Funderar.
 
Jag vet att jag har ett naturligt lågt dopamin.
 Och ett stort behov av dopamin.
 
Dopamin ger vakenhet, kicken och meningen med livet.
Brist ger trötthet, håglöshet och meningslöshet.
 
Aktivitet ökar dopamin.
Passivitet minskar dopamin.
 
Och jag är alltså en lågdopaminare med stort dopaminbehov.
 
Det betyder att jag alltid måste vara på G för att må normalt bra. Fult ös för vardagligt ”må bra”
 
Har nu varit i Nederländerna i 4 dagar. Här kan jag inte delta på grund av språket. Så jag sitter och tittar på. Tyst, passiv och utan att förstå.
 
Det tar max en dag. Sen har jag dimhjärna, en enorm trötthet, sover gärna, somnar tidigt och har svårt att koncentrera mig.
 
Från glad, frisk och pigg till trött, hängig och ofokuserad på 1 dag.
 
Och det är nu jag funderar. Jag ser ju detta så tydligt eftersom min hjärna är extrem och förändringen går så fort.
 
Men hur många ”normisar” sitter i denna fälla i livet?
Trötta av uttråkning och passivitet i livet?
Hängiga med dimhjärna på grund av understimulans och för lite delaktighet?
 
En normal hjärna har mer dopamin och lite mindre behov så den har en större marginal. Vilket kan vara katastrof för då kommer meningslösheten farligt långsamt smygande.
 
Redan nu, pratandes i bilen med Alex, så känner jag hur hjärnan vaknar. Dimman lättar och skrattet kommer tillbaka.
 
I morgon ska jag överfylla dagen för att sen gå en utbildning to-fr. Så lördag är min hjärna och jag glada, fokuserade och pigga igen.
 
Men jag tror inte alla som sitter i denna fälla har insikten att det kan vara ett understimulerade liv de lever.

Både serotonin och dopamin sjunker vid stress.

Serotonin behöver vila och trygghet för att återställas och öka.
Dopamin behöver aktivitet och skratt för att återställas och öka.
 
Serotonin sjunker vid aktivitet (om du är stressad)
Och dopamin sjunker vid vila.