Vad gör jag annorlunda idag? För Anna är precis samma Anna som då. Med samma bra eller dåliga karaktär. Med samma hopplösa totala avsaknad av rutiner och ett totalt överbokat veckoschema som skulle kunna skämma upp den tuffaste.

Jag tror jag har tagit min ätstörning stegvis. Skratt, Anna och tålamod är ingen lyckad kombination. Det har nog helt enkelt fungerat för jag har inte fattat att det var stegvis. Jag har nog trott att var en ny period var gång jag gjorde något nytt, något annolunda. Men egentligen har det bara varit en konsekvent röd tråd sen 2000.

En långsam utveckling där jag lyssnade på mig!

Hoppas att mina tankar och funderingar kan skapa nya tankar och lösningar hos dig.

Det första som hände var att jag helt plötsligt var mätt. Men på den tiden åt jag fullkornsprodukter och frukt så jag trillade dit lite då och då (Jag var ju en GI:are då). Jag minns när poletten trillade ner att Viktväktarna, allt margarin, dessa hemska riskakor och barer INTE var lösningen. Kände mig lurad! Jag hade litat på detta skitsnack i 25 år och gått upp från 60 kilo till 111 kilo. Jag bestämde mig då att aldrig mer lita på andra. jag skulle lyssna på MIN kropp. Kunskap och fakta lyssnade jag gärna på. Men hur reagerade MIN kropp med denna kunskap som grund?

Näringslära och näringsfysiologi tillsammans med evolution blev den självklara grunden.

Med åren lärde jag mig att ta bort mina triggers. MINA triggers. De som påverkade just mig. Jag kan inte äta något med mjöl. Även om jag får. Jag kan inte. Jag kan inte äta frukt. För dagen efter så äter jag annat fel. Åren gick och jag fortsatte att lyssna. Hur fungerar JAG? När lyckades jag och när gjorde jag det inte?

Jag gick från planerade matsedlar som totalt styrde mitt liv… jag menar det blev ju svårt att äta på restaurang, svårt att gå på fest, svårt att åka på semester… till att äta efter Annas handmodell. Skulle jag hålla på med detta så skulle det vara enkelt. Jag orkar inte mäta och räkna maten i 30 år. Och varför skulle mitt ätbeteende helt plötsligt fungera och jag en dag kunna sluta väga? Nej, dags att hitta en ny lösning, att TRÄNA in en ny lösning. Handmodellen gav mig kontroll. Jag har inte vägt eller räknat på i alla fall 8 år, nåt sånt. Underbart. Jag VET hur min tallrik ska se ut och jag äter bara en portion (fast den är ofta ganska så stor)

Vågen styrde mitt liv. Visade den på mycket blev jag ledsen. Visade den på lite blev jag glad. Jag brydde mig inte om mensperioder, varmt ute eller om jag råkat dricka mycket vatten. Nix, vågen ägde sanningen och mitt humör. Den kontrollerade mig medan jag trodde att den gav mig kontroll. Den skulle ut. Så 2007 slängde jag min våg. Snacka om ångest. Jag har sen dess haft samma storlek i alla år. Spänner byxorna så stramar jag upp min kost. Jag har ju på 12 år lärt mig hur jag fungerar.

Jag har forttfarande några kilon kvar. De får sitta. De verkar gilla mig. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna njuta av att bara vara. Jag letar inte längre fel på mig. Även där var det ett beslut jag tog när jag läste om hur vittnespsykologi fungerar (bara jätteytligt, kan nästan inget) Men det jag lärde mig är att vår hjärna är oerhört korkad. Den kan inte se skillnad på fantasi och verklighet. Berättar du en saga för dig själv tillräckligt många gånger så kan du efter några år inte känna skillnad på om det verkligen HAR hänt eller om du bara hittat på. DEN kunskapen ville jag använda. Så från den dagen har jag aldrig sagt något till mig själv som jag inte säger till min bästa kompis.

Jag tittat mig i spegeln och tittar på min bra delar. de delarna jag inte gillade tidigare får ingen uppmärksamhet överhuvudtaget. Det har faktistk fungerat. Idag finns de inte, jag bryr mig inte. Tittar jag är de fortfarande fula, men jag tittar inte. Och finns de inte kan de inte påverka mig. Har jag haft en dålig dag har jag struntat i spegeln. Har jag haft en bra dag så har spegeln används dubbelt upp. Jag vågar säga att ”idag är jag extra fin”, ”jag är bra på det här” och ”yes, vad bra jag mår”. Kommer aldrig mer att be om ursäkt för mig och ramla ner i jantegraven. Och min spåndumma hjärna tror idag på mig.

Skratt, hur det känns att säga till spegeln att man är snygg? Så oerhört fånigt. Men jag ville se fördelarna och slippa se nackdelarna. Och då fick jag ju göra något åt det. Ingen annan skulle jag ju ändå lyssna på. Spelade ju ingen roll hur de berömde, jag viftade ju bara bort det i alla fall.

Jag bestämde mig även för att aldrig mer äta något som inte är gott. Vet inte hur mycket äckligt pulver jag har druckit… örk. Så har jag grädde i kaffet? Nix, jag har mjölk för det är i min värld mycket godare. Men det är ju inte ok med LCHF. Struntar jag i för i min kropp är det ok. Smiter vikten upp så tar jag bort kaffet tills byxorna sitter kanon igen. (För mjölken påverkar mig oerhört mycket viktmässigt). Är vikten kanon så är kaffet med mjölken kvar. Enkelt. Jag tycker inte om kaffe med grädde.

Sist men absolut viktigast. Livet! Idag är livet och dess innehåll min livskvalité. Tidigare var det min macka, det goda eller i alla fall mat! Jag har nu aktivt letat upp belöningar i form av aktiviteter, tröst i form av vänner och kramar, orosdämpning i form av träning, stimulans i form av jobb och fritid. Jag lever livet idag. jag äter det inte! 

Så idag har jag fortfarande inga rutiner, ett hopplöst schema och samma Anna i grunden. Men jag bantar inte längre, jag kontrollerar inte min mat, jag tänker inte mat och jag är nöjd med min tantkropp. Jag bara är.

Så:
1. Gör en lista på all mat som får dig att falla och sen göra undantag du inte vill. Ät det aldrig.
2. Gör en lista på mat som håller dig mätt och gör dig ointresserad av nästa måltid. Ät alltid detta.
3. Lyssna på din kropp och var ärlig: kan DU äta detta? Fråga inte på nätet om du får. Du får precis allt du vill, fråga din kropp i stället om du kan. Om du äter detta får du då det resultat som du önskar.
4. Säg aldrig något till dig själv som du inte skulle säga till din bästa vän.
5. Funder över livet. Har du kul? Skrattar i alla fall en gång per dag? Det är bara du som kan välja hur du vill leva. ingen annan.
6. Skapa enkelhet. kanske är svart och vitt den enklaste. (för mig är det så) 
7. Släng vågen! Är du rädd för att gå upp i vikt så prova favoritbyxorna var morgon. De berättar snabbt om du är på väg upp eller ner. 
8. Lev livet. Spenderar du en massa tid framför receptbloggar, kanske skriver en egen, läser en massa kokböcker var dag och/eller ofta pratar mat – ja då måste matfokuseringen bort. Ut och gör något annat. Bästa sättet att skapa hunger och sug är att lura hjärnan med bilder och recept. Bästa sättet att inte hinna träna är att bo framför datorn.
9. Leta kunskap och lämna metoderna. Vad händer i kroppen och varför? Viktigaste av allt, händer detta i din kropp? Mycket eller lite? Vi ÄR alla olika. Och det är aldrig en sak som händer. Vi har en massa hormoner, signalsubstanser och enzymer som är olika starka och påverkar olika mycket i olika kroppar. Även om alla har samma i grunden. Tänk tanken, ALLA kan måla. Men några målar fint och andra fult. Så fungerar din kropp!
10. Glöm inte att för några finns det ett sockerberoende som vi inte sjäva rår över. be om hjälp. Bitten Jonsson är bäst!

Oj, ännu en roman. Sorry. Dags att sluta

Bara en sista rad. ”Jag äter inte tegelstenar”. Ja, det är nog mitt bästa tips. Eller som underbara Johanna Lanner säger ”Kill your darlings” Vissa saker måste bort för alltid, trots att det skapar en sorg. Tackar du ibland ja så blir livet en enda lång kamp. Tackar du alltid och konsekvent nej så kommer snart en acceptans. Detta är inget för dig. Detta är inget du behöver ta ställning till. Svaret är alltid ”Nej tack”. Efter några år kommer känslan av att detta har inte med mig att göra. Lika lite som en tegelsten skulle kunna fresta mig. (I min värld är allt med mjöl i tegelstenar, all choklad under 70% är tegelstenar, allt med potatis, past och ris, alla LCHF mackor och LCHF efterrätter, all frukt… osv.) 

Så, nej tack, jag äter inte tegelstenar!

Hoppas att du har en del tankar att tänka på. Vill du läsa mer? Du hittar mer av mina funderingar i Expressens Bilaga Allt om LCHF och i mat & hälsa (Aller)

Gran Canaria i en vecka. Morgonen startar med pilates, frukost och föreläsning. Sen myser vi i solen till kvällen kommer. Dasg för Zumba och en god middag. Mitt i resan är det dags för vandring i bergen, en underbar dag! Birgitta Höglund kommer att visa vägen till bra mat.

Du missar väl inte höstens resa? Då bär det av till Kreta. Läs mer här http://www.travelgallery.se/Kreta-Kom-i-Form-2012

Nu är du en av alla succéstories som det skrivs om.

Sen går det ett eller två år och nu börjar kilona krypa tillbaka. Du får panik. LCHF bllr ett kämpande. Mindre kolhydrater, mer fett. Ännu mindre kolhydrater, ännu mer fett. Ut på alla forum, alla ger råd. Olika råd. Minska maten, öka maten.

Vad är det som händer?

Vi börjar från början. Vad var anledningen till att du från början åt mer än du hade tänkt? Varför åt du så att du fick en övervikt? ingen äter ju upp sig till tjock för att få ha nöjet att sen banta hela livet. Så vad ”tvingade” dig att gå emot dina mål och drömmar?

Tre vanliga orsaker är (och nu kommer en förenkling som heter duga)
1. Du tröstäter och/eller självmedicinerar mot ångest och oro. Kolhydrater höjer serotoninet som i sin tur skapar lugn i din kropp. Tyvärr måste du ALLTID öka dosen, vilket innebär att du behöver mer och mer för att få samma lindring. Din vikt går upp…

2. Du ”kick” äter för att du är understimulerad, uttråkad och sitter fast i ”ekorrhjulet”. Kolhydrater ökar dopaminet och ger ditt liv en kick. Du vet när du inte har något att göra och vandrar upp en djup gång i köksgolvet fram till kylskåpet (förr var det skafferiet för där kunde man göra chokladbollssmet och äta direkt ur byttan) Tyvärr måste du ALLTID öka dosen, vilket innebär att du behöver mer och mer för att få samma lindring. Din vikt går upp…

3. Du är sockerberoende. Din biokemi i hjärnan ”kräver” drogen. Och det som kan trigga dig är mat men också känslor. Med LCHF är mat-triggerserna borta. Men alla dina känslotriggers är oftast obearbetade och kvar med full styrka.

Vad händer nu när du byter till strikt LCHF? Jo, du får ett påslag av ketoner. Mums säger din beroende-hjärna.

Ketoner är nämligen starkt ångestdämpande, starkt värkdämpande, de skapar en känsla av ohunger och de skapar en känsla av eufori. Du som tidigare gått på serotonin är nu ångestfri utan kolhydrater. Du som behövde kicken från dopamin är nu euforisk utan kolhydrater. Och du är ohungrig! Underbar känsla av kontroll

MEN behovet är kvar! Och alla droger som påverkar hjärnan måste ökas för att uppleva samma nivå som tidigare…

Så efter ett tag fungerar inte ketonerna. Du måste öka mängden. Nu blir kolhydrater något som ska jagas. Nu ska ketonern upp till max. ”Minska på kolhydraterna till noll och öka fettet”

Det håller ett tag till. Men snart behöver kroppen ännu mer!

Nu börjar några träna. Hård träning ger endorfiner. Endorfiner är som kroppens morfin. Äntligen, ny ångestdämpning, ny värkdämpning och träning i sig ger kicken. Och inte kan det väl vara farligt att träna? Men drogen måste ju ökas. Antingen börjar man här äta lite mer, ofta mejeriprodukter och fröbröd. (Japp kolhydrater. För det ”får man ju”) Eller så ökar man träningen. Och ökar träningen. Och ökar träningen. Och ökar träningen. Till slut är du uppe på 10-12 timmar i veckan med kommentaren att ”träning är ju bra för kroppen”. Nu börjar dock kroppen säga ifrån. Vi har gått över gränsen för hälsa för att vi jagar ”drogen”.

Här börjar vi sakta men säkert öka i vikt. Några hoppade på träningståget, andra fick ökningen när ”inte ens nollning ” fungerade.

Har du tur här så blir du nyförälskad! Den kemiska påverkan kommer att få dina kilon att försvinna… ett tag. För förälskelse är ångestdämpande, ger dig en kick och kroppen har återigen fått sin drog. När förälskelsen avtar och övergår i kärlek, ja då är det dags igen. Kilona kommer krypande…

För att behålla sin vikt måste du ta bort anledningen till att du åt tidigare. OM det nu var på grund av ångest och orodämpning eller för att skapa en kick i livet.

Om du åt för att kosten triggade dig och LCHF skapade en triggersfri tillvaro, ja då går du inte upp i vikt igen. Vi är alla olika

Kommer nu gänget som går upp i vikt att synas som ”bad-stories”? Nej, de syns inte alls. och alla vi andra tror att alla andra lyckas men inte jag. Vi glömmer bort att dela med oss av problemen och svårigheterna. Vi skäms lite över att alla kan men inte jag.

Lösningen ligger i – varför åt du dig överviktig från början? Den anledningen måste bort.
Varmt lycka till!

”Hej Anna!

Hoppas allt är bra med dig. Jag skulle vilja fråga dig ett par saker, eftersom jag mår allt sämre. Jag har ju i flera år mått rätt skruttigt, det började med ryggen och fortsatte sedan med hela kroppen. Värk överallt eller på olika ställen i skov, väldigt onormal trötthet, förstoppning mm 

När jag la om till LCHF mådde jag bättre på alla sätt, till en början – sedan har det avtagit mer och mer. För ett bra tag sed började jag äta levaxin, och blev lite bättre till en början men sedan inte mer. Nu under våren har jag bara mått sämre och sämre. 

Börjar ju därför fundera över teser som ”LCHF är bra till en början, men inte i långa loppet …” som man då och då hör. Jag har gjort en hälsotest och där var allt bra förutom sköldkörteln och så var tydligen mina binjurar utmattade. Nu har jag fått behandling men det har inte hjälpt. Jag börjar bli orolig, och det är svårt att klara av jobb och familj. Det konstiga är att min syster som också äter LCHF har lite liknande symtom. 

Har du hört fler som mår så här efter ett tag på LCHF?

Med vänlig hälsning
XXX”

Och här kommer mitt svar:

Hej!
Ditt problem är klockrent kortisolnivån. Du är ett skolexempel på detta, ler varmt. Missuppfatta mig rätt. Men din berättelse skulle verkligen kunna komma från det perfekta exemplet.

Kortisol behövs för att ta hand om livets belastningar. Det skapar styrka, stresstålighet och motivation i livet. Ju mer livet belastar dig desto mer kortisol bygger kroppen för att ”rädda” dig från stressens skador. Ett skydd.

Jag gissar på att ditt jobb skapar en hel del stress och har gjort så under många år. På detta små barn. Det kan också vara att du samtidigt tycker om att ha saker under kontroll och när det inte är så, så stressas du. Det kan vara så att du har lite ”duktig flicka” i dig det vilket skapar en enorm stress osv. Nu bara gissar jag, men känn efter, duger du? Är du värdefull? Har koll på livets arbetsuppgifter? Hinner prioritera dig själv? Sover du gott? Har bara huvudvärk 3-4 gånger per år? Magen fungerar? Svarar du nej för många gånger här så äts din kropp sakta upp av stressens negativa effekter.  

Vid stress lever kroppen i fel nervsystem. Den lever i det sympatiska nervsystemet. Där fungerar inte mag- och tarmsystemet. Och utan ett fungerande tarmsystem har du ett kraftigt nedsatt immunsystem. Tarmsystemet gör sina uppgifter i det parasympatiska nervsystemet. Nervsystemet i vila!

Binjurarna bygger kortisol. De kämpar för att hålla dig frisk trots ett ständigt stresspåslag. Så länge de orkar överproducera och aldrig få vila så klarar du dig trots hög stress. Till slut ger de upp. De minskar sin produktion och i vissa fall nästintill slutar producera kortisol.

Kortisol som används för att du ska kunna hantera stress utan skador och kortisol är det som skapar motivation i livet.

Nu ökar tröttheten markant, infektionssjukdomarna avlöser varandra, ingenting är riktigt kul längre, mindre antal saker blir gjorda (vilket ökar stressen). En känsla av håglöshet brukar vara vanligt.

Nästa sak är ämnesomsättningen, sköldkörtelhormonen T3 och T4 är beroende av kortisol för att avlämna sin information (receptorn behöver kortisol, annars når informationen inte fram) Många får nu konstaterat att de har dålig ämnesomsättning och får Levaxin. Man går på symtomen men problemet fortsätter. Och ökar.

När utmattade binjutar ”ger upp” så kommer den berömda ”väggen”. Utan kortisol hittar du inte ens motivation till att komma upp ur sängen.

Så NU är det dags att dra i handbromsen! Idag! Innan binjurarna inte orkar. Jag är ledsen över att vara så burdust ärlig, men jag är fullt allvarlig.

Varför fungerar LCHF tillfälligt? Jo, med en stabil blodsockerkurva så minskar du kortisolpåslaget betydligt. (I botten av en svängig blodsockerkurva så frisläpps stresshormonerna kortisol, glukagon och adrenalin. Detta får din kropp vila från) Det gör att dina binjurar får en hel del vila. Lämna inte LCHF kosten! Men för din kropp var den avlastningen inte tillräcklig. För några är det precis den vila som behövs för att livet ska fungera. Därför fungerar det helt för vissa men bara till viss del för andra.

Där din kropp är nu kan du vända utan att det blir stora konsekvenser. Du hinner dra i nödbromsen i rätt tid.

Nummer ett hjälpa sköldkörtelhormonen så de verkligen har tillräckligt med byggnadsmaterial. Du behöver selen och jod. Jag hade valt att i dagsläget köpa tillskott, så du inte behöver lägga extra tanke på maten just nu. Jod finns som Kelp i hälsokosten. Selen finns i ren form, ibland med E. Helt ok, bara E är naturligt.

Nummer två, du får inte använda tandkräm med fluor. Fluor är bra för emaljen på tanden (för de som äter mjölmat och socker) men oerhört skadligt för kroppen. Fluor konkurrerar med jod. Och de flesta av oss har ju redan lite jod-brist….

Sen måste dina binjurar får vila. Och detta är det svåraste. Du måste vila och få tid för återhämtning UTAN att ”duktig flicka” drar igång. Terapi i någon form, spikmatta, yoga, promenader, sjukskrivning, semester, mindfulness, meditation … Ja, gärna allt på en gång. Du måste hitta situationer där du mår bra, där du duger men samtidigt som är stressfria. Perioder när dina binjurar inte behöver arbeta. Och binjurarna behöver detta flera gånger per dag. Gärna hela dagar om det är möjligt.

Den farliga fällan är när man som ”duktig tjej” inte gör något utan ”bara” vilar, då kan stressen öka av att vi inte duger. Så var observant på detta.

När mår du bäst? Var trivs du bäst? När slipper du krav? När duger du utan att prestera? Leta upp en massa av dessa tillfällena. Skriv gärna ner dem så det verkligen blir av var dag.

Vad kan du ta bort från vardagen? Vem kan du be om hjälp? Du behöver avlastning! NU! Vad stressar dig? När blir du orolig? Dessa tillfällen måste minska.

Att din syster mår på liknande sätt beror troligtvis på att ni är ganska så lika. Ens barn brukar också få en del av oron och det brukar visa sig på magen, sömnen eller att de ofta är sjuka.

Vi är inte skapta för att vara överduktiga, alltid och sen gasa lite till. Kroppen klarar inte detta. Vissa kroppar har ett lite bättre skydd, några har ett sämre försvar. Du (och troligtvis din syster) fick uppsättningen gener med en större talang för att säga ifrån, tydligt!

Lyssna på din kropp. Och som sagt dra i handbromsen idag. Hur trött du än är, leta upp alla tillfällen där du mår bra. Be om hjälp och hitta någon att prata med. Analysera vad som stressar dig. Oro, inte duga, mycket att göra? Eller vad det nu kan vara. Det måste bort ur ditt liv. DÅ kommer din energi sakta tillbaka.

(Sköldkörteln styr även stor del av energin. Utan kortisolet kan den inte göra sitt jobb. Då blir du energilös utan motivation. Ingen orkar kompensera för detta.)

Jag skickar dig en stor varm kram. Hoppas att mina ord läses med den omtanke de är skrivna. Jag vet att jag är burdust ärlig, men jag är fullt allvarlig. Det är dags att dra i nödbromsen NU!”

Kanske någon känner igen sig och kan använda mina ord.

Klart men kan. Stor anledning att de dök upp är ju felaktig kost. Ta bort den felaktiga kosten så försvinner eller minskar problemen. Varför försvinner inte alla magproblem för alla? Jo, magen och tarmen styrs inte bara av kosten, de styrs också av stress. Så om du är orolig, rädd, stressad, värdelös eller känner att du inte duger, så brukar detta ganska så snabbt visa sig i form av problem med magen. Du befinner dig för ofta och för länge i fel nervsystem (sympatiska). Det systemet som gör dig förberedd för fara. Tyvärr fungerar mage och tarm mycket dåligt i detta system.

Här kommer i alla fall en berättelse om en mage som blev nöjd på LCHF!

”Hej!

Jag heter Irén och är 54 år. Är uppvuxen på landet med farmor och farfar som var
lantbrukare. Vi åt fett fläsk, ägg från lyckliga hönor, mjölk från korna som strövade fritt
i hagarna, smör och grädde i det mesta, feta ostar och hemodlade grönsaker.

Har aldrig haft problem med vikten, åt tills jag blev mätt och var lycklig med det.
Vi jobbade givetvis ganska hårt, alla fick hjälpa till med gårdens sysslor men vilken
sammanhållning vi hade. Mat på bestämda tider och inte en lightprodukt så långt ögat
nådde.

Sedan med ålderns rätt lades lantbruket ned, korna såldes, grisar och höns likaså. Det
blev bara jorden som brukades kvar.

Vid den här tiden hade jag hunnit bli tjugo år och det blev till att köpa mat i affärerna.
Inget konstigt med det men sedan kom mer och mer lightprodukter och fettskrämsel in
i bilden och nyckelhålsmärkningen och plötsligt fick jag för mig att jag levt ett ohälsosamt
liv. Började att äta mer fettsnålt och fiberrikt.

När jag var 25 år började magen att krångla. Blev uppblåst och värkte, toabesöken glesare
och sparsamma. Besvären kom och gick och jag försökte komma på vad det var som var fel.
Ibland hade jag så ont att jag inte kunde röra mig, såg ut som jag var gravid i åttonde månaden.

Sökte läkare, fick Losec och bulkmedel, inget hjälpte. Sökte igen efter många år, fick rådet att
ta laxermedel varje kväll, protesterade och sa att det kunde väl inte vara bra, men läkaren sa att
min mage i alla fall var förstörd. Provade en stund men det kändes inte rätt och inte blev jag så
mycket bättre, mer än att tarmen tömde sig. Blodprov togs och jag hade inte magsårsbakterier
eller var glutenintolerant.

Fick för mig att det var mjölk jag inte tålde och drog in på alla mejerivaror, tyckte jag blev något
bättre men magkrånglet fortsatte.

Så för ett år sedan läste jag en artikel om Dr Annica Dahlqvist och LCHF, hon hade också haft mag-
problem men fått bukt med det med hjälp av LCHF. Varför inte tänkte jag, får väl prova en stund.
Första veckan fick jag ont i huvudet, mådde illa och kände mig allt annat än bra, men envis som jag
är fortsatte jag. Efter två veckor kändes magen bättre, fick gå på toa ordentligt och magen var inte så
utspänd längre. Kunde det vara sant eller var det en tillfällighet? Fortsatte med strikt LCHF och magen
förbättrades dag för dag, likaså mitt allmäntillstånd.

Nu har jag ätit enligt LCHF i ett år och mina magproblem är borta, slarvar jag ibland kommer problemen
tillbaka men då vet jag ju vad det beror på. Kan även dricka mjölk utan problem.
Maten jag äter nu är ju tillbaka på farmor och farfars tid och jag känner mig mer tillfreds till både kropp och
själ. Back to basic så att säga. Drygt 25 års magelände är puts väck. Nu försöker jag äta så naturligt och
ursprungligt jag kan. Givetvis finns vissa saker jag fortfararnde reagerar på som ex paprika, lök , gröna ärtor,
men det är inte bestånde besvär.

Nu följer jag din blogg med stort intresse och har haft mycket hjälp av den, särskilt ”magdelen” förstås.

Hoppas min berättelse kan hjälpa till.

Mvh Irén”

Hoppas att ni fortsätter att skicka in berättelser till anna@annahallen.se
Härliga hälsningar

”Jo.
 
I efterhand har jag insett att jag definitivt ätit mig till ett kolhydratsberoende med hjälp av tallriksmodellen. Jag har aldrig gillat godis. Aldrig varit en gottegris. Aldrig gillat läsk eller andra söta drycker (på sin höjd ett glas flädersaft i säsong). Inte heller en småätare med en massa mellanmål eller snacks på kvällen. Alltid vatten som måltidsdryck (eller vin å sånt förr dårå ) Alltid varit en latmask som ändå på nåt konstigt vis älskat att röra på mig. Gärna utomhus. Långpromenader, simning & ridning hela uppväxten. Sen styrketräning/simning och dans och buslek med dagisbarnen (på jobbet) så ofta det bara går… Hur kunde jag bli fet..?
 
Min resa är i dagens perspektiv ganska simpel:
 
Hela livet har jag ätit det jag varit sugen på när jag är sugen på det. I rimlig mängd. Min lillasyster har diabetes typ 1 så hemma lärde vi oss äta vi enligt konstens alla regler. Jag har också en period som vegetarian (av etiska skäl) bakom mig. Frisk å smal? Jodå… t.o.m andra graviditeten…
 
Jag blir sjuk under grav 2 (grav foglossning under halva graviditeten).
 Får rådet att öka på fullkornsandelen för magens skull då jag är så orörlig. Går upp rejält i vikt. Efter förlossning får jag både medz (kortison) och infektioner/allergireaktioner som resulterar i ännu högre vikt. Duktig flicka som jag är gör jag som de säger och äter än mer fullkorn/frukt/grönt och mindre fett… Och blir bara fetare och sjukare. Lyckas till slut med pina (små måltider och eeevigt tålamod) och stress (ensamstående som jobbar på dagis och har en son med npf) dansa mig smal igen…
 
Men sakta förvärras värken. Och ohälsan. I både kropp och själ. Duktig flicka tar tag i saken igen. Minskar fettet än mer. Använder oftast olivolja. Ökar fullkorn som ska vara så nyttigt… Och jag blir bara sjukare. Daglig värk, allergireaktioner, svullna leder och annat är numera min vardag. Jag utreds rejält på rehabiliteringsmedicinska på Karolinska Sjukhuset i Stockholm. De hittar visserligen några småsaker på magnetröntgen som förklarar ryggsmärtorna. Men värken och ledernas försämring förklaras till slut med ”det här får du nog dras med, och dina yrkesdrömmar kan du glömma din kropp kommer inte orka” Typ.
 
- jaha? Min kropp är ett måndagsexemplar alltså..? Ung mamma med en redan gammal kropp? ok… bara att gilla läget, fortsätta försöka träna och må så bra det går. Och den delen gör jag också bra.
 
Några år senare springer jag rakt in i väggen (det är en annan historia) och rasar ohälsosamt mycket i vikt av depressionen som följer.
 
Duktig flicka tar än en gång tag i saken. Drar familjen till fjälls. Hoppar av sjukskrivningen för att minska stressnivån (jo, pressen från FK blev för hög). Återupptar matlagningsintresset som rasat de senaste åren. Men sitter benhårt fast i tallriksmodellen och övertron på fullkornets förträfflighet…
 
Vikten vill ständigt smyga sig uppåt. Portionerna växer. Det är en ständig kamp mot ökad hunger… Hur varierad mat  jag än lagade är sanningen en annan. Med hjälp av de råd jag fått och beroendemekansismen som slagits på är det jag i praktiken får i mig mest spannmål.
 
Vid graviditet 3 får jag upp ögonen för detta och försöker ta mig ur pastaträsket. Det går inte så bra… resulterar i galet mackätande istället. Läser för första gången om sockerberoende men kan inte ta det till mig – bilden stämmer inte, jag äter ju inte sötsaker! Mina värden under graviditeten är usla och jag får äta en hel massa tillskott. Precis som under graviditet 2. Grav foglossning även denna gång… Värken och svullnaderna i kroppen blir bara värre. Vissa nätter gråter jag mig till sömns. Men jag gillar läget. Jag är ju sån

Vintern 06-07 ramlar min mor över Skaldemans bok ”ät dig ner i vikt”. Jag läser den. Nyfiken. Jag menar..
 
Vad har jag att förlora…?
 
Det första jag slås av är äggen… skulle man inte tänka på kolesterolet? Det andra jag slås av är hur portionerna nästan omedelbart minskar efter att jag återinfört smör i matlagningen. Hjärnan rasslar igång… Jag kanske skulle testa detta fullt ut? Skummar boken en gång till för att få grepp om principen och pratar många varv med make och mor (och LO)…
 
I januari -07 kör jag igång.
 
Abstinensen (!) är fruktansvärd.
 (I efterhand inser jag att den var långt värre än rökstoppet)
 
Jag googlar järnet och finner flera som dövat abstinensen med ökat fettintag. Jag testar och det blir min räddning… Långsamt går insikten om likheterna med rökstoppet och om att jag varit beroende in. Först kommer ilskan. Jag har följt alla råd och ändå ätit mig fet och sjuk! Men ilskan överröstas snabbt av glädjen över att kanske ha hittat en väg till ett friskare liv…
 
Med en omväg in i graviditet 4 som resulterade i sjukhusmat pga havandeskapsförgiftning och så många förmaningar om faran för bebisen med min kost så gled jag in i gammalt ätande. Med undantag för fettet. Det hade jag lärt mig att inte ta bort igen. Resultatet vet flera av er. Efter förlossningen vägde jag 106,6 kg.
 
Väl hemma började jag läsa på igen. Vågade ta steget fullt ut till LCHF. Med stort stöd av bl.a Anna JD Jacobssons bloggande. Långsamt började kroppen reparera sig. Det gick inte fort. Men det gick åt rätt håll. Sakta men säkert kände jag hur jag blev friskare. För att plötsligt en dag vakna värkfri.. för första gången på  över 10 år! Fortfarande fet visserligen, men värkfri!
 
Hälsovinsterna har fortsatt. Viktresan likaså. Idag väger jag 75,6 kg. Jag har  ingen målvikt. Ser med tillförsikt på hur kroppen väljer att släppa det den anser överflödigt och är mätt och nöjd under tiden… Var vi landar ska bli spännande att se!
 
Jag äter idag mer varierat än någonsin. Mer grönsaker än förr nu när inte tallriken tas upp av pasta och knäckemacka. Köttmängden är ungefär densamma, eller kanske till och med mindre för jag blir mätt på så mycket mindre mat numer. Fettmängden som i början var hög för att döva kolhydratsabstinensen är idag på en normal nivå. Dvs en mager köttbit toppas med gräddsås eller kryddsmör men en fet köttbit klarar sig utmärkt på egen hand. Detsamma för fisk eller fågel. En god olivolja/vinägrette på grönsakerna är gott men inte nödvändig. Ersättarna (som t.ex. blomkålsris/vitkålspasta/lchf-bröd) som i början var ett krav för att orka tackla suget när familjen åt pasta/bröd är idag ett minne blott. Nu njuter jag dem när jag vill ha dem. Annars inte.
 
Är jag absolutist? Nej. Att vara bokstavstrogen (oavsett vad det gäller )har aldrig varit min grej.
 
Nu med kroppen i balans kan jag ta en bit surdegspizza när familjen äter. Med vetskap om jag jag drar på mig vätskekilon som tar ett par dar att pinka ut… men jag måste vakta den totala mängden oljor/spannmål/frön över tid. Om det blir ett par dagar för tätt inpå varandra med sånt innehåll i maten kommer värken som ett brev på posten. En påminnelse om att jag förr hade det så jämt..
 
Jag vill inte tillbaka.
 
Jag vill leva.
/Fjällmor”

Tack Fjällmor! Många pratar om bantningsmetoder hit och bantningsmetoder dit… vilken bantningsmetod minskar även din värk? Vi måste lyfta blicken lite, kosten är så mycket mer än någon som påverkar vikten. Vi är verkligen vad vi äter. Kosten är så oändligt mycket mer än kalorier. Inte ska du väl använda allt du äter till att träna? Vad ska du då leva av?

Vill du skicka in din berättelse? Jag hoppas det: Skicka den till anna@annahallen.se

”Hejsan.

Först och främst vill jag be om ursäkt ifall bilderna är för mycket, men jag har försökt censurera så mycket som möjligt och hoppas det är okej. Jag hade aldrig tänkt visa någon, bara ha för min egen skull för att kunna själv se förändringen.

När jag var 20 år vägde jag ca 75 kilo till mina 172 cm. Lagom. Jag var inte tjock och inte riktigt smal, jag var lagom och var nöjd med det.

Bam! Pang bom, jag blev gravid, smällde upp till 106 kilo på nio månader.

Efter födseln var jag glad och lycklig över mitt barn och tänkte inte så mycket på vikten. Jag slutade amma efter 1 månad och sen stannade jag på 92 kilo.

Jag försökte febrilt hitta ett snabbt sätt att gå ner i vikt ca 5-6 månader efter förlossningen. Vad gjorde jag? Jag gjorde fel. Vad gjorde jag fel? Jag sökte kortsiktiga lösningar. Jag hällde i mej pulvershakes som lovade mej att bli smal och vacker inom ett par veckor. Visst gick jag ner ett par kilo, men så fort jag började äta igen gick jag upp.

Ledsen och desperat började jag tugga salladsblad utan dressing, åt bara kyckling utan sås, all mat utan sås, för såsen var farlig. Sås innehåller fett och det ska man akta sej för fick jag lära mej. Åt pasta, potatis, mörkt bröd, drack mycket juice. Apelsinjuice. Apelsinjuice är nyttigt!

Så jag åt så där, och var konstant hungrig, hela tiden! Och det blev inte bara fredagsmys på kvällarna, utan alla-dagar-i-veckan-mys.
Jag var rejält sockerberoende utan att inse det själv. Glass, kakor, läsk osv, jag hade ju varit så duktig och bara ätit sallad på dagen så visst var jag väl värd lite gott?

I alla fall kom jag till den punkt då jag mådde så fruktansvärt dåligt och insåg att 2-3 månader på sallad och mager mat inte hjälpte mej eftersom jag ändå satt och åt godis och glass varje kväll pga sötsuget. Så jag kom att tänka på att jag läst om Katrin Zytomierskas grej, LCHF.

Jag började leta på internet och tyckte att det verkade mer och mer logiskt. Jag läste allt jag kom över och i april 2011 (8 månader efter förlossningen) bestämde jag mej. Nu fick det fanimej vara nog.
Nu skulle jag börja äta fet mat och bli smal och må bra inombords!

Så jag började.
Vikt april 2011: 92,6 kg
Vikt april 2012: 65 kg

27, 6 kg på 1 år. Och då har jag ändå tyvärr hamnat snett på semestern, och jag har inte tränat så mycket förrän nu på senaste tiden. Och jag är så lycklig nu. Inte bara för att jag gått ner i vikt, utan för att jag äntligen kan byta om inför min sambo. Jag kan äntligen gå ut i solen och våga visa armarna i ett linne.

Jag har aldrig det tomma hungriga hålet i magen. Min mage är aldrig svullen. Jag behöver inte springa in på närmaste McDonald’s och köpa cola pga blodsockerfall. Jag sparar pengar på allt godis jag inte längre köper. Jag mår så bra inombords att det speglar min utsida och jag känner mej så vacker och glad. Glad att jag hittat en kosthållning som fungerar på lång sikt, och att jag verkligen njuter av varje måltid. Jag blir så rörd av att berätta allt detta, eftersom jag verkligen hade nått botten innan LCHF. Jag grät varje kväll och mådde dåligt över min nya mammakropp. Bara tanken på att gå till stranden den sommaren med mitt barn gav mej så grov ångest att jag skakade av gråt. Så dåligt mådde jag verkligen. Gå upp 32 kg på 9 månader var en stor omställning och det tog mej hårt.

Tänka sej. Jag gick ner 27,6 kg. Alldeles själv. På fet mat.

Tack gode gud för LCHF säger jag bara, jag fick mitt liv tillbaka. Min största vinst är hur jag mår inombords. Jag är lycklig nu. :,-)

Med vänliga hälsningar
M
Kvinna, 22 år.”

Det finns så oändligt många bantningskurer, men visst måste den kunskap som får en att ”må bra inombords”  vara det bästa valet?
Tack för att du delade med dig och jag tycker inte alls bilderna är för mycket. Är det någon som tycker det så är det bara att blunda

Vill du skicka in din berättelse? Jag hoppas det: Skicka den till anna@annahallen.se

”Hej!

Mitt namn är Therése. Jag är 23 år gammal och bor tillsammans med min pojkvän i en liten stad i Skåne. Tänkte berätta om min än så länge korta ”LCHF-upplevelse” som redan kommit att göra skillnad.

Mitt intresse för matlagning och bakning har på senaste tid visat sig på min sambo som inte har ett lika stort intresse för träning som jag. Nu inför sommaren har han börjat beklaga sig över att han lagt på sig lite. När han började nämna Herbalife och diverse svältdieter visste jag att det var dags för mig att kliva in. Jag ville inte att han skulle gå hungrig på grund av någon tillfällig diet för att gå ner ett par kilo inför strandsäsongen för att sedan lägga på sig igen till hösten.

Till en början var därför LCHF dieten ett val för hans skull. Jag själv har ingen övervikt men är väl rädd för att gå upp, eller rättare sagt jag vill inte gå upp – inte ens ett kilo.  Jag är väldigt mån om vad jag stoppar i mig, men har alltid sett till kaloriinnehållet och valt lightprodukter osv och inte sett till kroppens biokemi. Med andra ord har min relation till mat och träning inte alltid varit så sund och hälsosam som jag trott. Antagligen varit på gränsen till väldigt illa vid vissa tillfällen. Jag tyckte därför att det kunde vara bra för mig att haka på för att få bättre rutin och flyt på mina matvanor. Man är väl dessutom starkare tillsammans, right?

Vi har endast hållit på ett kort tag, men känner redan skillnad båda två. Främst var detta för att min pojkvän ska gå ner i vikt, men jag finner det fantastiskt att jag verkar få bukt med mina magproblem. Innan fick jag väldigt ofta ont i magen när jag åt. Jag kunde gå tre-fyra dagar utan att behöva gå på toa, vilket slutade med att jag fick ta till laxeringsmedel. Innan vi ändrade vår livsstil förekom detta ofta, vilket oroade både mig och min pojkvän och vi började fundera på om det kunde vara någon form av intolerans eller IBS. Nu verkar jag vara fri från besvär.

Det ska bli kul att se hur det går för min kära (jag försöker hålla honom nöjd med dina och Åses smarriga recept. ) och jag hoppas på att kunna återkomma med en exakt siffra för att kunna ”bevisa” att dieten verkligen funkar. För min egen del är jag så fruktansvärt glad över att slippa magbesvär. Det är en enorm bonus! Samtidigt behåller jag min vikt (kanske till och med tappar ett kilo eller två) och äter god mat och har ordentligt med energi. Håller tummarna för att min respektive lyckas hålla nere sitt chips- och godissug så vi kan fortsätta vara starka tillsammans.

Hälsningar
Therése”

Drömmen nu är att detta blir en livsstil, inte en kur. Jag håller tummarna för er. Lycka till!

Vill du skicka in din berättelse? Jag hoppas det: Skicka den till anna@annahallen.se

Hej!

Nu kommer en ny punkt på min blogg – Talande Bevis! Här kommer du kunna läsa solskenshistorier från verkligheten. Kanske du vill berätta din? Maila mig i så fall din berättelse på anna@annahallen.se

Du kan vara anonym, men berätta i så fall om du är man eller kvinna och gärna din ålder.
Du får gärna skriva under med ditt namn och vill du skicka med bild så är det bara ännu roligare.

Varsågod, här kommer vårt första Talande Bevis:

”Hej!

Jag heter Christine och är snart 35 år gammal. Jag har två barn, 11 och 14 år gamla, är gift och jobbar natt som barnmorska på förlossningen.

Fram till att jag blev gravid med första barnet var jag tämligen normalviktig till mina 175 cm, men tyckte, som säkert många andra kvinnor med mig, att jag var tjock. När jag ser gamla bilder på mig själv häpnar jag – vadå tjock? Vardå nånstans? Med barn nummer ett gick jag upp från 67 kg till 90 kg, och då hon hade kolik och jag ammade som en galning gick jag ner allt och lite till, till 60 kg. Därefter åkte vi på långresa till Sydamerika, där jag lyckades bli rejält magsjuk och gick ner säkert ända till 50 kg, min kjol ramlade av mig när jag reste mig upp! Sen blev jag gravid med barn nummer två, med startvikt också runt 70 kg och lyckades ta mig upp till 91 kg! Den dottern var lugn som en filbunke, lät mig både sova och äta. Gravidkilona satt som berget. 

2003 började jag på allvar att ”banta”, med ViktVäktarna lyckades jag gå ner ända till 68 kg, med motion, men ständigt sugen och hungrig och letandes efter små kryphål att få peta i mig nåt sött eller salt. 2004-2005 hamnade vi i en djup relationskris och jag tröståt mig ända upp till 89 kg, mådde jättedåligt, men orkade inte ta tag i min vikt. Sommaren 2006 nådde jag botten och blev så trött på mig själv. Råkade ramla över Ola Lauritzons bok om GI från grunden (har glömt vad den heter), allt föll på plats och jag började med GI rivstart, som jag nu senare förstått ju är LCHF.

Gick ner 14 kg i kombination med hård träning och landade på 75 kg. I november samma år åkte jag på ett rejält gallstensanfall och blev inlagd på sjukhus med dropp. Blev lite rädd efter det, och åt därefter inte strikt LCHF. Sen åkte vi till Sydamerika igen, där man på varje tallrik har både ris och potatis! Försökte äta utan kolhydrater, men det var lönlöst. Vi påbörjade en renovering, med hämtmat, dvs pizza, kinamat, kebab osv, och jag gick upp IGEN!

Gav nästan upp om mig själv, men påbörjade min resa neråt igen våren 2010 och fick ett rejält gallstensanfall som ett brev på posten när jag började med LCHF. Insåg att min galla inte gillar kokta ägg som de är, utan jag måste äta dem stekta eller som omelett etc. Så i augusti 2011 började jag om, IGEN. Då vägde jag 86 och vi skulle resa till Thailand i november. Jag ville inte må dåligt över min kropp på stranden, så jag började äta LCHF igen Och nu har jag gått ner 11 kg, vågen står och stampar på 75, och jag släpper inte ifrån mig ett gram till. Men så länge jag står still så är jag nöjd. Helst vill jag ner till 70 kg, men det verkar som att åldern också tar sin rätt, det är svårare att släppa ifrån sig kilon ju äldre man blir. Och på träningsfronten har det inte hänt lika mycket som förut, så om jag börjar röra på mig kanske de ramlar av mig de där sista kilona! Att jag sen jobbar natt spelar säkert in också, men det är ju ett aktivt val från min sida, så då får jag ta de konsekvenser som följer med det.

Tack för inspiration och klokskap!

Mvh
Christine”

Tack Christine! Visst är det härligt att hitta en kunskap som man vill tillbaka till, även om man hara tappat tråden? Visst är det härligt att hitta något som kan hålla i längden? Att få äta sig smal i stället för att svälta sig smal (för att sen gå upp igen).

De sista fem kommer att ramla av, nu är det tålamod och rutiner som är viktigast. Varmt lycka till och  tack för att du delade med dig!