Nej, tyvärr. I så fall hade alla som önskar vara smala, varit smala. Det är så mycket mer som styr.
Dina signalsubstanser serotonin och dopamin styr ditt sug. De kan få dig att äta för att skapa ångestdämpning eller för att minska uttråkning. Så för att hålla din önskevikt (eller nå den) är det viktigt att titta på hur du mår.
Oro och ångest eller ett tråkigt ostimulerande liv skapar hos många ett ökat ätande.
Inom LCHF äter du tills du är mätt & nöjd, men med för mycket kortisol i kroppen stämmer inte detta. Har du för mycket kortisol i din kropp kan det stoppa din viktminskning helt. Spelar ingen roll att du gör allt rätt och att du har allt tålamod i världen. Kortisolmängden måste ner.
Kortisolet ökar då du går omkring och är orolig. När du bryr dig om vad alla tycker. När du ska ta hand om alla alltid. När du inte trivs. Har du inte långa perioder av att allt är toppen så minskar inte mängden utan den bara ligger konstant högt och sliter på kroppen.
För mycket kortisol under lång tid skapar dålig sömn. Och med dålig sömn ökar hungerhormonet Ghrelin. Du upplever alltså en ökad hunger på grund av sömnbrist. Och här föll resonemanget att alla kan äta sig ohungriga med LCHF och gå ner i vikt…
Kortisolet ökar när du stressar. När du arbetar för mycket. När tiden inte räcker till. När du känner att du inte räcker till. När du inte känner att du duger. När du blir besviken var morgon för att vågen står still… Har du inte långa perioder av att bara vara nöjd med dig själv, ja då minskar inte nivån utan ligger alltid för högt och sliter….
Kortisolet ökar vid värk. Tyvärr. Orättvist men det är bra att veta. har du mycket värk har du tuffare att gå ner i vikt. Att minska värken är då steg nummer ett för att kunna minska i vikt.
Är det då kört? Nej, absolut inte. Det finns fler sätt att mekaniska ta ner kortisolet på. Träning, spikmatta och vila är några. Extra omega 3, massage och kramar är också en hjälp på vägen. Sen kan du också jobba med dig själv. Jobba med din krav, din stress och din självkänsla. Ljus är oerhört viktigt. En promenad på lunchen kan skapa skillnad.
Den underbara bilden har min syster Malin Håkansson ritat. Det är jag som slåss mot sockersuget. Vilket verkligen kan vara en kamp!
Du sätter antagligen fingret precis på varför min vikt envisas med att stå still på alldeles för många kilon, trots att jag verkligen äter bra/rätt och dessutom tränar mycket mer än jag någonsin gjort – förvisso bara 2 gånger i veckan, men det är två gånger mer än förut. ”Till ingen nytta” känns det för det mesta. Men jag måste ändå tro att lchf-mat och träning är bättre för kroppen än det tidigare kolhydratstinna liv där motionen bestod av femminuterspromenader till och från pendeltåget.
Jag vet att jag är stressad – var förra året sjukskriven för utmattningssyndrom hela våren, så jag håller på att återhämta mig, och jobbar med mitt ”ta hand om allt och alla”, pratar med kurator osv.
Men det verkar inte räcka. Inget händer med vikten. Jag har kvar oro i kroppen, ledsenhet, känsla av att inte räcka till och dessutom då misslyckandet med vikten… Och det känns som om det blir en ond cirkel – jag blir ju mer ledsen av att inte gå ner i vikt, av att inte ens lyckas med att komma i form som ”alla andra” lyckas med (och så blir jag lite förbannad när de som gör helt fel, dvs späker sig med pulverdieter, är de som strålande går i mål som smala och dessutom då orkar motionera mycket mer, ser skillnad i orken, och sen belönar sig med både snygga träningskläder och snygga festkläder).
Så hur gör man för att hålla motivationen uppe och inte till slut tänka att vad spelar det för roll om jag äter en macka, lite pasta och kanske rent av lite knäck? Det gör ju ingen skillnad, jag är ju ändå så jäkla tjock och inga kläder passar.
Det känns lite som ett moment 22 det här: man kan bara gå ner i vikt om man är harmonisk och har god självkänsla, men med övervikten och den misslyckade viktnedgången kommer stress och skitdålig självkänsla.
Ytterligare ett helt fantastiskt inlägg!