Funderingar över ketoner och ketos

Först måste vi fastslå att det inte är farligt att vara i ketos.

Tidigare har det sagts att hjärnan föredrar glykos och att ketoner är ett reservbränsle. Nu börjar man diskutera hur rätt detta egentligen är.

Många börjar nu hävda att ketos egenligen är det naturliga valet för hjärnan. Jag har funderat och vet inte riktigt vad jag tror eller tycker. men det finns några kunskaper och till dem tillhörande tankar som är värda att ta hänsyn till.

Stor andel ketoner i blodet ökar välbefinnandet, minskar ångest och kan skapa en euforisk känsla. Detta är toppen i dagens stressade samhälle. Att få en kick på ett ofarligt sätt. Att må strålande. När ville kroppen skapa denna extraenergi? Var det dagligen för att stimnulera att äta lite? Eller som en extra puff att orka ”jaga” mat i tuffa svälttider. Denna kick upplever du också när du fastar. På tredje fjärde dagen kommer denna underbara känsla. Många städar hela huset och tolkar känslan som att fasta är bra för kroppen….

Förut minskade vi ångesten genom att höja serotoninet genom att äta söta saker. Nu kan vi minska ångesten genom att ta bort alla kolhydrater och koppla på ketonsystemet. Kan vi ha bytt en självmedicinering mot en annan?

Stor andel ketoner i blodet reducerar hungern. Detta är ju toppen om du vill gå ner i vikt. Du kan äta mindre och ändå vara helt nöjd. Många njuter av att bara behöva äta en gång per dag. Men är detta verkligen kroppens naturliga tillstånd? Hur överlevde vi svältperioder om vi var oitresserade av mat? Eller har vi alltid levt med fri tillgång på mat? Kan det vara så att eftersom stor hunger nästintill gör ont, att kroppen tog bort denna signal för att vi skulle orka aktivt söka efter mat?

Stor andel ketoner i blodet ökar koncentrationen. Även det en stor och härlig fördel i dagens samhälle. Men varför behövde vi detta förr? När våra signaler skapades för ren överlevnad. Var det tänkt att vi ska leva euforiskt och energiska alltid. Orkar kroppen det? Eller är det en reserv för att garantera överlevnad?

För att bygga ketoner behövs fett. Därför ökar fettförbränningen när behovet av ketoner ökar. Toppen för viktnedgång. Men strävar verkligen kroppen efter viktnedgång. Strävar den inte efter viktuppgång? Är inte överlevnad att alltid ha tillgång till energi samt ett lager av energi?

När kroppen saknar glykos så ökar glykoneogenesen. Varför gör den det om nu ketos är det naturliga och bästa valet för hjärnan? Varför finns glykoneogenesen över huvud taget i vårt system? (Glykoneogenesen är när kroppen bygger om aminosyror från proteiner till glykos, alltså blodsocker.) Varför bygga glykos av kött, fågel, fisk och ägg om hjärnan helst vill ha ketoner?

Mycket ketoner i blodet påverkar pH värdet i blodet. Men det gör inget för kroppen kan korrigera detta på ett fantastiskt sätt. Den gör som vi gör med våra sura sjöar. Den ”kalkar” blodet och skapar då ett normalt värde igen. Men varifrån får den ”kalket”? Några hävdar från det kalciumet vi äter, andra hävdar att det tas från skelettet? Vad är sant? Kanske båda… vad kommer det innebära om 20 – 25 år?

Nix, jag har inga svar men en massa funderingar. Men den slutsats jag kommer fram till (för egen del) idag med den kunskap som jag litar på, är att ketos är helt ofarligt men inget tillsånd som kroppen önskar som vardag. I så fall hade vi inte fått så mycket belöning från vårt överlevnadssystem (opiaterna) av att äta sött. Då hade naturligtvis våra signaler skapats för att undvika ett tillstånd där ketonerna minskar i antal. Hade vi varit skapta för att ständigt leva i ketos hade vi inte haft glykoneogenesen.

Jag kan dock se att ketos är ett förträffligt tillstånd att vara i. Euforisk, ångestfri, koncentrerad och nöjd.

Tidigare
«

9 kommentarer

  1. Therese (Kloka Råd)
    17 augusti, 2010

    En hastig, spontan och halvt ogenomtänkt reflektion;
    Om man i tanken ser ketosen som det normala tillståndet…

    Om tillgången på proteiner och fett varit hyfsat god behöver det ju inte betyda viktminskning för kroppen. Kroppen får allt den behöver. Kanske uppstod en bristande tillgång på föda först i samband med att vi började odla och föda upp djur…
    Att vi sedan har ett starkt belöningssystem för sött ligger i så fall helt i linje med att detta är undantaget – något vi ska prioritera för viktuppgång (extralagring) när sådant finns tillgängligt…
    Och det här med ångestdämpningen…det bygger ju på en föreställning om att vi skulle vara ångestfyllda av naturen och därmed behöva dämpa ångesten på ett eller annat sätt. Om ketosen är det naturliga tillståndet är ju den ”ångestnivån” den normala också… Där den riktiga ”kicken” i så fall kommer i frukt- och bärtider.

    Ja, inte vet jag! Men det är kul att vända och vrida på tankar!

    1. Jörgen
      21 mars, 2012

      Ursprungligen så hade vi nogg rätt gott om föda. Små populationer som levde på bär, grönsaker, nötter, sjömat och kött. Tillgången på föda var antagligen jämn då man inte var beroende av det nyckfulla spannmålet och dess missväxtår. Däremot kan man lagra spannmål och producera stora kvantiteter energirik föda vid normala växtår. Problemen kom vid missväxterna. Vi lever och äter i strid med vårt genetiska arv nuförtiden – det var aldrig evolutionens ”avsikt” att vi skulle vara fröätare

      1. Anna Hallén
        22 mars, 2012

        🙂

  2. 17 augusti, 2010

    Kanon! Det är just detta som är utvecklande. Nyanserade tankar och funderingar. Vändningar och vridningar.

    Jag tänker en vända igen.

  3. Ulf_S
    17 augusti, 2010

    Så gott som hela kroppen, inklusive en stor del av hjärnan, kan med fördel drivas av ketoner. Delar av hjärnan och vissa organ (testiklarna t.ex.) kräver dock glukos. Att vi kan tillverka glukos är alltså ingen onöda.

  4. 17 augusti, 2010

    Intressant. Vet du vilkar delar av hjärnan som kräver glukos? Undra varför de inte fungerar på ketoner. Vet man varför?

    Varför är det med stor fördel? Fördel framför glukosen?

    Någon som vet mer om pH utjämningen och de ev. ökade behovet av kalcium?

    Vad händer med acetonet? Det är väl en av ketonerna som vi INTE använder, eller hur?

  5. Therese (Kloka Råd)
    17 augusti, 2010

    Anna, jag har läst någonstans (fråga mig inte var för det minns jag inte tyvärr) att det finns undersökningar som pekar på att Alzhemierpatienters hjärnceller inte kan ta emot glukos på ett effektivt sätt (liknande insulinresistens), men att samma hjärnceller kan fungera på ketoner, gärna i samband med kokosfett. DET är intressant tycker jag! Har du eller någon annan läst om något liknande? Jag vill gärna komma på var jag såg det någonstans…

  6. 18 augusti, 2010

    Känner jag inte till men däremot att många av våra demens sjukdomar troligtvis beror på för högt blodsocker under för lång tid.

    Det finns ett enzym i hjärnan som ansvarar för att städa bort en aminosyra i hjärnan soma annars lagras och skapar alla dessa sjukdomar. Tyvärr har även detta enzym till uppgift att hålla blodsockret perfekt i hjärnan, en uppgift som kommer i första hand…. OM detta är forskning eller kunniga spekulationer vet jag inte. Men spännande är det.

    Det jag däremot inte är säker på är om detta då ska tolkas som att glukos är farligt. Kan det inet vara så att ÖVERDRIFT av glykos är farligt?

    Jag brukar ju jämföra med vatten. 10 liter inom fyra timmar är oftst dödligt, är det då korrekt att tolka kunskapen som att allt vatten ska bort för då mår vi bäst? Eller kan en lite del vara till fördel för kroppen.

    Jag vet att vattenjämförelsen inte är rättvis och näringsfysiologiskt jämförbar, men det är tanken jag är ute efter. ÄR glukos verkligen vårt problem? Är det inte överdoseringen som är problemet?

    Kanske byter vi demens mot akut benskörhet? Jag vet inte. Kanske vore en balans det bästa valet? Det är den vägen jag har valt att landa i. (dock med öppna ögon och öron)

  7. Therese (Kloka Råd)
    18 augusti, 2010

    Jag tror som du. Har väldigt svårt att tro att små/måttliga mängder glukos skulle vara skadligt. Bär och frukter, om än i små mängder och högst säsongsbetonat, lär väl ha funnits i vår historia tillräckligt länge för att det ska vara en del av vårt ”genetiska arv”. Men som vanligt, för mycket och för lite skämmer det mesta… 🙂

SKRIV EN KOMMENTAR