ADHD och möjligheter

När jag var liten var jag oerhört udda. Pratade för mycket, tog för stor plats, pratade lite för högt, ville styra och ställa, förstod inte de enklaste sakerna och samtidigt hade jag lätt för att lära.
 
Att lära mig läsa och räkna gick snabbt.
Att lära mig klockan var en utmaning.
Att förstå lekens regler var helt hopplöst.
 
Fysik, matte och kemi var jätteenkelt.
Att hitta till klassrummet en omöjlighet.
 
När jag var liten så bad jag till Gud var kväll – ”snälla kan jag inte få i alla fall en vän. Bara en, jag behöver inte fler. ” Jag fick ingen!
 
När jag var 12 träffade jag underbara Anita Stridh och Eva Sköld. De ”tränande upp mig” så jag funkade. Tack <3 Varför hade ingen vuxen gjort det.
 
När jag var 14 skaffade jag mina första vänner. Eva Andersson, Anna, Gudrun och Susanne. Eva har stått ut till än idag. Ler stort.
 
Jag kallade mig själv för alien. Jag bara måste komma från Mars. Jag var ju så annorlunda.
 
Jag upplevde också att jag levde i slow-motion-land. Allt gick (och gör så fortfarande) sååååå evinnerligt långsamt. Jag pratade ju normalt (turbo) och alla andra så lååååånnnnngggggsssssssaaaaaamt. Zzzzzzzz!
 
Så jag satte fart på ”slöfisarna”. Jag pratade mycket och ofta och gärna. Jag rörde mig mycket, ofta och yvigt. Det hände alltid saker runt mig så jag var säker på att alla runt mig inte skulle somna av sitt sävliga tempo…
 
Idag får jag betalt och uppskattas för det som jag mobbades för.
 
Idag är mina ”dåliga sidor” mina absolut största tillgångar.
 
Idag uppskattas jag för att jag är annorlunda.
Många avundas min energi och tempo.
 
Nä, jag kan fortfarande inte hitta. men min GPS löser det åt mig.
Jag kan klockan men lärde mig aldrig multiplikationstabellen.
Mobilen fixar multiplikationen åt mig. Snabbt och enkelt.
 
Tänk så många barn som också är från Mars – precis som jag – som vi förstör framtiden för bara för att alla ska ner i en och samma trånga ”normala” box.
 
Tänk om skolan kunde få se hur bra det kan bli för en ”skitunge” som jag. Om bara självförtroendet och självkänslan får förbli hela – trots att vi är annorlunda och lite jobbiga. Trots (eller på grund av) att vi gör saker på ett annorlunda sätt.
 
Det finns Fars Dag och Mors dag – jag vill att det ska finnas ”Oss från Mars”-dag. Och den dagen ska vara presentfri men full av tolerans och tålamod och nyfikenhet och förståelse och uppmuntran.
 
Hoppas du har läst Energibarn.
 

3 kommentarer

  1. Malin Martin Kauffmann
    12 november, 2019

    Hej Anna!
    Jag vill gärna köpa boken Energibarn. Då jag bor i Tyskland så tro jag att portot tyvärr vida överstiger det du har beräknat? Kan du i så fall kanske skicka den till min moster istället (jag ger dig naturligtvis adressen) så får hon ge mig den när jag är i Sverige nästa gång? Om portot inte är så jättedyrt så kan du gärna skicka den direkt till mig. 😉

    Hur går det till att beställa boken?

    1. Anna
      18 november, 2019

      Tyvärr gammal info som följde med inlägget. Nu har jag rättat. Boken finns på Bokus och Adlibris.

  2. Louise
    19 november, 2019

    Jag fick adhd-diagnos för ett år sedan och har fram tills ganska nyss tänkt att det bara var hittepå. Jag kan ju sitta stilla liksom. Men har sakta börjat inse och acceptera att det kanske inte är så mycket hittepå ändå, extra mycket för att jag känner igen mig i exakt allt du skriver. Skönt och kul med igenkänning!

SKRIV EN KOMMENTAR