten och gör den inte oändligt stor. Skönt att kunna få tycka och tänka utan att alla vanliga vänner ser det. Skönt att vara i ett gäng som stöttar och förstår utan att sucka.

          Är ni vän med mig på Fb så kan jag hjälpa er. Skicka mig ett meddelande på FB och berätta att ni vill vara med i gruppen ”Vi hjälper varandra”. Jag bjuder in men kommer tyvärr sen inte hinna vara där så mycket. Däremot känns ni så fulla av respekt att ni tar nog väl hand om varandra.

          1. Lise-Lott
            7 augusti, 2012

            Det låter jätte bra Anna! Du är en klippa för oss..
            Kram

          2. 7 augusti, 2012

            Jag hjälper gärna till och står som admin om ni vill! En sluten grupp lät verkligen som en bra idè

          3. Pia
            8 augusti, 2012

            blir vän med dig på FB och meddelar .
            hoppas fler hakar på så fixar vi det tillsammans 🙂

          4. Anna svarar jessica
            8 augusti, 2012

            Nu finns gruppen!

  27. 7 augusti, 2012

    Jag förstår precis och har varit där själv. Det tar lång tid innan man har vant sig av vid sin ”tröst”. LCHF är bara en del i processen till att bli frisk från sockersuget och bli av med den dåliga vanan att ta till socker när man har tråkigt, är glad, ledsen eller vad det nu kan vara.

    Det som har hjälpt mig är tiden och kunskap. Ju längre man äter lågkolhydratskost desto lättare är det att motstå socker och vitt mjöl. Det försvinner mer och mer från ens tankar. Man lär om hjärnan att ta till annat som belöning. Gos med barnen, läsa en bok eller en blogg man gillar, ringa en kompis, gos med partnen ;), träna, planera en resa eller vad det nu kan vara som gör att man mår bra.

    När det gäller kunskap så läser jag ALLT om lågkolhydratskost och om sockrets och det vita mjölets faror för kroppen. Jag har skrivit ut Bittens lista på vad socker gör för skada i kroppen och hängt upp på kylskåpet så att jag skall se den varje dag och påminnas om hur farligt det är. Det är ju inte bara att man blir tjock av det, man blir ju sjuk också. Peppra din sambo med ”propaganda” så att han slutar äta skiten han med så behöver du inte lockas av hans osunda vanor.

    Så ge det tid, håll ut och läs på!

    Kram//
    Anna-Maria
    Ultimat.nu

  28. 7 augusti, 2012

    Till brevskrivaren: Åh vad jag skulle vilja ge dig en kram och vad jag skulle vilja skänka dig mina öron! Stötta, finnas där, hålla om, sparka lite välmenligt i rumpan, hjälpa upp om du faller, lyssna än mer och bara vara ett ventilhål.

    Jag instämmer med signaturen Effie ovan. Du vill men har inte kraften att ta tag i själva problemet eftersom du har så mycket annat omkring dig. Det är en jobbig process på olika sätt och det hela börjar med att sätta dig själv i första rum. Ok, barnen kommer alltid komma först men sen är det du som gäller.

    Att prata med din sambo kan vara av stor vikt så att även han förstår hur jobbigt det är för dig att inte kunna äta allt som han vill. Jag hade en sån sambo också. När han tog en näve ostbågar, eller kanske tre, vräkte jag i mig resten av påsen. På det smörgåsar (som jag åt i smyg) och diverse annat godis. Varför har han karaktär men inte jag?

    Hämtmat i sig behöver inte var av ondo, det finns förhållandevis bra mat men om du känner att du inte har pengar för att ge dig själv någon kurs osv kanske hämtmaten borde bli en funderare? Hämtmat till en hel familj blir i längden väldigt stora summor.

    Gym är inget absolut nödvändigt. Promenader räcker långt och hemmaträning med vad som finns tillgängligt kan räcka alldeles utmärkt. Har du dator finns det väldigt bra träningssnuttar på youtube. Jag körde pilatesövningar via datorn hemma i vardagsrummet. Nu är ju jag sån att jag har svårt för att få detta till en vana hemma. Jag vill ha någon som piskar på lite och det får jag på mitt gym.

    Du behöver hitta dig själv mitt i allt ditt kaos. Du behöver se dig själv som en fin och värdefull person och sätta dig själv först för en gångs skull. Du behöver få jobba med det mentala och dina negativa tankar och vända dem till positiva tankar. Det blir mycket att börja med allt samtidigt. Det går självklart att jobba med både vikt och tankar samtidigt men kan vara aningens jobbigt. Du behöver plocka fram din inre styrka, din självkänsla. Jag tror du är alldeles för bra på att trycka ner dig själv just nu och ur det hålet är det tungt att krypa fram ur. Du vet ju att du kan, det skriver du själv. Nu vet du bara inte i vilken ände du ska börja eller hur du ska göra.

    Att prata med din sambo tror jag lägger grunden till allt. Kan ni träna tillsammans på något, eller göra något hela familjen tillsammans så ni peppar varandra?

    Kram

  29. Catharina
    7 augusti, 2012

    Hej!

    Jag kan säga att du är långt ifrån ensam om detta problem. Jag lever samma liv som du, precis samma liv.

    Jag är besatt av mat, jag tänker på mat 24/7. Ska jag ut och resa är det inte resan eller upplevelsen i sig jag tänker på, utan all mat jag ska frossa i eller prova. Jag är totalt maktlös inför mitt ätande. Jag har som du svårt att stå emot choklad och sånt, de flesta andra kollisar kan jag faktiskt hålla mig ifrån.

    Jag kom i kontakt med LCHF 2006 genom Bitten Jonsson. Jag är sockerberoende, men jag lever i en djup förnekelse på ett sätt. Jag VET att jag har problem med maten, jag är väldigt medveten om det. Jag VET vad jag borde göra för att bli frisk från mitt sockerberoende. Men jag gör det inte, av rädsla och av en enorm skam. Jag har samma beteende med alkohol och cigg. Alkoholen kan jag lätt hålla mig ifrån samt ciggen men. Men sockret kan jag inte släppa. Den drogen har ett så stort tag om mig, och jag har tappat kontrollen.

    Just nu äter jag alltid LCHF till middag men därimellan ”svälter” jag mig själv. Jag tar mig inte tid att äta, jag känner ingen hunger. Och i perioder svullar jag, och då är det på bröd, godis, chips, choklad, läsk/saft.
    Det där med att äta framför tv:n känner jag igen mig så i. Det är precis som att suget/begäret slår på så fort jag tar mina steg in i vardagsrummet. Att titta på tv/film är = ÄTA för mig.

    Jag vet egentligen inte vad jag ville med detta inlägg, mer än att säga att du inte är ensam. Jag kan nog inte hjälpa dig, eftersom jag är fast i skiten själv och mår uruselt. Men, prata med din sambo, var ärlig med var du känner!

    Kram C

  30. A-M
    7 augusti, 2012

    Vart tog mitt inägg vägen??

  31. 7 augusti, 2012

    Hmmm … mitt är också väck. Det kanske kommer? 🙂

    1. 7 augusti, 2012

      Japp, tyvärr har jag ett spamfilter som äter även bra saker. Så snart jag ser att ni fastnat så släpper jag ut er. Försöker fixa men jag är tyvärr inte lika bra på datorer som på kost…. långt ifrån.

  32. Gottelisa
    7 augusti, 2012

    Så många kloka råd är redan skrivna här, jag kan bara säga att jag själv hade svårt att hitta en rutin i livet. Jag ville gå ner i vikt men jag var fast i ett ekorrhjul precis som brevskrivaren. Det blev ju inte bättre av att alltid ngn i ens närhet skull äta en massa godsaker. Men vi tog ett beslut i min familj och alla stöttade varandra. Inga godsaker fanns hemma bara 70% choklad om suget skulle bli enormt. Det hjälpte oss att komma igång och ändra livsstilen. Det var januari 2011 och nu går det som en dans. Hela familjen blev av med många kilon och sockersuget är borta. Köpte även en glassmaskin så jag kan göra min egna sockerfria glass och kilona försvinner ändå fast jag mumsar glass titt som tätt. Besök gärna min blogg där jag har dokumentarat min viktigaste resa i mitt liv med LCHF

    1. LCHF livet Gottelisa
      7 augusti, 2012
  33. 7 augusti, 2012

    Tack alla för så himla bra och fina svar. Det gör mig så glad att se att så många bryr sig och vill hjälpa samtidigt som det gör mig lite mer trygg i att det faktiskt finns fler som har samma problem som jag, jag är inte ensam. Jag ska läsa och ta till mig av era kommentarer och försöka hitta mitt eget sätt att känna lugn i vardagen och bra rutiner. Som några av er skrev och som jag tänkt på så kan nog det där med stress stämma ganska bra, med tre barn och två hundar i hemmet så blir det lätt stressigt. Sambon har eget företag där han jobbar ned folks hundar och ibland så har vi dom också på inackordering vilket i sig leder till mer arbete även för mig.

    Jag ska ta ett steg i taget och en dag i taget och en dag så kommer jag att lyckas! Tack ni alla som skrivit och brytt sig och tack Anna som tog till sig av mitt mail, som la publicerade det och för en toppen blogg!

    1. Lotta
      10 augusti, 2012

      Linda (jag antar att det är ditt brev Anna publicerat), något som slog mig igår kväll när jag skulle somna, är att du kanske har en störning på din sköldkörtel? Har du kollat ditt TSH? Om du skulle ha en störning på funktionen, så är det oftast inget farligt, utan går att medicinera. Snälla försök att få göra ett test (man lämnar lite blod, de skickar iväg till labb och man får svar några dagar senare, eller, det kanske finns snabbare metoder numera). Jag tänker iom att du varit smal innan, men helt plötsligt inte blir av med din övervikt, så kan ngt hänt ioch med graviditererna 8då händer mycket mystiskt med hormoner och kroppen 😉 ).

    2. Lotta
      10 augusti, 2012

      Linda, kan du kolla ditt TSH? Tänker att eftersom du varit smal hela livet, men efter andra barnet lagt på dig, så kanske du har fått en rubbning på sköldkörteln. Oftast inget farligt utan går att medicinera (har själv haft opch varit utredd). Kram på dig!

  34. 8 augusti, 2012

    Jättemånga bra tips (tack tack säger även jag).

    Det som hjälper mig är att ha en plan. Veckoplanerar måltider under helgen, ser till att allt finns hemma så att jag inte behöver tänka eller handla efter en stressig jobbdag. Även frukost och lunch planeras. Vad gäller lunchen så bestämmer jag vilka dagar jag ska/måste äta ute och vilka dagar jag ska ha lunchlåda, samt vad som ska vara i lunchlådan. Planerar och tar med mig mellanmål, speciellt om jag vet att det finns fika på jobbet. Nötter, en bit ost, lite keso eller yoghurt är bra mellanmål som är hyfsat enkla att ha på jobbet.

    Och för helger när jag vet att andra kommer att äta godis, snacks, glass – så försöker jag också planera. Ha snacks som jag får äta (nötter, ost, ”mixad glass” som tipsats om ovan, fläsksvålar). Men också planera för mig själv, bestämma mgi för att ”när X äter ostbågar/tårta/glass, då äter jag nötter och dricker en kopp kaffe” så att jag är mentalt förberedd.

    Sen tycker jag som så många andra att din sambo faktiskt får skärpa sig och stötta dig. Antingen slutar han helt med allt som får dig att äta fel, eller så får han äta det när han är ensam hemma eller på jobbet eller nåt. Om det känns övermäktigt för honom att han aldrig ska få frossa framför tvn i ditt sällskap – gör det till en kort utmaning. Klarar han det en vecka? Två veckor?

    1. Lotta
      9 augusti, 2012

      TYcker att ditt svar är kanon sedan gillar jag ditt tips, det där med att när x äter tårta, då äter jag nötter osv! För det är ju det man faller för, när man ser att ngn annan äter det man tycker är gott (eller tyckte).

  35. Anna har en idé
    8 augusti, 2012

    Till alla er som varit med i denna tråd, nu finns en hemlig grupp på FB. Anledningen till att den är hemlig är för att blir ni för många så tappar grupperna snabbt fokus.

    Gruppen är till för att störra när det är tungt. För att lyfta när man trillat dig. För att komma med kunskap om hur du skan förutse farorna och undvika dem.

    Precis som denna tråd har sett ut. Bara adda mig på FB och skriv ett meddelande till mig att du vill vara med så fixar jag det.

  36. beatrice
    10 augusti, 2012

    Jag kan bara säga som tips till er som är matmissbrukare eller sockerjunkies som JAG. Mitt problem är maten, jag blir bara nöjd när jag är proppmätt och planerar nästa måltid under tiden JAG äter den förra. Det värsta är att JAG är grym på att laga mat vilket inte är så konstigt när det är mitt största livsintresse. Det jag kan säga är att om det enda man tänker på är mat, eller godis, så måste man bryta den vanan. Du måste skaffa dig ett annat intresse. Triggas du av att din man sitter och trycker skit framför tvn så titta inte på tv med honom, varför inte hoppa att titta på tv alls i en månad, och kanske ta tag i det där projektet du velat göra länge? Eller ladda mobilen med grym musik som du blir glad av och gå en sväng. Det problemet som jag ser det vilken diet man än följer så följer missbruket med. Det blir choklad och lchf bak till fikat, det blir planera varje måltid och mellanmål varje dag och samtidigt lever du för att äta i stället för att äta för att leva och det riktiga livet springer i från dig. De tips JAG kan ge är strunta i eller släng ut tvn, ta aldrig hissen, någonsin, gå av en hållplats tidigare och gå sista biten, ha alltid med dig ägg eller en bit brieost i fallvdu skall bort och ät endast tre gånger per dag och tänk på att göra detta för din skull. Du behöver inte äta kakor bara för att kompisen bakat, du skall Merit kompromissa bort dig själv. Det är ju bara du som förlorar på det. Lycka till kram

  37. silver price
    12 augusti, 2012

    Varför är man en sån svag person som har så svårt att stå upp för vad man vill. Känner mig som världens vekaste människa. Nu har min sambo varit nykter i 3,5 vecka. Vårt förhållande är i botten för jag känner mig fortfarande knäckt efter sista fyllan. Vet ju att den snart är här igen. Det är bara tyst och tystnaden gör mig tokig. Han vägrar prata om det och gör som han alltid gjort, sopar allt under mattan och tror att allt ska vara glömt. Jag är osäker på om jag överreagerar, ställer för höga krav eller är den elaka kärring som han säger att jag är. Jag har börjat få panik över om jag skulle bli sjuk och dö ifrån mina barn, jag litar inte på att de skulle bli trygga med honom, mina barn är det bästa jag har. Jag är så rädd att barnen ska ta skada av en separation, mer än vad de gör om vi fortsätter trots att det är dåligt. Då har jag ju fortfarande kontroll över de iallafall. Gud hur ska jag göra. Jag vill inte leva i ett kärlekslöst förhållande med en massa sår som börjar att bli svåra att läka. Tar jag mig ur detta ska jag aldrig involvera mig i nåt förhållande igen….. Det är så himla smärtsamt! Varför fick inte jag bli lycklig och känna värme i mitt förhållande utan bara uppleva en ständig kamp. Det kanske är mig det är fel på, vem säger att jag har rätt?

    1. 13 augusti, 2012

      Du HAR rätt! Jag tvekar inte en sekund. Du är inte vek och du är inte svag. Du är medberoende. Du måste be någon om hjälp – IDAG! Hade jag bett dig lyfta en bil hade du inte kunnat detta. Hade du då sett dig som vek och svag? Nej, du hade bett om hjälp. Samlat alla starka runt dig och sen hade ni gemensamt lyft bilen.

      Det du har framför dig är att lyfta en bil. Vilka runt dig är starka, positiva, lyftande och med dig i fokus? Ring. Jag vet att det finns ett stort gäng runt om dig som VET hur du har det men som inte vgar säga något. De vill inget annat än att stötta men de vet inte om de får.

      Du är värd att må strålande. Du får vara svag och trött. Det är ok. Be om hjälp! Idag, nu. Inte sen. För sen kommer aldrig.

Write a comment