Anna Hallén

Det finns en massa bra och enkla recept på mjölfria bröd. Min favorit är ett fröbröd där du bara rör ihop allt och sen in i ugnen i 15 minuter.

Smit in på www.kostgajden.se och titta under ”Egna bageriet”

”Du blir ju inte tjock av EN bulle.” Jodu, det blir jag. För EN finns inte i mitt vokabulär. Jo, kanske när du är med, men så snart jag är själv så viker jag för det enorma sug som denna EN kommer att skapa.

Jag har funderat. Varför är det så viktigt att JAG äter? Om jag hoppar över så blir det ju mer gott till alla andra. Det borde väl vara bra? Eller ? Något triggar när jag tackar nej. Kan det vara deras dåliga samvete? De vet att de inte borde äta bullen, men om vi gör det tillsammans är vi kassa ihop.. och det känns alltid bättre än att vara kass själv.

Kan det vara så enkelt?

För det borde ju inte spela någon roll vad JAG äter. Jag lägger mig ju inte i vad andra äter. Jag sitter aldrig och tittar på någons pasta och utbrister: ”Men SKA du verkligen ÄTA det där?” Jag bara äter det som finns på min tallrik och njuter. Punkt.

Artighet? Nej, det köper jag inte. Och OM det  är så, varför ska jag vara artig och äta det som skapar mig enorma problem. Varför kan inte alla andra vara artiga och visa hänsyn till att jag vill må bra och slippa vara tjock? Jag är faktiskt artigare nu än när jag alltid bantade. Då åt jag pytteynka lite, fast av allt. Nu äter jag både en och två och tre portioner av värdinnans underbart goda mat. Fast utan pastan och potatisen.

Avund? DET köper jag. För tänk om min rumpa blir mindre än kompisens, hualigen. Man har ju sin givna roll på jobbet och i kompisgänget. Även om ingen säger det, så visst är det gott att inte vara tjockast. Jag kommer ihåg när jag hade 10-15 kilo kvar och många kom fram till mig och sa att NU fick jag nog sluta. Jag såg utmärglad ut. Många känner nog lite avund. Varför kan hon och inte jag? Tänk om hon blir smal och snygg? Vad händer med de självskrivna rollerna i gruppen?

Olikheter? Ja, det köper jag också. En person utan suget och med en kropp som kan hantera en större mängd kolhydrater, hur ska hon/han någonsin förstå vårt ätbeteende? De har ju ingen anledning att läsa in kunskapen och inget intresse av att förstå. Jag önskar bara att de kunde hålla tyst om de ändå bara ska kritisera. De ska ju vara lyckliga över att slippa bry sig. Hade vi kunnat äta som de så hade vi naturligtvis gjort det.

Ja med EN kan du väl äta. *suck*

Det är som att säga till en alkoholist: ”Ja men ETT glas kan du väl ta. Det är ju inte fest var dag. Bara du väljer att bra kvalitetsvin så är det inget problem. Det är ju till och med nyttigt för hälsan… ”

Är det då kört om jag har bantat mig fet? Absolut inte. Men du kommer att få mycket svårare att snabbt gå ner i vikt.

Det första du måste göra är att skaffa dig ett enormt tålamod. Sen måste du acceptera att de snabba genvägarena inte finns som alternativ längre. Du kommer kanske behöva läka kroppen i 6-12 månader innan något händer.

Du måste skaffa dig en lugn kropp som inte tror att det är matbrist. För vissa går det på några månader, för andra tar det upp till ett år. MEN DET GÅR! Det gör du genom att äta LCHF inriktad kost var dag, var vecka och var månad. Inte hålla på att öka eller minska maten. Inte prova att lägga till och ta bort. Bara lugnt hitta en trygg livsstil.

Du måste våga äta fett så att kroppens fettförbränning blir perfekt supertrimmad igen. Detta känns som om det går betydligt snabbare. Jag skulle vilja säga 1-3 veckor. Du märker det genom att huvudvärken försvinner trots att du håller kvar vi lite kolhydrater. Först och andra veckan kan vara tuffa. Hjärnan skriker efter kolhydrater som kroppen roffar åt sig bara för att den är så kass på fettförbränning. Men så snart den har kommit i gång så får hjärnan de kolhydrater den vill ha, huvudvärken försvinner och kroppen får börja använda fett istället. Precis som det var tänkt från början. (Lite konstigt att detta nu helt plötsligt skulle vara farligt…)

Tuffast av allt. Du måste VÅGA gå upp 1-3 kilo. Ja, tyvärr händer det ibland. De försvinner alltid ganska så snabbt igen. Men eftersom din kropp blir överlycklig över att du äntligen äter igen så kan den få för sig att lagra ALLT. Vem vet du kanske hoppar på en ny svält snart igen? Du kommer också att öka i vikt eftersom du nu har en full mage och en full tarm. Fet fisk, grädde och ost väger mycket mer än sallad och riskaka. Det har inget med fett att göra. Bara vågen som visar att fisk väger mer än riskaka. Tyvärr skrämmer detta många och de hoppar av med kommentaren ”Detta fungerade inte på mig.”

En av mina klienter vågade lita på mig. Hennes kropp var ohyggligt envis. Hon fortsatte och var beundransvärd. Efter några månader skulle vi ta nya tag. Då visade det sig att 3, eller var det 4 cm, var borta från midjan. När hon bara åt, fanns och malde på tillsammans med kunskap och att hitta ett konsekvent matval… jag då försvann några av de ”hopplösa” centimetrarna. Det kommer att ta tid. Tyvärr. Men bättre att långsamt tappa 3 cm på 3 månader än att kämpa år efter år och aldrig blir klar.

Tänk att 3 cm på 3 månader gör 12 cm på ett år. Det är ganska så mycket. Och med den takten är det mycket stor chans att resultatet är för alltid.

Kan man verkligen det?

Ja, jag hävdar bestämt att det är så. Problemet är att vi använder metoder. Gör något under en kortare tid för att sen gå tillbaka till den kost som från början skapade problemet.

De metoder vi vanligtvis använder är fettsnåla, kolhydratfika kalorifattiga metoder. Det gör att kroppens fettförbränning blir sämre och sämre. Två anledningar. Det kroppen gör ofta blir kroppen bra på och tvärt om. Med lite eller inget fett i kosten så fettförbränner kroppen ytterst lite. Vi har också mycket insulin i kroppen vilket innebär fettinlagring på bekostnad av förbränningen.

Alltså problem nummer ett: Dålig fettförbränning

Sen äter vi på svältgränsen. Ju mindre vi äter desto duktigare är vi. Pulverdieter har ju aldrig varit så stora som de är nu. Det gör att kroppen går in på försvar. Den försöker helt enkelt anpassa sig. Den sparar på ALLT den kan. Värmesystemet, termogenesen, är en sak som kan spara mycket energi. Vår dagliga kaloriförbrukning går helt enkelt ner.

Problem nummer två: Efter många års bantning så förbrukar du mindre energi per dag än du gjorde INNAN du började banta. Du måste nu alltså äta mindre mat bara för att stå still.

Sen har vi problemet med att idiotbanta med något knäppmetod som inte går att hålla. Du vet när vi ger upp efter några dagar eller veckor och vråläter/ hetsäter för att vi ska ju ändå börja om på ”måndag”… Och eftersom måndagen betyder en ny svältperiod är det ju bäst att ta chansen att få njuta av allt det goda….

Problem nummer tre: Eftersom du oftast underäter tror kroppen att den ska dö. Så de få perioderna när du äter så lagrar kroppen allt vad den bara kan. Det känns som att du kan gå upp 5 kilo av en 1 kilos godispåse.

Så ja, du kan banta dig fet.

Sen finns det de som ÄTER sig feta. De har mycket lättare för att gå ner i vikt om de vill.

De överäter kolhydrater OCH fett. Så de har en bra fettförbränning, men också en bra inlagring. Därför blir de feta. De äter också alldeles fööör mycket mat var dag, vilket de kan eftersom kolhydrater i socker- och mjölform blockerar dina naturliga mättnadskänslor. Kroppen tror att det finns fri tillgång på mat och kan därför tillåta sig en bra och hör energiförbrukning under dagen. Dessa fryser sällan till exempel. Så med en orädd kropp, bra fettförbränning och en bra total energiförbrukning är det mycket enklare att gå ner i vikt.

Eller är det kanske kvinnokroppens normalvikt? Kan det vara så att dessa 2-4 kilon som i stort sett alla kämpar med SKA vara där. Att kvinnokroppen strävar efter att ha dessa reserver som ett naturligt självklart tillstånd? Men att modeskaparna, tidningarna och bantningsidealet har skapat en onaturligt önskan?

Är det så, så skapar vi vår egen bantningsfälla genom att hela tiden gå emot kroppens genetiska självklarhet. Vi rubbar hela tiden kroppens balans.

Visst kan man svälta sig ner de sista kilona, men så fort du slappnar av så är de tillbaka. Tillbaka med en känsla av hopplöshet. Varför kan jag inte lyckas? Suck! Svaret är kanske enkelt, Du har redan lyckats. Nu försöker du bli smalare än vad kroppen kan hålla sig pigg och frisk på.

Fundera och känn efter. Vad tror du? Jag tror faktiskt att det är så. Under alla år jag jobbat med kost och vikt så har dessa trivselkilon alltid dykt upp som ett omöjligt och frustrerande problem. Kanske är det i stället bara normalt?

Jag har valt att stanna i vikt där kroppen stannade mig. Det gör att jag är mycket viktstabil. Men visst har jag några ”trivselkilon” kvar. Visst har jag det. Det är bara det att min kropp inte vet om det, den har inte läst veckotidningarna (för min kropp kan inte läsa… ler finurligt)

För mig är den frågan ganska så korkad. Vem är ”man”? Fungerar vi alla lika? Mer vettigt vore väl att fråga ”Kan JAG äta lite av allt?” eller om man har fastnat i bantningsfällan: ”Kan JAG göra undantag?”

Jag, personligen, kan inte göra undantag. Jag kan inte välja att ibland ta nåt litet gott. Oerhört sorgligt. Eller rättare sagt. Det VAR sorgligt, nu är det min vardag och det finns så mycket annat jag kan unna mig i stället. Nu är jag mest lycklig över att inte behöva kämpa mot lockelsen OM jag ska eller inte ska… Jag är aldrig sugen helt enkelt. Underbart skönt!

Strunta i om du tror på LCHF, GI eller Viktväktarna. Titta på hur DU fungerar. Det finns nämligen ett kanonbra knep att följa för att kolla om just DU kan göra undantag. Om just Du kan äta lite av allt.

Nummer 1

Det ska vara gott! (Hur många gånger har jag inte fått tag i torra kanelbullar som jag värmer i mikron bara för att de ska vara ätbara, för att jag ska stilla ”suget”. Eller rotat i skafferiet bara för att hitta NÅT. Ska du göra ett undantag ska det ju smaka förträffligt! Eller hur?)

Nummer 2

Du ska kunna sluta när du har tänkt att sluta! (Jag värmde bullarna 4 och 4. Plockade nämligen frysta bullar direkt ur frysen. Bullar som är bra att ha när det kommer främmande, men som alltid är slut när besöket äntligen kommer. Trodde alltid att NU är det de sista bullarna jag värmer men slutade inte förrän bullarna var slut. Godisskålen är också ett bra exempel. Kan Du ta TRE och sen är det stopp?)

Nummer 3

Du ska vara nöjd när du har ätit klart! (Vad gott det var, vad glad jag är att jag valde att äta denna bit tårta! Ha ha ha, tror aldrig jag känt så. Jag åt alltid för mycket, hade alltid ångest efteråt och planerade snabbt för hur jag kunde kompensera. Antingen genom extra motion eller straffa mig genom att äta mindre kommande dagar. Kände alltid att VARFÖR skulle jag stoppa i mig allt det där. Jag hade alltid ätit mycket mer än vad jag hade tänkt mig. Kände mig ofta ledsen och förtvivlad för att min karaktär var så urusel.)

Så, det ska vara gott, du kan sluta när du har bestämt dig och du ska vara nöjd när du ätit klart! Enkelt. Kan Du det?

Kommer Du ihåg första gången du bantade? Kilona bara rasade av. Jag minns att jag tog 10 kilo på 6 veckor och var överlycklig. (I alla fall ett tag) Sen för var gång jag bantade så gick det långsammare och långsammare och till slut var jag tvungen att ta till pulverdieter för att det skulle hända något.

Vad hände? Jo massor, både i min kropp och i mitt val av mat.

Jag började småbanta hela tiden. Försökte att äta lite kalorier och minimalt med fett. Valde lättmargarin eller inget alls på smörgåsen. Bytte till minimjölk och söt fruktfil med 0,1 gram fett. Valde riskakor, grovbröd, popcorn, färskpressad juice och sockerfri müsli. Så min mat blev kalorifattig kolhydratkost. Med pyttelite fett. (Vilket triggar både sug och hunger!!)

Jag åt för lite de dagar jag var duktig. Flippade ut och vräkte i mig andra dagar för att sen svälta och kompensera nästa dag.

Jag bantade år ut och år in på detta sätt. Ibland var jag hysteriskt duktig (om det nu kan kallas duktig) och ibland sket jag i allt för det fungerade ju ändå inte. Ingen metod funkade till slut på mig. Sista gången jag försökte banta var jag med i Viktväktarna i 10 månader. Och gick ner ETT kilo. Det måste ha varit ett kilo saffran, inte fett, till det priset. 10 månader gånger 4 veckor gånger 100 kronor. 4000 kronor för ett kilo fett. *suck*

Vad händer då i kroppen? Flera saker. Nummer ett skapar en fettfri kost en kropp som är mycket dålig på fettförbränning.

Fett ÖKAR fettförbränningen!

Sen skapar kolhydratkosten ett sug som gjorde att jag smååt (vad jag trodde var nyttiga) kalorifattiga kolhydrater som skapade nytt sug osv. Detta gjorde att jag åt mycket mer än jag trodde var dag. Min uppfattning var att jag aldrig åt… men sanningen var att jag aldrig åt riktig lagad mat på måltiderna utan smååt MELLAN måltiderna. Fast då jag bara valde saker som jag trodde var nyttiga så såg jag inget fel i det jag gjorde. Jag trodde jag var duktig och fattade inte varför jag bara blev tjockare. Lovar att förtvivlan var stor.

Kolhydratkosten skapar också en massa insulin vilket minskar fettförbränningen och ökar fettinlagringen. Insulin gör också så att kolhydraterna lätt byggs om till fett. Så mina riskakor hamnade som bilring på min mage.

Kolhydrater ökar insulinet som ÖKAR fettinlagringen!

Sen kommer nästa problem. Eftersom jag vissa veckor inte åt speciellt mycket trodde kroppen att jag var utsatt för svält. Kroppen börjar då spara på energi på en massa olika sätt. Så i stället för att jag förbrukade mina kanske 2000-2500 kcal så minskade kroppen ner förbrukningen så jag skulle överleva svälten. När det sen äntligen kom mat (när jag tappade kratften och åt en massa dumt) så blev kroppen överlycklig och lagrade ALLT den bara kunde.

Lågkaloridieter minskar fettförbränningen, minskar förbrukningen och sätter kroppen på LAGRA!

Ju fler gånger jag bantade desto snabbare blev min kropp på att anpassa sig och minska förbrukningen. Till slut stod jag still på ca 1000 kcal/dag. Alltså min förbrukning  låg på 1000!! Ville jag gå ner var jag tvungen att gå under den nivån. Det blev ju ingen mat kvar. Detta betydde att jag gick UPP i vikt om jag åt som vanligt.

Nu satt jag i en klassisk bantarfälla. Bara pulverdiet fungerade om jag höll ut i veckor. Åt jag som vanligt gick jag upp i vikt. Och suget var hopplöst starkt.

Det är här de flesta känner sig som ”hopplösa fall”. Speciellt när de får idiotiska råd som ”äter du bara mindre än du förbrukar så går du ner i vikt”. Man kan ju inte äta mindre!!

Vad ska man göra nu då?

Jo, börja äta igen. Med risk för att gå upp ett eller två kilo. Kroppen kommer först att bli överlycklig. Maaat, lagra! Men när kroppen märker att svälttiderna är över så behöver den inte lagra mer. Det kommer ju ny mat flera gånger per dag. Dessa eventuella kilon (brukar vara max 2-3 kg) försvinenr efter några veckor igen så de sätter sig inte. Jag lovar!

Det är nämligen hopplöst att gå ner om kroppen bara kräver 1000 kcal om dagen. men ganska så enkelt att tappa om kroppen förbrukar 2500 kcal per dag. Så därför ska vi välja mat som ger många kalorier men lite energi. Alltså kroppen vill använda kalorierna till annat. PROTEINER. De flesta kalorierna går åt till värme och byggnadsmaterial i kroppen. Inte till energi som kan lagras till fett.

Vi vill också äta mat som stimulerar till ökad fettförbränning och som gör krppen trygg: FETT. Fett stimulerar inte insulin alls, vilket i sin tur är kanon. (För mycket proteiner stimulerar insulinet. För VISSA, inte alla, kan det bli för mycket. Vanligt hos diabetiker typ II))

Och undvika den maten som kan bidra till fettinlagring. Mat som frisätter insulin – alltså kolhydrater. Men inte till absurdum. Ät grönsaker ovan jord, ät nötter om du tål och var lite försiktig med mjölksocker.

Hur lång tid tar då denna förändring i kroppen?

Vissa kroppar blir lugna och börjar förbränna redan efter 8-10 veckor. Andra kroppar är envisa och du tvingas äta utan viktminskning i upp till ett halvår, kanske ett år. Men vikten kommer att börja krypa neråt… fast sakta. Har du ätit sönder din kropp kommer du aldrig mer att ”rasa” i vikt. Men naturligtvis kan du gå ner i vikt.

Det bästa med lågkolhydratkost är att du mår så bra under tiden. God mat, mycket mat, varierande mat, näringsrik mat, inget sug (ännu en anledning till varför så många lyckas) Du blir friskare, piggare, bättre fungerande mage och sover bättre.

Lägg om din livsstil och kolla vågen om ett år! Lovar, du blir glad.

Genvägar?

Det finns inga. Och de du tidigare provat har ju bevisligen INTE fungerat. Snarare skapat genvägana ett enormt problem och gör det sen ännu svårare att gå ner i vikt. Det är ju genvägarna som är orsaken till kroppens försvar!

Hade det funnits genvägar, hade alla använt sig av dem och alla hade haft sin drömvikt! Eller hur?

ÄT dig smal och frisk!

Ja, ungefär hälften så fort som du vill… eller lite långsammare.

Jag vet. Inte alls det svaret du vill ha. Men det är tyvärr väldigt sant. En kvinnokropp går ner ca 0,2 till 1,0 kilo i snitt i veckan. Det gör att du kan inte säga att du står still om du först rasar 2 kilo en vecka och sen står still i 3. Du har i stället gått ner 0,5 kilo i snitt i 4 veckor. Vilket är alldeles normalt. Är du med på tänket?

Så fungerar kroppen. Sen kan vi tycka vad vi vill om det. Vissa har en snällare kropp. Vissa en utomordentligt envis kropp.

Vad kan du nu göra åt detta då? Inte mycket. Det är redan gjort…

Först är det en liten del som är genetiskt. Orättvist, men  så är det. Vissa har lätt för att gå upp, andra inte. Vissa bara rasar i vikt av att bara läsa om ”bantning”, andra får kämpa otroligt hårt för ett mycket blygsamt resultat.

Sen är det beroende på hur du har ätit de senaste 5-10 år.

Har du ätit dig rund på massa mat och mycket fett samt aldrig bantat kommer kilona troligtvis ganska så enkelt släppa.

Har du bantat dig rund, varit fettskrämd och testat den ena tuffa dieten efter den andra kommer kilona att sitta som berg!!

Men det är absolut inte omöjligt. Koppla på ditt tålamod. Hitta en ny livsstil och ät dig pigg och frisk. Efter några månader, ibland upp till ett halvår så brukar kroppen släppa. Sakta men säkert.

Genvägar då? Nej, hade det funnits genvägar som fungerar på lång sikt så hade naturligtvis alla använt sig av dessa och alla hade varit så smala som de önskar. Eller hur?

Dag 1

Frukost: Omelett.

Förslag på fyllning: Vaniljomelett. Ost & skinka.

Bacon. Fetaost & soltorkad tomat. Tonfisk. Makrill i tomatsås.

Lunch: Lax med grönmögelost & crème fraiche. (Går att göra i mikron på jobbet)

Middag: Köttfärssås med sallad gjord på tomat, gurka, paprika, äpple och ost.

Dag 2

Frukost: Omelett

Lunch: Köttbullar med cole slaw (vitkålssallad med majonnäs, fransk senap och crème fraiche)

Middag: Rostbiff med stekt haloumi ost och körsbärstomater

Dag 3

Frukost: Omelett

Lunch: Färdiggrillad kyckling med aioli och gurka

Middag: Lax med stekt svamp och baconsås. Ugnsgrillad blomkål.

Dag 4

Frukost: Omelett

Lunch: Kassler med smält ost och pizzasallad eller cole slaw

Middag: Köttfärslimpa med fyllning av bacon och ost. Serverad med sallad gjord på tomat, gurka, paprika, äpple och ost.

Dag 5

Frukost: Omelett

Lunch: Makrill i tomatsås med kokta ägg. Broccoli.

Middag: Kokt torsk med smält smör och pepparrot. Serverad med blomkålsmos.

Dag 6

Frukost: Äggröra med grädde, köttbullar, prinskorvar med minst 70% kött, bacon

Lunch: Laxbiffar med aioli och sallad

Middag: Fläskfilé eller oxfilé med bearnaisesås och sallad

Dag 7:

Frukost: Naturell yoghurt eller turkisk yoghurt med nötter, frön och 1 dl bär.

Lunch: Hamburgare med dressing och sallad, gurka, lök, tomat.

Middag: Gulaschsoppa med crème fraiche

”Hej!

För ett par veckor sedan berättade en läkare på mitt jobb att i den senaste Läkartidningen fanns en artikel att man nu konstaterat att vikt har enbart med kaloriintag att göra. Har glömt kolla artikeln, har du läst den? Skulle vara roligt att få din kommentar eftersom jag antar att du säkert har åsikter kring hur vetenskapligt detta ändå är?”

Svar: Stor fråga och långt svar. Ska försöka sammanfatta. Visst påverkas vikten av kaloriintag. Den metoden har vi nog alla prövat. Visst fungerar det. Visst är det bevisat, både av erfarenhet och i vetenskapen. Men är det så smart?

Du kan ju också påverka vikten hormonellt. Genom insulinet. Samtidigt så påverkas energibalansen även här. Förbränningen går upp eftersom kroppen inte svälter. (Du eldar för kråkorna) Och många äter faktiskt mindre än sin förbrukning, även om de tycker att de äter mer. Detta beroende på att allt småätande försvinner. Du är ju mätt och nöjd. Du äter efter kroppens signaler. inte efter ett beroende, där måttlighet brukar lysa med sin frånvaro.

Sen till det som är viktigast. Är det bara VIKTEN som betyder något? Eller vill vi vara pigga, friska och nöjda också?

Nu finns det två sätt att gå ner i vikt. Båda fungerar i stort sett lika bra (i början) Svält med kaloriräkning och att äta sig smal med kolhydratlåg kost.

Vilken fungerar i längden? Vilken skapar en nöjd kropp med alla mineraler och vitaminer och byggnadsmaterial som fett och proteiner? Vilken är mest naturlig för kroppens behov? Vilken är enklast att hålla fast vid en livstid? Vilken påverkar blodtryck och kolesterol positivt? Vilken minskar inflammatorisk värk? Vilken av viktminskningskonsterna ökar ditt IQ? Så, vilken väljer du?