Rädda mamma!

Jag vet att det finns solskenhistorier men nu söker jag bara argument för att inte genomgå en operation. Jag vill gärna ha alla problem och komplikationer som kan dyka upp, gärna från er som upplever dem. Japp, det blir ett snett och missvisade kommentarsfält, men det är vad jag önskar samla just nu.

Drömmen är att operationer inte ska behövas. I alla fall inte innan allt är prövat först. Och absolut inte innan LCHF är testat.

Här kommer raderna som fångade mitt hjärta och engagemang.

”Snälla du, hjälp mig rädda min mamma.

Den sista augusti är det meningen att hon ska göra en gastric bypass. Hon ska alltså stympa ett fullt friskt och fungerande organ för att gå ner i vikt. Jag tycker hela tanken är sorglig, stympa kroppen för att gå ner i vikt. Det skrämmer mig oerhört att hon ens tänker tanken. Jag har en så obehaglig känsla att något kommer gå fel…

Hon är 53 år, har typ 2 diabetes, högt blodtrycj och fick en liten stroke för ett par år sedan. Hon är 170 cm lång och väger 106 kg. All hennes övervikt sitter på magen, ben och armar är smala.

Jag vet att LCHF skulle vara bra för henne, hon skulle garanterat gå ner i vikt och minska sitt midjemått. Kanske skulle hon till och med kunna sluta med insulinet. Hon är inte ”sönder bantad” utan äter regelbundet, husmanskost. Men hon småäter, äter chips och andra snabba kolhydrater är hennes last.

Snälla Anna, kan du hjälpa mig övertala henne att testa LCHF innan hon lägger sig under kniven? Jag vill ha min älskade mamma hel och vid liv ♥”

30 kommentarer

  1. trollet
    7 augusti, 2012

    oj, sista augusti, det var lite kort om tid, hoppas verkligen du får tillräckligt med argument för att hon ska prova lchf istället… Kram!

  2. Bittan
    7 augusti, 2012

    Hur ska man kunna rädda någon som själv bestämmer vad den anser är rätt och riktigt. Man kan inte tvinga på någon någonting förren den själv är motivired. Ligger på botten och inser att den behöver luft för att överleva. Då kan vi sträcka ut vår hand och vägleda och med hopp om att den tar emot handen.

    1. 7 augusti, 2012

      Ingen kan tvinga någon. Jag tror inte heller att det är dotterns önskan. Men när du bara får höra alla solskenshistorier är det lätt att tro att detta är den optimala lösningen.

      Att rasa 40 kilo på ett år!

      När sen dumpningar med hjärtklappning, yrsel samt depressioner, vitaminbrister, håravfall mm lyftes fram så kanske den som själv bestämmer över sitt liv får fler infallsvinklar att fatta sitt beslut på.

      Ligger man på botten och kippar efter luft kanske man inte heller ska fatta ett så livsavgörande beslut som operation.

      Denna mamma är vuxen och även med dotterns argument kommer mamman att fatta sitt eget beslut.

  3. Anna Gustafsson
    7 augusti, 2012

    Jag stod i kö för en GBP-op och tänkte att jag lika gärna kunde börja äta så direkt. Så jag började äta ofta och lite och plockade bort allt godis. På ett halvår gick jag ner 10 kg. Sen började min kompis med LCHF och jag blev så avundsjuk på hennes fina viktminskning.

    Jag bestämde mig därför den 8 augusti förra året för att prova LCHF i tre veckor och sen utvärdera. Efter dessa veckor hade jag gått ner 8.5 kg och då bestämde jag mig för att fortsätta till jul. När jag väl kom till jul tänkte jag att jag lika gärna kunde fortsätta till sommaren. Imorgon har ett år gått och jag har gått ner 40 kg med LCHF, totalt har jag minskat 50 kg.

    I slutet av maj tackade jag nej till min GBP, jag har 14 kg kvar att gå ner men även om jag inte skulle gå ner ett gram till skulle jag aldrig göra operationen. LCHF fungerade för mig eftersom jag sluppit vara sugen och när jag väl kommit in i tänket behöver jag inte längre fundera på mat utan har lärt mig lyssna på min kropp.

  4. Cilla
    7 augusti, 2012

    Jag har läst så mycket om gbp och även fått erbjudande om att göra en. Jag tackade nej.
    Min övervikt sitter också bara på magen (smala ben och smala armar gör det väldigt svårt att hitta kläder. 🙁 )
    Första gången jag la om in kost till LCHF rasade ajg 23 kg på en månad. Blev gravid och gick upp (om jag tar i) 2 kg och då fick vi tvillingar. Blev sjuk och hamnade på sjukhus, hamnade i en svår depression och gick upp nästan 40 kg på ett år då jag dels fick medeciner och del så åt jag återigen kolhydrater. Nu när det tunga stora svarta nätan försvunnit så har jag börjat ta tag i maten igen. Genast så slipper jag ledvärk, pms (till familjens stora lycka), och jag går sakta sakta ner i vikt. När jag tar bort kolhydraterna så blir jag väldigt tuggsugen och har då alltid kokta ägg, brieost, leverpastej med smör, ost, skinkrullar med mjukost osv osv i kylskåpet och småäter konstant de första dagarna. Hela tiden mätt menplocking på något sätt. 🙂 Sen så går det bara av farten. Hoppas din mamma vågar avstå gbp och prova LCHF. Hon kan ju be att få bli flyttad bakåt i kön ett tag. Det gjorde de med mig när jag sa nej. 🙂 Ställde mig längre ner och så ringde de igen och först då när jag tackade nej för tredje gången godtog de mitt nej under förutsättning att jag ringer om jag vill bli uppsatt i operationskön igen (och det tror jag aldrig kommer hända)

  5. Linda-Li
    7 augusti, 2012

    Jag har en kompis som gjort denna operationen. Har gått ner över 60kg på typ 1.5 år . Är nu så mager att det ser sjukligt ut, och det säger jag inte för att jag är avundsjuk. Hålögd, insjunkna kinder. Har ständigt ont i magen, opererad 4ggr för tarmvred vilket tydligen är en vanlig komplikation. Dessutom är ätbeteendet inte ändrad från innan op, vilket säkert innebär en orsak till alla magproblem.

  6. Linnea
    7 augusti, 2012

    Min pappa genomgick en GBP-operation i början av Juni. Han hade tidigare gått ner ca 40 kilo med hjälp av LCHF men var trött på att vågen stod stilla och ville kunna äta ”som vanligt”. För ett par veckor sedan övergick han dock till att äta LCHF ändå för att han mår bättre av det. Jag blev både arg och ledsen när han bestämde sig för att göra operationen men fick acceptera att så var läget. Min känsla är att min pappa bara såg fördelar i att göra en operation och tog till sig alla solskenshistorier om hur bra det blev efteråt. Dock tror jag att man inte mår bättre psykiskt bara för att man går ned i vikt.

    Jag kan ännu inte säga om operationen var bra eller dålig. Jag är dock glad över att han på egen hand har kommit fram till att LCHF är bäst för hans hälsa oavsett viktnedgång eller inte.

  7. 7 augusti, 2012

    Ja, vad ska jag säga mer än NEEEEEJ!
    Bloggar MYCKET om det här och även skapat en stödgrupp: http://www.startarom.blogspot.se/search/label/gastric%20by%20pass

  8. emkape
    7 augusti, 2012

    Den bild av att man bara får höra ”solskenshistorier” innan en gbp stämmer inte. Vi fick all den information om dumping (med allt vad det innebär), risker och att det inte går vägen för alla av sjukhuset som skulle operera. Dessutom fick jag gå en fyra dagars kurs tillsammans med andra som bett om en remiss.

    Men det kanske inte är samma i alla landsting, det kanske skiljer om man gör op privat.

    För mig har gbp fungerat som antabus för en alkolist. Sen finns det mentala bitar att jobba med. Jag mår bra, mindre brister än än innan, mer varierad kost än innan. JAG har vunnit mycket, alla gör inte det.

    Alla operationer innebär en risk. Operationen är ett verktyg inte en lösning. Är LCHF lösningen? Eller är det en metod? Slutar man vara missbrukare (soccker/mat) bara för att man börjar med LCHF? Eller får ni också jobba med beteendet, det mentala?

    1. 7 augusti, 2012

      Vi får också jobba med beteendet och det mentala. Men kosten är en stor del i triggandet av beteendet. Med LCHF blir man av med den värsta toppen. Vissa hittar till och med lösningen i bara kosten, men det är nog mer ovanligt.

      Däremot tror jag det är mycket svårt att bara ta den mentala delen och låta triggers finnas kvar. Alltså att välja bröd och pasta och försöka att få ätbeteendet att fungera. Hjärnan har en alldeles för stor makt, och glukosmängden som påverkar hjärnan blir för stark.

      Tack för dina rader.

      1. emkape
        7 augusti, 2012

        Du har många klokheter som fungerar även för en sån som mig.

        Jag hoppas ”mamman” på sin dotter. Och att dottern lyssnar på sin mamma. En operation ska inte vara första valet utan en sista utväg.

  9. Linda
    8 augusti, 2012

    Min morbror gjorde en gbp för några är sedan. Gick ner massor men lyckades inte reda ut sitt matmissbruk och bytte tyvärr till alkohol i stället. Så min varning är att ta itu med de problemen både före och efter operation.

  10. A-M
    8 augusti, 2012

    Jag önskar att jag kunde hjälpa din mamma att komma på andra tankar!
    Har läst lite om ”baksidan” av dessa operationer men har absolut ingen erfarenhet av det.
    Kan du inte be din mamma lägga pengarna på en riktig kostrådgivning/utredning hos Anna istället?! Eller kanske Bitten?!

    Jag förstår precis dina känslor. Har samma känslor för min mamma men hon ska inte gå igenom en operation, där är problemet att hon är så grovt sockerberoende och har en massa problem med bla värk, trötthet, sömnsvårigheter, humörsvängningar, deprimerad, osv osv osv osv….
    Det är så jobbigt att se personen man älskar fördärva sin kropp och inte ha styrkan att ta sig ur det! Jag skulle kunna gå genom eld för att få min mamma att ändra sin kost till lchf men jag kan ju inte tvinga henne…väldigt frustrerande!

    Hoppas du lyckas bättre med din mamma!!!!

  11. Kattis
    8 augusti, 2012

    Är det en ätstörning som ligger till grund för övervikten så kommer den ligga kvar även efteråt men tvingas ge sig uttryck på något annat sätt. Jag känner tre personer som har gjort operationen. Nr 1 väger lika mycket idag (om inte mer) som den gjorde innan, trots två stora operationer, innätad bröstkorg (höll inte längre ihop själv)..ätstörningen är kvar alltså gick även vikten upp igen.
    Nr 2 har blivit smal men vågen börjar nu sakta peka uppåt igen, lider av svåra depressioner och får gå till psykolog och äta piller som påverkar vikten. Nr 3. Är den som mår psykiskt bäst men har fortfarande en stor del av sin övervikt kvar (underkroppen) och lever på godsaker istället för mat när kalorierna ska räknas.
    Kontentan. Ingen av dom har fått uppleva den solskenshistoria som klinikerna lovar genom sina läkare och i sin reklam. Nr 1 + nr 2 ångrar sina operationer bittert. Nr3 har förlikat sig med sin övervikt men våndas över sin fortsatt onyttiga leverne som han ej orkar bryta.

  12. Mia
    8 augusti, 2012

    Hej
    jag har testat det mesta för att gå ner i vikt, kommer dock aldrig att testa GBP för jag har aldrig blivit operererad och hoppas att så förblir, jätterädd under mina graviditeter att det skulle blir KS

    Men jag har sedan hösten 2010 försökt äta enligt LCHF vilket i min hjärna är kanonbra och enda rätta vägen, men vad gör man när man efter några veckor med LCHF faller ner i kolhydratsträsket, ja jag vet att jag är Kh missbrukare, just nu väger jag mer än någonsin
    Trist men vet inte hur jag agera,

    misstänker att det finns så många som har det som mig, har så många kompisar som försöker och som berättar om sitt sockerfrossande, glass choklad godis men som ändå är normalviktiga, så många fler av alla oss överviktiga är säkert också längt nere i KH träsket och för många av dem så finns det kanske inte någon annan utväg i hjärnan än att lägga sig under kniven och göra en GBP

    Även efter en GBP så kvarstår ett ev missbruk, men det tror jag att man inte tänker på,

    bara en Kh beroendes tankar

  13. 8 augusti, 2012

    Jag har en ung kille i min närhet som gjort en GBP och som stolt proklamerat hur han har gått ner 50 kilo på ett år. Det som är oerhört svårt att se och förhålla sig till, är hans ätbeteende.
    Det är väldigt uppenbart så att han har ett sockerberoende, och det har ju inte försvunnit på operationsbordet. Dagligen ser jag honom frenetiskt letande i skåp, frys och lådor efter en läsk, kakor, godis etc. Och det är ett ständigt småätande.

    I min värld så har en GBP-operation varit en sista utpost, något man kanske inte direkt skulle vara stolt över att göra. Här är det precis tvärtom. Han skryter om sin operation, om att han inte kan äta så stora portioner, att han får (eller till och med måste) lov att äta väldigt ofta och så vidare. Operationen och maten har blivit en stor del av personligheten.

    Så istället för en solskenshistoria ser jag en ganska trasig kille, med ett påtagligt sockerberoende och dålig självkänsla som försöker ta sig fram i livet genom att gömma sig bakom den fasad som operationen fått utgöra.

    Det känns som att man börjat dra i fel ände…

  14. Suzanne
    8 augusti, 2012

    Jag har 4 arbetskamrater som genomgått denna operation. Två är minst lika feta som de var innan eftersom de äter precis likadant som innan. Två har blivit normalviktiga men till vilket pris? Den ena av dem borde aldrig ha blivit opererad från början då hon är psykiskt instabil. Hon har efter operationen blivit diagnostiserad med svår vuxen ADHD. Hon är visserligen smal men deprimerad och närmast underviktig och jag tror inte hon får i sig mycket näring. Det mesta verkar, precis som före op mest bestå av cola, snabbmat och godis.
    Den 4:e är normalviktig och verkar må rätt bra. Hon är också den enda som faktiskt tränat upp sig under viktnedgången. Men, även hennes kost verkar mest bestå av skräpmat. I alla fall under arbetsdagen och hon är en skugga av sitt forna glada och bubbliga jag så egentligen tror jag inte hon mår så där himla bra hon heller!

  15. Nettan
    8 augusti, 2012
  16. Nam
    9 augusti, 2012

    Mycket värt att läsa, en nystartad facebookgrupp för dem som har genomgått eller har tänkt genomgå operation, där personer delger varandra sina negativa erfarenheter. Skrämmande läsning. Kanske kan det hjälpa den som skrev till dig och hennes mamma.

    http://www.kostdemokrati.se/mariajallow/2012/08/07/ny-facebookgrupp-for-gastric-bypass-opererade-och-for-de-som-tanker-utfora-en-gbp/

  17. Anne
    9 augusti, 2012

    Person 1: Fick problem med alkohol. Antar att hans matmissbruk ersattes av något annat. Detta är tydligen vanligt.
    Person 2: Kan inte äta normalt längre, hon har gått ner och blivit så smal så smal. Blivit såpass underviktig att hon i princip får ta till näringsdrycker. Detta är en person i min närhet, och jag vet att hon är mkt ledsen över detta jämt.
    Och sen förstås, för att inte tala om alla man hör om som gått upp allt igen plus lite till…

  18. 9 augusti, 2012

    TV4 har gjort ett mycket bra program (Kalla Fakta) om den här problematiken (googla, man kan se det via TV4 Play). Man hjälper med operationen men inte med eventuella problem som kommer efteråt (eller gamla problem som är kvar).

  19. ANNA-M
    9 augusti, 2012

    Mitt inlägg borta igen 🙁

  20. 9 augusti, 2012

    Detta inlägg säger allt!
    Även att författaren var så snäll att hon gav mig ett fingerat namn till ”Marie” så står jag för att historien där i inlägget är min och jag har inte ens tagit upp alla känslomässiga problem som helheten av mina numera sammanlagda problem skapar… Fibromyalgi kan utlösas av traumatiska händelser… Läs och begrunda.

    http://www.kostdemokrati.se/mariajallow/2012/08/07/ny-facebookgrupp-for-gastric-bypass-opererade-och-for-de-som-tanker-utfora-en-gbp/

  21. Babsi
    9 augusti, 2012

    Vill råda ’rädda mamma’ att, gärna tillsammans med mamma, titta in på kostdemokrati.se Maria Jallow har startat en Facebookgrupp för Gastric Bypass-opererade och för de som tänker utföra en GBP. Där finns en intressant och informativ artikel + en länk till artikeln ’oskuret är bäst’.
    Varmt lycka till med alternativ till GBP för mamma.

  22. 9 augusti, 2012

    Det är nog svårt att sätta sig in i den situation som någon som står inför en operation är i. Förmodligen är de helt totalt skittrötta på att höra folk som tjatar på dem hur de skall äta. När någon kommer med en diet till så slår de antagligen dövörat till. Vem orkar höra på en till metod som folk säger fungerar.

    Vi som vet att lchf kan funka är bara en till jobbig och tjatig person som inte förstår hur dåligt den här personen mår antagligen.

    Förhoppningsvis kan upplysning och tjat göra att en del orkar prova lchf och slipper operation.

    Som någon ovan här har skrivit så vet jag också personer som har gått igenom en gbp, gått ner och gått upp allt igen.

    Har ni hört om den där kranen på magen då? Som att ge folk konstgjord bulimi. Läs om det här: http://www.kostradgivarna.se/2012/07/nyhet-du-kan-fa-en-praktisk-kran-monterad-pa-din-maskin-kroppen/ Det är det sjukaste jag har hört talas om inom sjukvård. Inte konstigt att det heter sjukvård i vissa fall för det är precis vad det är. Sjuk vård.

    Ha en fin dag!

  23. 9 augusti, 2012

    Min svägerska opererade magsäcken för några år sedan och har även gjort en bukplastik. Jag skulle inte önska min värsta fiende allt vad hon har gått igenom. Operationen som de gjorde med titthål gick bra tills de upptäckte att hon hade fått någon ficka som inte skulle vara där och som gjorde att hon hade problem att äta. Den andra operationen som de ej gjorde med titthål, slutade med att de kom åt och skadade mjälten som då fick tas bort. Därefter blev det bättre för henne att äta men hon måste ta extra vitminsprutor för resten av livet (B12 tror jag det är).
    Bukplastiken gick ganska bra men hon har ff en del lös hud kvar på magen som iofs kan beror på att hon inte använde korsetten efteråt som man tydligen ska ha i flera månader.
    Efter och emellan dessa operationer har hon haft klippkort på akuten!
    Hon har mått dåligt titt som tätt och har haft svårt att äta alt ätit fel eller för fort (eller inte alls). Det syns på huden att hon inte får i sig all näring.
    Tyvärr verkar det gamla ätbeteendet vara kvar då hon helst äter skräp framför riktig mat, dock med den ”fördelen” att hon inte kan äta lika mycket som förr. Detta har jag, tråkigt nog, även noterat att flera andra magsäcksopererade personer gör. Jag ser redan att vikten sakta men säkert vänder uppåt och det är tragiskt att se. Hon är heller inte samma gamla tjej som hon var förut. Någonting har hänt men det är svårt att sätta fingret på vad. Jag säger som Anna Skipper sa i ett program: Man opererar magen, inte huvudet!

  24. Jippe
    11 augusti, 2012

    Du har ett par skor du älskar men får skoskav. Vad göra? Byta skor eller amputera fötterna?

    Du äter en typ av mat du älskar men blir sjuk och överviktig. Vad göra? Byta typ av mat eller amputera magsäcken?

    1. 13 augusti, 2012

      Underbar! 🙂

  25. Malin
    12 augusti, 2012

    Hej Anna, vilken intressant blogg du har. Jag har precis läst din bok LCHF för kvinnor. Jätte bra och informativ. När jag var och handlade råkade jag köpa sojamjöl istället för mandelmjöl vilket du rekommenderar i många recept. Kan jag använda mitt sojamjöl eller är det inte bra enligt LCHF? Har nu kört ganska strikt i en veckas tid och känner mig lite illamående mellan varven, är detta vanligt, är det bara att köra på? Tack för allt Anna, du verkar vara en människa som verkligen står för dina åsikter, det är härligt att läsa sådana bloggar! Kram.

    1. 13 augusti, 2012

      Hej Malin!
      Uppfattningarna om soja går i sär. Jag tillhör de som avråder från att äta det.

      Min grund är att det inte är naturlig människoföda. Soja innehåller fytoösterogen, lektiner och en för stor del omega 6. Det finns också en problematik med sojaproteinet. Ungerfär som med veteproteinet gluten.

      Inte för att jag gillar att man slänger mat, men jag rekommenderar dig i alla fall inte att äta upp det.

      Illamåendet är steg 2 i mättnad. Du äter troligtvis lika mycket som tidigare och det går inte när maten är så fettrik. Mättnaden kommer också efter ett litet tag, så det är därför man alltid tjatar om att äta längsamt.

      Jag kan inte äta långsamt så därför använder jag i stället knepet att jag lägger upp den mängd mat, som jag med erfarenhet har lärt mig, gör mig lagom mätt. Sen tar jag aldrig om. Det tar ett tag, men det går. Så minska LITE på dina portioenr. Minska av allt så fördelningen blir densamma. Sen komemr du snabbt må bättre.

      Rätt mängd mat (och rätt fördelning) är den mat du mås strålande på direkt efter måltide men som håller mättnad i ca 4 timmar. Tyvärr är den tallriken lite olika från person till person. Det tar ca ett år att tryggt hitta sin balanserade nivå. Det är nämligen även så att den inte är samma dag för dag, ens på samma person.

      Är det varmt ute är du mättare, har du rört dig mycket är du hungrigare… o s v

      Lycka till!

Write a comment