Jag ska en tid framöver här på Annas blogg berätta min story om undervikt. Från början såg jag mig nog inte som underviktig (heter det så?), utan mådde som jag tyckte – rätt bra.
När Anna träffade mig första gången, var hon fullt övertygad om att jag var på väg in i svår sjukdom.
Med mina 71 kg fördelade på 189 cm såg jag förmodligen ut som något inte ens katten hade velat släpat in. Muskler – ja, hyfsat vältränad – ja, men inte ett gram fett på kroppen. Inte någon ”reserv” alls att ta till om det skulle behövas. Tilläggas bör också att jag har en ämnesomsättning som gör att jag i stort sett kan sitta på toa och inta mina måltider.
Jag har alltid kunnat äta precis vad jag vill utan det händer något med min vikt – uppåt. Jag har allt sedan 20 års åldern (har nu passerat de gyllene 50) vägt 80-82 kg och trodde i min enfald att jag fortfarande var i uppe på de talen. Men snacka om att man blir blind på sig själv och sin kropp. Anna påpekade detta, på sitt lilla kryptiska och fina sätt. Och jag ”vaknade”.
Min självklara följdfråga var: – Vad och hur gör jag?
Anna bad då mig då berätta hur mina matvanor (tragiska sådana) såg ut. Jag berättade att jag åt precis vad jag kände för, när jag ville och att grönsaker var något som jag visste fanns men som lyste med sin frånvaro på min tallrik. Kort sagt, jag tog inte hand om min kropp och hälsa, jag var inte ens i närheten.
Anna gjorde upp ett mat- och ätprogram åt mig, som innehöll bl a 5 frukter om dagen, 2 portioner proteindryck, regäl frukost-lunch-middag på ganska så fasta tider och nyttiga mellanmål på diverse nötter av olika slag. Omega 3 kapslar kom in i mitt liv och har stannat – och kommer så att göra livet ut. Detta program höll jag i c:a 6 månader. Anna tog tillfälligt bort min löpträning på 3-5 mil i veckan, eftersom jag hade ett jobb där min kropp fick den motion den behövde under tiden jag samlade på mig kilo.
Och tro mig! Att äta denna mängd mat, dagligen, är ett hårt jobb! Magen får ständigt jobba och det tär på krafterna. Men jag mår förträffligt och kilona tickar sakta men säkert uppåt. Första halvåret gick jag upp 6,5 kilo. De är snart 2 år sedan jag startade denna ”resa” och målsättningen på 80 står fast … och ska sedan hållas. För där mår jag som allra bäst. Idag väger jag 77,8 kg
Det är kul och underbart att se (och känna) att professionell kunskap om mat och näringslära fungerar oavsett om man har för få, lagom eller för många kilo. LCHF-tänket känns lite för mig som Back to basic. Äta som vi gjorde för ett par generationer sedan och röra på oss som dem. Idag stoppar vi i oss en massa skräp och rör oss bara om vi ska hämta fjärrkontrollen. Inte konstigt att de flesta är klart missnöjda med sin kropp, sväller och går med stormsteg in i sjukdom.
Det var rätt kul att skriva, så i morgon skiver jag säkert lite till.
Tack för ordet – och till Anna!
Kul och intressant att höra någon från andra sidan, dvs. den smala sidan berätta sin version. Jag tillhör ju de som ser till att inte äta för mycket och absolut bara rätt saker för att må bra och på sikt få en byxlinning som sitter löst;) Lycka till Peter!
Tack Nettan! Ett lycka till kan behövas när magen står som en spärrballong för all mat… även om det är betydligt mindra mängder nu än i början.