Att behandla alla lika är oerhört orättvit. Ändå görs detta i skolan hela tiden. Det används till och med som ett argument för rättvisa.
 
Att alla ska ha samma saker i samma miljö, eller ingen får ha om inte alla får för det är extremt orättvist. Och detta är normalt i dagens skola.
 
Att behandla alla olika så alla har samma förutsättning är för mig rättvist.
 
Att alla får kompenserat sina brister med individuella lösningar är rättvist.
 
Ex Pelle har nedsatt syn. Ska Pelle få använda hjälpmedlet glasögon för att kunna hänga med på lektionen? Även om hela klassen inte har tillgång till glasögon? Eller är det orättvist om Pelle får ha synhjälp när de andra inte får?
 
Och ska vi verkligen acceptera denna brist? Är det inte bara dålig träning och dålig uppfostran? Om vi tar av Pelle glasögonen så bör han lära sig. Det vore kanske att göra Pelle en otjänst att inte träna honom se. Han är nog bara lat och vill slippa undan.
 
Vi låter också Pelle, utan glasögon, rotera i klassrummet. Det är mycket viktigt att man kan sitta överallt och med alla. Så Pelle ska sitta längst bak i det mörkare hörnet, precis som alla andra ibland får göra – och utan extra hjälpmedel såsom glasögon. För de andra barnen kan ju.
 
När Pelle ger upp, hittar på annat, busar, pratar, gungar på stolen – för han kan ju ändå inte hänga med – då skäller vi på honom. Suckar, himlar med ögonen. Och ringer hans föräldrar.
 
Efter något år när Pelle är van att få skäll. Van att misslyckas. Van att aldrig duga och aldrig få beröm. Och totalt uttråkad. Med en känsla att vara värdelös. Och ofta en tappad respekt på de vuxna. Ja då är det dags att samla lite gratispoäng bland kompisar. ”Hora” brukar vara ett bra ord att använda. Det får igång fröken och så får man en cool-stämpel på sig av klasskompisarna.
 
… eller kan Pelle få använda sitt hjälpmedel för sin brist så han kan hänga med på samma villkor som de som inte har en brist?
 
Fast det är orättvist att de andra barnen inte får ha glasögon?
 
Att vuxna människor i skolans värld med högskoleutbildning från Lärarhögskolan inte har kunskap, kompetens, makt och yrkeskrav på sig att förstå att detta exempel är exakt vad det handlar om gällande barn med NPF – ja det gör mig evinnerligt ledsen.
 
Uppfostra bort en brist?
Uppfostra en personlighet?
Tvinga ner kreativitet i en grå fyrkantig box?
Döda självförtroende och självkänsla för att alla inte är lika?
Skälla på ett barn ”som ser dåligt utan glasögon”?
 

Vill du vara en del i att skapa möjligheter? Köp BOKEN Energibarn 2.0