2006: Viktväktarna, med huvudkontor i Helsingborg, är den stora förloraren i kampen om de svenska bantarna. Förra året minskade intäkterna i Sverige med uppemot 40 procent. Sedan toppåret 2002 har intäkterna mer än halverats och toppvinster förvandlats till förluster.
2010: Viktväktarna tappar medlemmar och tvingas därför säga upp personal. Fem anställda har varslats. Konkurrensen med andra företag i viktminskningsbranschen har blivit för hård.
2012: ViktVäktarna inleder ett långsiktigt samarbete med Claude Marcus och André Heikius. Båda har lång erfarenhet av vårdens utmaningar kring hur överviktiga patienter behandlas. Marcus har under många år arbetat med förebyggande åtgärder för fetmarelaterade sjukdomar
Claude Marcus själv om hur han har lyckats inom sitt expertisområde, barnfetma:
“[Bantning är] ett jättetufft jobb där man måste acceptera att vara hungrig för kunna att gå ner i vikt”
“Totalt sett så lyckas vi kanske i genomsnitt hålla vikten på någorlunda samma nivå. Det finns naturligtvis barn som går ner i vikt men det här är ett bekymmer”…
”Det vi gör det har en mycket klar och tydlig effekt men vi klarar inte av att se till att de går ner i vikt utan det är lite mer kan man säga av habilitering. dvs att vi hindrar dem att gå upp i vikt. Vi kanske så att säga minskar deras sjuklighet, men vi lyckas inte bota deras fetma.”
Och som slutkläm Kostdoktorna om VV 2011: http://www.kostdoktorn.se/viktvaktarna-oseriosare-an-nagonsin/
Hoppsan, ja där ser man vad man ställt till med för att man övergett VV efter otaliga försök, personalen sägs upp. Förlåt! Visserligen har jag svält mig ner i vikt med med hjälp av dem men ändå stått ut i -40 kilo….men därefter kom naturligtvis tillhörande, ännu större, viktökning.
De får klara sig utan mig!
Viktväktarna funkade utmärkt på mig medan jag var aktiv medlem, men när jag för tredje gången blev gulmedlem gav jag upp. Kilona smög sig på mig så fort jag slutade betala den förbaskade 100 lappen. Nu har jag gått över till LCHF, inte alls samma viktminskning men jag ökar inte och de två kilo jag lyckats gå ner är fortfarande borta. Jag är mätt hela tiden, jag har jämnare humör och jag slipper fundera på mat i siffror vilket fick mig att bli galen (nästan). Det var en och en halv månad sedan jag började mitt LCHF liv. En grej är inte bra, jag har ofta ont högt upp i magen, det har jag aldrig haft förr. Annars lever jag ett avslappnat matliv.
Frukost när jag var med i VV: 2 rågi (för de vägde minst) med två supertunna skinkskivor (så att det skulle väga så lite som möjligt). Absolut inte smör för då hade min fettranson förbrukats. Tomatskivor på det. + ett glas lättfil (som är hur blaskigt som helst) men det gav ju mest volym för pointsen. Åt jag denna frukost kl 7 var jag vrålhungrig och hade blodsockerfall kl 8.30 igen…eller ja, jag blev aldrig ens mätt, men skulle jag kunna äta både lunch och middag också så fick detta räcka. På helgen unnade jag mig mjukt bröd och då vägde vitt franskbröd minst, så det fick det bli…att bli mätt fick man glömma.
Frukost med lchf: 2 ägg vispas ihop med lite vispgrädde. Steks som omelett med brieost och salami. Serveras med tomat och gurka. Mätt från kl 7-11, sen kommer en skön hunger, utan blodsockerfall, och kl 12 äter jag nästa gång. Jag har inte vägt en enda ingrediens utan bara lägger för mig så mycket jag behöver för att bli mätt. Underbara känsla!!
Min mamma var ”alltid” med i VV. När hon varit och vägt sig på måndagskvällen svängde hon förbi första bästa kiosk och köpte ett 200 g mjölkchoklad och tryckte i sig…vad har man uppnått då om man känner behov av det.
Usch!! Att de bara får fortsätta