Anna Hallén

Jag började banta som tonåring även då jag egentligen inte var tjock. De första gångerna gick det jättebra och fort! Vikten gick ner, vikten gick upp. Jag personifierade snabbt ordet jo-jo-bantning. Efter 10 år var jag många kilo tjockare än när jag började.

Jag drömde om att vara smal och var ofta ledsen över att just jag hade en sådan urusel karaktär. Men jag vägrade att ge upp, gick med i seriösa viktklubbar, drack pulverdieter, åt ingenting, provade soppor, ägg- & grapefruktdiet, olika helt knäppa sjukhusdieter. Visst gick jag ner i början men slutade ändå alltid med alla kilona tillbaka. Oftast visade vågen lite till.

Till slut fungerade inte ens dessa svältdieter. Min kropp hade anpassat sig för att överleva och tänkte inte släppa ett endaste gram av fettet. Kroppen visste ju inte när den skulle få mat och näring igen.

Gjorde ett sista försök hos en viktgrupp, 10 månader av slaviskt vägande och mätande samt träning i massor. Resultat? Det blev 0-1 kilo minus beroende på om jag stod framåtlutad eller bakåtlutad på vågen. Viktklubben sa att jag måste fuska! Ledsen och beredd på att acceptera att jag hör nog hemma i denna stora kropp kom en granne över med en bok byggd på lågkolhydratkost med rikligt av naturliga fetter. Jag hade ju provat det mesta så varför inte ett sista försök. Minus 10 kilo på en sommar och jag har aldrig ätit så mycket.

Jag gick ner, åt en massa, blev pigg, mer koncentrerad och upptäckte att detta var en livsstil som håller. Jag behöver inte kämpa mot suget då det inte finns något sug att kämpa mot. Jag behöver inte väga och räkna eftersom jag ska äta mer än vad jag faktiskt får i mig. Tabun som jordnötter, cashewnötter, brieost och ett glas gott rött vin med lite mörk choklad blev vardag.

2001 var jag klar med mitt första delmål, att inte vara tjock. Nu skulle jag lära mig att våga äta, inte alltid tänka på mat, inte gå upp i vikt så fort jag inte bantade. Jag ville uppleva hur det känns när kläderna inte längre krymper bara av att hänga i garderoben. Ja, ni vet när man plockar fram ett favoritplagg till festen och märker att plagget är en storlek för litet. Det stramar lite överallt och brukar vara svårt att knäppa. Nu 2009 är jag i samma storlek som 2001 och jag behöver inte ens kämpa. Min karaktär? Ja, den är lika urusel som tidigare.

Jag lovar att segerns sötma, att ha vunnit över övervikten, är så mycket mer värd än all annan sötma som finns i världen! Även kanelbullar.

Att gå från degklump till hurtbulle är en underbar upplevelse! Jag lovar.