Ja, detta är en oerhört viktig fråga och ett av de största problemen gällande viktminskning och diabeteskontroll. Sockerberoendets varande eller icke varande kan diskuteras i oändligheten. Jag struntar i vad de kommer fram till. Jag VET att det finns och att det är ett stort problem, sen hur de vill definiera det… ja, spelar det så stor roll?

Det finns två anledningar till ”suget” på kolhydrater. Det rent kemiska som du skapar genom att äta mycket kolhydrater OCH har den genetiska läggningen för att trigga, för att få kicken och belöningen. Alla känner nämligen inte detta. Ungefär som att vissa äntligen mår bra och finner ett lugn (eller snarare slipper den totala ångesten) när de dricker, så de fortsätter att dricka hela vägen till alkoholism. Andra tar ett glas för att det är gott och slutar sen.

Samma sak med kolhydratomani. Underbart ord. Skratt. Här gäller det att TA BORT allt som triggar. Fanatiskt? Ja, då får det väl vara det.

Men vem kallar en nykterist för fanatisk? Nej, då är man plötsligt en ansvarsfull fd alkoholist.

Efter några veckor är suget oftast borta. Tyvärr tror många att eftersom det BARA är mat och inte en drog så bör man väl kunna göra ett undantag, bara ett litet ett. Det allra flesta kommer på, att det var en evinnerligt dum idé. Många kan inte ta bara en bit. Jag kan inte ta EN bit. Det bara inte går.

Jo, jag börjar med en, men det tar inte många timmar innan jag har ätit en till fast 40 gånger, något jag sen ångestladdat bara ångrar. Hoppar jag över denna en, så har jag inga som helst problem. En mycket underbar känsla. Att ha kontroll över sina handlingar och må bra och känna stolthet. Att få uppleva att karaktären fungerar som den ska.

Anledning två till ”suget” är att kolhydrater tyvärr fungerar ångestdämpande genom att det påverkar serotoninet. Du kan alltså självmedicinera mot stress, ångest, hopplöshet, trötthet mm. Och ja, det fungerar. faktiskt lika bra som med lyckopiller. Ordet ”tröstäta” känner alla igen. Och visst gör vi det alltid på kolhydrater!! Inte tar vi en bit kycklingfilé när det är som kämpigast?

Det är denna anledning som många faller på. Man kämpar, är konsekvent, hör talas om alla som äntligen lyckas med LCHF. Hör om suget som försvinner. Och ändå kan man inte få det att fungera. Ändå faller man tillbaka. Ändå kommer hopplösheten och känslan av misslyckande.

Nej, det är inte kört. Men det krävs mer än bara ny kost. Du måste mår bra…

1. De 3 snabba enkla tipsen är att öka på med dubbel dos omega 3, då det kan mildra ångest.

2. Tips nummer två som nog borde vara överst, är att öka på rörelse, motionen, träningen. Endorfinerna som kroppen släpper ut vid träning är mycket ångestdämpande. Kan du inte träna så fungerar spikmattan lika bra för att komma åt de fantastiska endorfinerna.

3. Nummer tre är regelbunden massage som genom oxitycinet skapar lugn i kroppen och därför kan minska stressen.

4. Det långsammare och lite tuffare, men kanske det bästa, tipset är att: Be om hjälp. Samtalshjälp. Gärna hos en psykoanalytiker. En samtalspartner är bra om du behöver ha någon att prata med, men en psykoanalytiker kan ta bort anledningen till problemet. Tänk dig att du behöver operera bort blindtarmen. En samtalspartner är bra som tröst men du vill helst ha en kirurg som tar bort problemet… eller hur? Många tycker att KBT är en bra form.

Så vilken form av kolhydratoman är du? Kanske lite av båda? Själva suget knäcker du på ca 2-3 veckor om du hoppar över undantagen. Vill du ha kvar undantagen så får du fortsätta att kämpa med suget.

Självmedicinerar du? Ja, då är det viktigast att ta ansvar för hur du mår. Du är värd det! (Men kom ihåg att det är lika svårt att söva sig själv och operera bort blindtarmen som att fixa ”ett benbrott i hjärnan”. Konstigt nog tror många att ångest kan fixas med viljan, trots att vi är instinktiva överlevnadsvarelser.)

Lycka till!

Vad är nu bäst? Ska jag mäta min fettprocent? Köpa dyra specialvågar? Eller kanske gå iväg och betala för att någon gör det åt mig?

Nja. Använd det sunda förnuftet och en spegel. Är du en stillasittande lat soffpotatis så har du säkerligen en urusel fettprocent. Är du duktig på att promenera och att träna var vecka så är den men all säkerhet helt ok. Så var det klart.

Sen var det vikten. Titta dig i spegeln. Är du tjock? Eller är det bara en volang vid byxkanten? Är det värt att göra något åt det eller ska du acceptera din kropp och njuta av annat än bantning?
 
Många BLIR tjocka när de kollar sitt BMI. Jag till exempel. Eftersom jag tränar så mycket så blir ju jag alldeles för tung för min längd. Slutar jag träna så min muskelmassa förtvinar så får jag ett bättre BMI… fast inte tror jag att jag blir smalare och mer hälsosam. 
 
Sen är det midjemåttet. Ju mer jag tränar min rygg desto större midjemått får jag. Vissa människor har en naturlig midja, andra inte. Vissa är långa och däremed större. Andra korta och ALLA mått blir då mindre. Nja, jag är nöjd med mina 91 cm, även fast måttet SKA vara max 88 cm. Jag äter så bra som jag har ork till, tränar i massor och har en platt mage. Ska jag verkligen bry mig om att måttet är TRE cm för mycket?

Är du tjock så vet du om det!
Är du otränad så vet du om det!
 
Det finns dock En sak som kan vara bra att kolla. Är ditt fett ytligt dallerfett eller skadlig och ohälsosam bukfetma? Lägg dig på golvet på rygg. Flyter din mage ut åt sidorna är den mest ful, inte så farlig. MEN står den rakt upp, trots att du ligger på rygg, ja då vet du att det är det farliga bukfettet. Det bör du TA BORT!
 
Sen är det alltid kul att kunna mäta resultat. Måttband eller dina för små favoritbyxor är ett bra mått. Mät dig var vecka eller prova byxorna var vecka, så känner du framstegen. Härligt!
 
Gällande bukfettet finns också ett bra enkelt knep att mäta resultat. Lägg dig på rygg. Lägg en bok på högsta delen av magen som sticker upp. Mät med linjal från golvet till bokens nederkant. Detta mått vill du sen ska minska. Nej, det finns sen inget mått du ska nå fram till. Du vill komma till den nivån att när du lägger dig på golvet så är det inget som sticker upp….

Jag har varit inne på ämnet förr. Även här gäller SUNT förnuft och att du känner dig själv och din kropp. Har Du problem med suget kanske GI och ISO innebär att du ständigt måste kämpa, medan LCHF helt tar bort suget.

Har Du inte problem med suget utan kan hantera EN av något gott kanske LCHF blir så strikt att du tröttnar, medan GI och ISO skapar ett sunt utrymme för godsakerna.

Har du problem med värk bör du titta noga på valet av fetter. Margarin hoppas jag inte förespråkas i någon av kunskaperna.

Har du problem med att ofta känna hunger ska du välja stor andel fett. (AV fett blir du mätt) Då är LCHF bästa valet.

Tränar du 2 till 3 timmar per dag med mål att samla guldmedaljer är troligtvis ISO ditt bästa val. (Läs mer om The Zone.)

Har du problem med din mage är en kunskap som innehåller mjöl troligtvis ett sämre val än de utan. Gluten är helt förkastligt, likaså hårda fibrer. Problemmagar ska alltid undvika margariner. Omega 6 verkar till och med vara ORSAKEN till fler tarmsjukdomar. Undvik då GI.

Har du problem med reumatisk värk? Ja då brukar väldigt många må bättre av att välja bort rött kött och nya kolhydrater som mjölmat och socker. Rätt fett minskar också den inflammatoriska värken. ISO/LCHF beaserat på fet fisk kan vara ett bra val.

Jag kan hålla på hur länge som helst. Så vilken kost är bäst? Jo, den DU mår strålande av. Den kost som gör att du alltid är mätt och nöjd. Din mage mår strålande. Din värk bllir mycket bättre. Du är inte eftermiddagstrött. Behöver inte kontrollera ”suget” för det finns inget sug. Det valet som gör att du vinner otroligt mycket mer än det du uppoffrar.

Plus den kost som gör att du enkelt socialt kan leva det liv du vill.

Jag började med GI för tio år sedan. Gick ner en hel del kilon. Mådde mycket bättre men tvingades planera mellanmålen stenhårt för att inte falla för suget. Jag tappade också greppet flera gånger och tvingades börja om.

Jag stramade upp kolhydraterna lite till. (Även om jag inte hade något namn på maten jag valde) Tror jag låg nära ISO eller kanske lite stramare. Jag vet inte, har aldrig räknat eller kollat mängder. Bara känt efter hur JAG mår och och när jag äter som jag har planerat utan att falla dit. Ett val som gör att det är gott att äta. En bra kunskap för just mig. Ett val som kan fungera i 30-40 år framöver.

Med ISO (eller något i den stilen)  hade jag fortfarande ett beteende av att gå i kylskåpet mellan måltiderna. Jag var fortfarande tvungen att planera in mellanmålen, så jag stramade åt lite till. Bort med alla nya kolhydrater och på mer ännu mer fett. Jag äter nu bara grönsaker, nötter och ibland fet yoghurt.

Vid det här laget hade jag också hunnit bli oerhört intresserad av hälsa, inte bara vikt… Så allt som skapar problem skulle bort från kosten. Trots att jag inte hade problemen ännu. Har aldrig haft värk, aldrig problemmage och aldrig varit speciellt hängig och trött. Däremot kan jag konstatera att jag nu tio år efter att jag bytt kost mår oförskämt bra för att vara 44 år.

Detta är JAG. Jag lever efter LCHF. Konsekven och stormtrivs med mitt val.  Min berättelse är inte din. Vilken kost fungerar bäst på dig?

Däremot har jag sällan (läs: aldrig) hört om någon som äter efter kostråden, alltså en massa bröd och pasta, att de är eftermiddagspigga, värkfria och har toppenmagar. De kan vara smala, men magen brukar krångla och eftermiddagströtthet är en självklarhet!

Vilken metod är bäst för viktminskning? Skratt, den metod du orkar fortsätta med i 30 år. Tittar du bara kortsiktigt så är idiotsvält bäst, men jag lovar att du går upp igen. Oftast mer därtill…

Jag önskar att vi pratar kroppar och behov istället för dieter och metoder! Min dröm är att mackor och margariner försvinner från allas tallrik. Bara ett sådant litet steg tror jag hade skapat många fördelar. Hellre ett litet steg än inget alls.

Jag tror att ordet ”man” måste bort. Hur gör DU? Vi är alla olika och vi måste börja fundera på hur just JAG fungerar. Ta ansvar för egna svagheter och brister. Puffa upp styrkorna. Jag är fortfarande lite upprörd över bristen på förståelse från många som förespråkar kaloritänket….

Börjar nog inlägget där, så jag får skriva av mig. Just den attityden, du kan om du bara vill, gör mig så arg. Jag ville inte vara fet. Jag ville verkligen gå ner i vikt. MEN jag kunde inte. Varför? Ganska så enkelt, verktygen jag fick för att lösa problemet fungerade inte. Jag fick en pensel att mecka bilen med,

Inget fel på penseln.

Men att använda kaloritänket som viktminskningskunskap på en överviktig person som kämpat i många många år. Nej, det är bara dumt och fräckt. Lika dumt som att skruva med en pensel. Ja, faktiskt.

Tillbaka till motivationen. Motivationen till vad? Det är där vi får börja. VAD ska du motivera dig till? Vad är det som är jobbigt med kosten? Vad är dina mål? Vad har du för val? Förr var det att kämpa, att vara lite hungrig, att räkna poäng eller kalorier, att stå emot, att orka till nästa måndag osv. Detta oftast för att inte gå upp mer i vikt…

Nu är det att äta gräddsåser till den goda köttbiten, att alltid få vara mätt, att kunna ta en stor bit ost klockan 10 på kvällen för att du vill ha, att vara pigg, att sova gott, att få en mage att fungera, att laga riktig mat osv. Titta på allt du får äta istället för den ynkliga mackan som ska bort.

Sen kommer vi till delen undantag och suget. Första och andra veckan behöver du motivationen. Sant. Men då finns den oftast där i alla fall. För suget kommer att utmana dig. Det bara är så. Här behövs motivation att bita ihop, att kämpa och att tacka nej. Men klarar du två veckor så försvinner suget och du kan slappna av i din nya kunskap. Hitta på något som du gillar som finns inom ramarna för vad du får äta. Jag har mina favoriter klara för mig.

Kan DU göra undantag? Orkar du göra undantag? Ja, var gång så sätts ju karaktären på sin spets och du måste framkalla extra mycket motivation. Har du så mycket kraft och motivation? Eller ska du strunta i undantagen och slippa utmana dig själv hela tiden?

Det finns inget rätt eller fel. Du vet vad du klarar av. jag vet vad jag klarar av. jag vill inte kämpa, jag vill inte behöva ha en extrem karaktär, jag vill inte ta av min kraft för att lägga den på matbeslut var och varanna dag, jag vill inte uppleva suget. Jag gör därför aldrig undantag. Jag säger ”nej tack” per automatik alltid. Jätteenkelt. I början krävdes det kraft men då fanns ju motivationen. Nu berör det mig överhuvudtaget inte. Jag skulle aldrig få för mig att äta en smörgås. Aldrig.

Jag slutade röka 1992. Jag skulle aldrig få för mig att ta en cigg idag heller. Av precis samma anledning. Jag är inte beroende längre. Jag har inget sug. Ingen längtan. Tror faktiskt inte ens att det är gott längre. Verken med cigg eller en kanelbulle. Jag skulle heller inte våga… tänk om jag börjar röka igen… eller börjar feläta igen.

Hur fungerar just DU?

Jag lovade att fixa fram en veckas middagar och hittade detta inlägg sen tidigare.   Ibland är jag härligt lat.

 Dag 1
Frukost: Omelett. Förslag på fyllning: Vaniljomelett. Ost & skinka. Bacon. Fetaost & soltorkad tomat. Tonfisk. Makrill i tomatsås.     

Lunch: Lax med grönmögelost & crème fraiche. (Går att göra i mikron på jobbet)

Middag: Köttfärssås med sallad gjord på tomat, gurka, paprika, äpple och ost.

Dag 2
Frukost: Omelett

Lunch: Köttbullar med cole slaw (vitkålssallad med majonnäs, fransk senap och crème fraiche)

Middag: Rostbiff med stekt haloumi ost och körsbärstomater

Dag 3
Frukost: Omelett

Lunch: Färdiggrillad kyckling med aioli och gurka

Middag: Lax med stekt svamp och baconsås. Ugnsgrillad blomkål.

Dag 4
Frukost: Omelett

Lunch: Kassler med smält ost och pizzasallad eller cole slaw

Middag: Köttfärslimpa med fyllning av bacon och ost. Serverad med sallad gjord på tomat, gurka, paprika och ost.

Dag 5
Frukost: Omelett

Lunch: Makrill i tomatsås med kokta ägg. Broccoli.

Middag: Kokt torsk med smält smör och pepparrot. Serverad med blomkålsmos.

Dag 6
Frukost: Äggröra med grädde, köttbullar, prinskorvar med minst 70% kött, bacon

Lunch: Laxbiffar med aioli och sallad

Middag: Fläskfilé eller oxfilé med bearnaisesås och sallad

Dag 7
Frukost: Naturell yoghurt eller turkisk yoghurt med nötter, frön och 1 dl bär.

Lunch: Hamburgare med dressing och sallad, gurka, lök, tomat.

Middag: Gulaschsoppa med crème fraiche

Har du då kämpat i 10-20 kanske 30 år med en omöjlig metod och ständigt misslyckats, ja då börjar det kännas hopplöst. Det känns omöjligt och man känner sig oerhört misslyckad. Jag kommer ihåg känslan. Men det är inte dig det är fel på. Du har bara använt fel verktyg. Klart att du misslyckas om du försöker slå i spik med en skruvmejsel!!

NU kommer det att ta tid. NU måste du ”läka” Har vi misshandlat våra kroppar, våra enzymsystem, vår förbränning, våra hormoner, vår fettförbränning mm i en massa år så är det klart att det kommer ta tid för kroppen att fungera på sitt yttersta igen.

Hade du brutit benet hade du inte förväntat dig att bli frisk på en vecka, eller hur? Och för kroppen är det en mycket enklare sak att laga än att laga hela matsmältnings- och överlevnadssystemet!

Är du sönderbantad och har oerhört svårt att gå ner i vikt så måste du FÖRST lära dig att äta. Att stå still i vikt. Att bli trygg med din mat. Att inte svälta. Att inte frossa. Att inte börja om… utan bara fortsätta vecka ut och vecka in med bra god lågkolhydratkost kost och ordentligt med naturliga fetter.

Du måste hitta en trygg rutin. Ditt eget lugn. En trygghet i att mat inte är orsaken till din övervikt. Orsaken är att du inte kan hantera svält och du kan inte ”äta lite av allt”. Du är kolhydratberoende! Utan ett beroende hade vi haft full koll på vårt ätande, eller hur?

Du kan!

Jag får den frågan lite då och då. Första gången så förstod jag inte varför. Jag hade personlig kostrådgivning med en tjej som hade en övervikt på minst 30 kilo. Vi gick igenom kosten, skrev matdagbok, gick igenom kunskapen, letade fällor.

Tjejen gjorde allt rätt och jag trodde på henne och gör fortfarande, när hon sa att hon aldrig ”fuskade”.

Till slut ställde jag ”rätt” fråga. Hur MYCKET äter du?

LCHF går ut på att du ska äta dig mätt. Proteiner och fett har ju en mättnad som sitter i hjärnan. När kroppen fått vad den behöver så signalerar den att du ska sluta äta. (Kolhydrater blockerar dessa signaler, därför kan du äta dig tjock på mackor) Dessa ”ät inte mer”-signaler (fast en annan sort) kommer OCKSÅ från fettväven. Ett hormon skickas ut och berättar för hjärnan att det finns ett fettlager = du behöver inte äta så mycket. (leptin)

MEN hjärnan har aldrig varit med om att bli ”dränkt” i signaler från fettväven. För vi har aldrig haft en sådan stor övervikt när våra signaler utvecklades. Detta gör att hjärnan konstaterar att det måste vara fel och slår därför dövörat till. Japp, det innebär att är du för tjock tappar du mättnadssignalerna. Visst är det orättvist? Det verkar också vara så att många som under en lång tid utsatt sin kropp för tuff jojobantning tappar sitt naturligt stopp.

Så då kan LCHFs rekommendationer att du får äta tills du är mätt, innebära att du äter alldeles för mycket.

Använd handflatemodellen. En handflata (från fingertopp och hela handen)  kött, fågel, fisk eller ägg. En handflata med grönsaker OVAN jord. En näve med fet god sås. Denna fördelning gäller alla måltider, även frukosten.

Är du mer hungrig, lägg till lite mer fett. Gärna fet ost. Det skapar bra mättnad.

All mat ska läggas på tallrik och du ska alltid sitta och äta. (Det är nog det enskilt allra bästa tips som finns för viktminskning)

Sen kan det vara kul att konstatera att tjocka människor (även fd. tjockisar som jag) oftast äter väldigt fort, medan smala människor oftast äter långsamt. Och JA, det finns studier som visar att hastigheter har med vikten att göra. Ju snabbare du äter, desto mer fettinlagring. Spännande, eller hur?

Så knepet för bra matvanor som skapar en långsiktig stabil vikt är att ALLTID äta sittande och ALLTID lägga upp maten på tallrik så du ser mängden. Kan du sen äta långsamt så är det underbart. Tempot på maten du äter kan innebära en hel del kilon upp eller ner på samma mat!! Ja, det är faktiskt så.

Hur mycket är en vettig mängd? Tallriksmodellen i sig är katastrof och att dela en tallrik fungerar inte heller. Hur stor är en normaltallrik? Det skiljer ju sig enormt. Ja menar att tallrikarna från idag går ju inte ens in i ett köksskåp från 50 talet. Skrämmande!

Jag har också en önskan att komma bort fråg räknande och vägade. Mat ska vara en avslappnad naturlgit del av vårt liv. Inte något som kontrollerar vår dag.

Min Handflatemodell är bra att starta med. En grundnivå som passar många och varifrån det sen är enkelt att hitta just Din optimala nivå. 

En handflata med kött, fågel, ägg eller fisk, en handflata med grönsaker OVAN jord och sen 1-1,5 dl fet sås över det hela.

Jagar du vikt eller har diabetes kan du välja att öka lite på fettet. Se till att du alltid är mätt. När du hittat din rutin kan du sen anpassa mängderna efter din kropp. Några minskar lite på grönsakerna, några minskar lite på köttet/fisken, några ökar lite  på fettet. Några minskar på all mat för de upplever sig proppmätta. Några ökar lite för de känner sig hungriga.

Men ha inte för bråttom. Kroppen är långsam och trög.

Mat är inte bara ett näringsintag. Mat är social samvaro. Mat är gott. Mat är en del av livskvalitén. (Men jag kommer ihåg när maten kontrollerade mitt liv och var en enda stor fiende. Hur mycket tid och energi maten, räknandet och vikten tog av min vardag.)

Det finns en massa bra och enkla recept på mjölfria bröd. Min favorit är ett fröbröd där du bara rör ihop allt och sen in i ugnen i 15 minuter.

Smit in på www.kostgajden.se och titta under ”Egna bageriet”

”Du blir ju inte tjock av EN bulle.” Jodu, det blir jag. För EN finns inte i mitt vokabulär. Jo, kanske när du är med, men så snart jag är själv så viker jag för det enorma sug som denna EN kommer att skapa.

Jag har funderat. Varför är det så viktigt att JAG äter? Om jag hoppar över så blir det ju mer gott till alla andra. Det borde väl vara bra? Eller ? Något triggar när jag tackar nej. Kan det vara deras dåliga samvete? De vet att de inte borde äta bullen, men om vi gör det tillsammans är vi kassa ihop.. och det känns alltid bättre än att vara kass själv.

Kan det vara så enkelt?

För det borde ju inte spela någon roll vad JAG äter. Jag lägger mig ju inte i vad andra äter. Jag sitter aldrig och tittar på någons pasta och utbrister: ”Men SKA du verkligen ÄTA det där?” Jag bara äter det som finns på min tallrik och njuter. Punkt.

Artighet? Nej, det köper jag inte. Och OM det  är så, varför ska jag vara artig och äta det som skapar mig enorma problem. Varför kan inte alla andra vara artiga och visa hänsyn till att jag vill må bra och slippa vara tjock? Jag är faktiskt artigare nu än när jag alltid bantade. Då åt jag pytteynka lite, fast av allt. Nu äter jag både en och två och tre portioner av värdinnans underbart goda mat. Fast utan pastan och potatisen.

Avund? DET köper jag. För tänk om min rumpa blir mindre än kompisens, hualigen. Man har ju sin givna roll på jobbet och i kompisgänget. Även om ingen säger det, så visst är det gott att inte vara tjockast. Jag kommer ihåg när jag hade 10-15 kilo kvar och många kom fram till mig och sa att NU fick jag nog sluta. Jag såg utmärglad ut. Många känner nog lite avund. Varför kan hon och inte jag? Tänk om hon blir smal och snygg? Vad händer med de självskrivna rollerna i gruppen?

Olikheter? Ja, det köper jag också. En person utan suget och med en kropp som kan hantera en större mängd kolhydrater, hur ska hon/han någonsin förstå vårt ätbeteende? De har ju ingen anledning att läsa in kunskapen och inget intresse av att förstå. Jag önskar bara att de kunde hålla tyst om de ändå bara ska kritisera. De ska ju vara lyckliga över att slippa bry sig. Hade vi kunnat äta som de så hade vi naturligtvis gjort det.

Ja med EN kan du väl äta. *suck*

Det är som att säga till en alkoholist: ”Ja men ETT glas kan du väl ta. Det är ju inte fest var dag. Bara du väljer att bra kvalitetsvin så är det inget problem. Det är ju till och med nyttigt för hälsan… ”