Idéer om varför depression kan dyka upp vid LCHF

Många berättar om hur bra de mår av kostomläggningen. Hur piggheten kom och energin bara flödar. Detta är det bästa de någonsin har gjort.

Andra känner precis tvärt om. Vad hände?

Gluten innehåller en hel del tryptofan och gluten ombildas till glutenexorfin och gliadorfin som påverkar vår hjärna som en mild variant av morfin. Så kanske är gluten en del av pusselbiten. Du får mindre mängd tryptofan som i sin tur är grundsten i serotonin som är ångestdämpande. Samtidigt som kroppen saknar sin ”drog”.

Kolhydraterna i sig ökar också mängden serotonin. Har du ett ökat behov av serotonin för att du behöver en högre nivå av ångestdämpning så kommer du uppleva LCHF påfrestande. Självmedicineringen upphör ju samma stund som du gör kostomläggningen.

Men det som jag tror är den stora pusselbiten är dopamin.

Socker och snabba kolhydratrika livsmedel påverkar hjärnans signalsubstanser. Beroende på biokemin blir denna påverkan olika stor. Vid kraftig påverkan i hjärnan, vilket upplevs som mycket positivt, upplevs abstinens om ämnet tas bort ur kosten. Denna negativa upplevelse kan kortvarigt upphävas med att äta något sött eller kolhydratrikt.

En vanlig form av abstinens är depression, irritation, aggressivitet och okoncentration.

Dopamin är troligtvis chefen här men då dopamin starkt påverkar andra signalsubstanser så kommer serotoninet att påverkas. Dopamin är tillfredsställelse, glädje och belöning. Sött ökar dopamin. Snabba kolhydrater ökar dopamin.

3D angel and devilNär du börjar på LCHF tar du bort din drog och några hamnar då i en depression. Tar du bort det enda som ger belöning, glädje och tillfredsställelse – kolhydraterna – så kommer hjärnan självklart att signalera. Det går inte att vänta ut denna reaktion. Du måste handla. Genom aktivitet skapa nya belöningsbanor i hjärnan. Inget annat än kolhydrater kommer nämligen i början att kännas meningsfullt. Ett mycket vanligt problem vid beroende. Inget ger samma belöning som drogen.

Många väljer att gå tillbaka till kolhydraterna med motiveringen ”Detta passade inte mig”.  Andra har inte något större beroende och kan genom andra saker i livet återfå ”meningen med livet”.

Några vill äta rätt och arbetar hårt med sin kamp mot belöningssystemet. De erkänner sitt problem och börjar skapa och bygga nya vägar för belöning. De gör saker som de tror att de borde tycka om. Och de gör saker som de faktiskt tyckte om innan maten tog över. Efter 10-20 gånger har ofta hjärnan byggt en ny belöningsväg och det börjar ge belöning. I början känns tyvärr inget du gör kul – Inget kan leva upp till kicken av kolhydraterna.

För vissa blir detta en livslång sorg. För andra så väcks nya belöningsbanor som tar över. Livet i sig ger belöning.

Försök att leva livet i stället för att tugga det.

Andra inlägg som kan intressera dig

14 kommentarer

  1. kicki larsson
    8 februari, 2014

    Men vad är svaret då? För de som det inte funkar för??

    1. 10 februari, 2014

      Jag tror vi måste titta på grundproblemet. Inte medicinera med varken livet eller maten. vad skapar oron? Varför behöver vi ångestdämpa? Att helt enkelt arbeta bort det som skapar ångest. Att lära sig duga av att bara vara.

      En resa som går att genomföra. Den tar tid, och kan vara ganska så tung. men det går.

      Tyvärr är det inte alltid lätt att hitta bra terapeuter. Jag upplever att vissa som jobbar med att hjälpa baske mig är mer trasiga än de som behöver hjälp…och det är nog inte bästa kombinationen.

      Jag hade tur. Hittade en skitbra och logisk psykolog i Helsingborg. Det tog en hel del år men det var värt det. Nu gjorde jag resan för ganska så länge sedan, men jag räknade ut att trots att det var dyrt då så kostar det mig idag ca 10 öre per dag att må bra… (om jag lever tills jag är 80 år)

      Ju senare i livet man gör resan desto dyrare blir det ju per dag. Men jag är övertygad om att det är värt varenda öre.

  2. Sandra
    9 februari, 2014

    Det får de väl komma på själva… Det är ju olika för alla.

  3. Ethel Loberg
    9 februari, 2014

    Men de nya positiva sakerna som oftast sker med kroppen i övrigt efter ett tag på LCHF, kan inte de få hjälpa till att väga opp för ”drogen”? Hur kul va det, att vara pluffsig och ständigt gå omkring med kycklinglår. Att få visa opp sig i de gamla jensen som numer sitter jättesnyggt är väl en jättefin belöning.

    1. Annika B
      9 februari, 2014

      Den långsiktiga belöningen uppväger inte den kortsiktiga som snabba kolhydrater ger. Den dopamindusch du får av snabba kolhydrater – det är kicken man saknar.. Det andra blir ju vardag.

      Man pratar inom missbruksvården att hjärnan blir kidnappad – hjärnan tror att den behöver drogen (amfetamin, heroin, alkohol, snabba kolhydrater) för att överleva. Stockholmssyndromet – vi blir vän med vår kidnappare och försöker försvara vår konsumtion.. Sorgen över att behöva placera sin bäste vän ”six feet under” kan vara stor – man förlorar sin bäste vän som har funnits där när man var glad- när man var ledsen, förbannad, likgiltig, orolig..ständigt fanns vännen till tröst.. Nu måste man ersätta dwn vännen med annat.. Men det är ju inte så lätt i början…

      1. 10 februari, 2014

        Dopaminruschen är häftig, och som tur är finns det möjligheter utanför kolhydraterna. Men det behövs lite energi för att komma på dessa. Ochs en är de ju olika för alla…

        För mig är det:
        Vinterbada
        Föreläsa
        Har tuffa och lite stressande deadlines
        Utsätta mig för saker jag inte kan
        Träna tufft till hög musik

        Men jag håller med. Inte är det lätt alltid. Speciellt inte när man är övertrött men behöver dopaminkicken.

  4. Petra
    9 februari, 2014

    Kanske är det här som är mitt problem…

    Det är så att när jag håller mej till LCHF så är jag ändå inte glad och nöjd utan känner mej ständigt besviken och negativ. Kan inte säga att jag är deprimerad men inte heller glad. Visst skrattar jag ibland och jag jobbar på att känna tacksamhet men det är svårt. Vill bara säga att jag egentligen är ganska nöjd med min livssituation med familj och jobb men jag identifierar mej hela tiden med min storlek, smal =lyckad, tjock = misslyckad.

    Jag har ätit LCHF i 4,5 år och visst har jag gått ner, men inte så mycket. Jag går ner och mår mycket bättre i magen och lederna när jag håller mej på LCHF, MEN oavsett det så när jag står i en situation där jag blir frestad att äta kolhydrater så ser jag ingen ”anledning” att låta bli så ibland faller jag och då tar det en-två veckor innan jag är igång igen. Om det är så att ”drogen” är så stark att jag frestas och inte kan låta bli så ”äts” lyckohormonet upp av att jag känner mej som en så dålig och svag människa som inte kan när andra kan.

    Om det är så som du skriver så vet jag inte riktigt hur jag ska kunna skaffa mig ett nytt belöningssystem men får nog börja med att ta på mej gå skorna och ge mej ut på promenader.

    /Petra

  5. Elisabeth
    9 februari, 2014

    Oj…jätteintressant! Började med LCHF för två månader sedan pga diabetes typ 2. Varken är, eller har varit, någon gottegris vilket jag är glad för – sockerberoende måste vara nog så svårt att hantera. Några kilos övervikt, men inget alarmerande och inget som jag – om det inte var för diabetesen – hade gjort något åt.
    Men…jag har ADHD. Har inte känt något behov av Ritalin eftersom jag är fullt upptagen med LCHF, men äter serotonin sedan många år. Problemet med LCHF för mig är inte depression men att jag mår så förbaskat dåligt! Börjar tröttna på 9 veckor med konstant baksmälla. Kan dopaminet vara boven?

    1. 10 februari, 2014

      ADHD innebär en massa olika olikheter 🙂 Vår hjärna gillar kolhydrater extra mycket. Vi uppskattar både när vi får sockerkicken men även när blodsockerkurvan går ner och vi får adrenalinkicken. Vi kan tyvärr alltså njuta både uppe och nere i blodsockerkurvan. MEN jag lovar att vi vinner på att hoppa över då det bara är kortsiktigt.

      Öka på med magnesium, zink och omega 3. Var noga med att äta grönsaker så det blir en balanserad måltid.

      Sen behöver du skapa dig kickar från livet i stället. Det blir den stora utmaningen.

  6. Jill Jiredal
    10 februari, 2014

    Som vanligt så sitter du inne med sanningen!
    Det är kanske bara att acceptera att inte alla kan äta strikt LCHF och gå ner alla kilon som ”man” vill.
    Det kanske är bättre att köra någon slags 80-20 väg och vara nöjd med det, hellre än att få vansinnesåterfallen och må som en skit?
    Kanske inte alla har förmågan att skapa innehåll i sitt liv, såsom ”man” har gjort med kolhydraterna?
    ”Man” har kanske blivit för gammal och klimakteriet har satt käppar i ”lycko”hjulet?

    1. 10 februari, 2014

      Ha ha ha. Nja, sanningen vetti tusan. Men jag har en kreativ hjärna som ofta funderar utanför ramarna. Förhoppningsvis kan det ge nya infallsvinklar för var unik individ som läser min rader.

      Nu känner jag ju dig… så kanske dessa rader var extra viktiga för fröken Jill. Kram på dig.

  7. jill
    10 februari, 2014

    Kram tillbaks och tur att vi har dig! Jag har sagt det förr och jag säger det igen; du är bäst!

  8. Petra
    14 maj, 2014

    Hur se du på frågan om depression och kosttillskott? Finns det kosttillskott som hjälper mot ångest och depressioner och i så fall vilka?

SKRIV EN KOMMENTAR