LCHF, kost och hälsa med Anna Hallén

När jag läser en berättelse som denna så får jag gåshud av glädje. Klart att det är lätt att bli lite ”hellelulia” ibland. Läs och gläds:

”Hej Anna!
Efter två års försök att bli gravid bokade jag ett besök hos barnmorskan i december -11.

Min största oro då var att min mens ofta uteblev. Det konstaterades att jag hade PCOS och att det var svårt för mig att bli gravid. Vägde då 126 kg, så rent hälsomässigt var det inte heller bra för mig att bli med barn, men det är svårt att se det så när man så gärna vill! 

Fick veta att jag var tvungen att gå ner i vikt om jag ville få hjälp med att bli gravid, barnmorskan tyckte jag skulle ställa mig i kö för en Gastric Bypass direkt, men då sa jag bestämt nej. Började istället med LCHF samma dag, och vad glad jag är för det nu! 

Trots att det varit svårt emellanåt (är sockerberoende) så lyckades jag hålla mig någorlunda och fick efter bara två månader min första mens på 8 (!!) månader. När den sedan uteblev månaden efter så trodde jag att det bara hade varit en spontan-mens, men så var det inte! 

Fredagen den 13:e april gjorde jag ett graviditetstest, och där fanns två streck! Känslan i det ögonblicket var obeskrivlig, gjorde ett test till innan jag sprang till min make och visade honom det, han kunde knappt förstå det heller. Jag vägde då 111 kg, hade alltså gått ner 16 kg på mindre än 4 månader. 

Gick in i v.12 av graviditeten idag (11+1), och det börjar sakta sjunka in att om allt går som det ska så kommer vi hålla vårt lilla underverk i famnen redan i december. Fantastiskt! 

Detta var min lilla historia, hoppas att den kan inspirera någon annan att börja/fortsätta med LCHF, för det är verkligen tack vare det växer ett litet liv i mig idag. 

Vänliga hälsningar
Isabelle Nelson

LCHF:are och blivande mamma”

Tack Isabelle för en underbar berättelse. Hoppas att ni är fler som vill dela med er av underbara berättelse. Låt oss samla en massa Talande Bevis.

Vill du skicka in din berättelse? Jag hoppas det: Skicka den till anna@annahallen.se

”Jo.
 
I efterhand har jag insett att jag definitivt ätit mig till ett kolhydratsberoende med hjälp av tallriksmodellen. Jag har aldrig gillat godis. Aldrig varit en gottegris. Aldrig gillat läsk eller andra söta drycker (på sin höjd ett glas flädersaft i säsong). Inte heller en småätare med en massa mellanmål eller snacks på kvällen. Alltid vatten som måltidsdryck (eller vin å sånt förr dårå ) Alltid varit en latmask som ändå på nåt konstigt vis älskat att röra på mig. Gärna utomhus. Långpromenader, simning & ridning hela uppväxten. Sen styrketräning/simning och dans och buslek med dagisbarnen (på jobbet) så ofta det bara går… Hur kunde jag bli fet..?
 
Min resa är i dagens perspektiv ganska simpel:
 
Hela livet har jag ätit det jag varit sugen på när jag är sugen på det. I rimlig mängd. Min lillasyster har diabetes typ 1 så hemma lärde vi oss äta vi enligt konstens alla regler. Jag har också en period som vegetarian (av etiska skäl) bakom mig. Frisk å smal? Jodå… t.o.m andra graviditeten…
 
Jag blir sjuk under grav 2 (grav foglossning under halva graviditeten).
 Får rådet att öka på fullkornsandelen för magens skull då jag är så orörlig. Går upp rejält i vikt. Efter förlossning får jag både medz (kortison) och infektioner/allergireaktioner som resulterar i ännu högre vikt. Duktig flicka som jag är gör jag som de säger och äter än mer fullkorn/frukt/grönt och mindre fett… Och blir bara fetare och sjukare. Lyckas till slut med pina (små måltider och eeevigt tålamod) och stress (ensamstående som jobbar på dagis och har en son med npf) dansa mig smal igen…
 
Men sakta förvärras värken. Och ohälsan. I både kropp och själ. Duktig flicka tar tag i saken igen. Minskar fettet än mer. Använder oftast olivolja. Ökar fullkorn som ska vara så nyttigt… Och jag blir bara sjukare. Daglig värk, allergireaktioner, svullna leder och annat är numera min vardag. Jag utreds rejält på rehabiliteringsmedicinska på Karolinska Sjukhuset i Stockholm. De hittar visserligen några småsaker på magnetröntgen som förklarar ryggsmärtorna. Men värken och ledernas försämring förklaras till slut med ”det här får du nog dras med, och dina yrkesdrömmar kan du glömma din kropp kommer inte orka” Typ.
 
- jaha? Min kropp är ett måndagsexemplar alltså..? Ung mamma med en redan gammal kropp? ok… bara att gilla läget, fortsätta försöka träna och må så bra det går. Och den delen gör jag också bra.
 
Några år senare springer jag rakt in i väggen (det är en annan historia) och rasar ohälsosamt mycket i vikt av depressionen som följer.
 
Duktig flicka tar än en gång tag i saken. Drar familjen till fjälls. Hoppar av sjukskrivningen för att minska stressnivån (jo, pressen från FK blev för hög). Återupptar matlagningsintresset som rasat de senaste åren. Men sitter benhårt fast i tallriksmodellen och övertron på fullkornets förträfflighet…
 
Vikten vill ständigt smyga sig uppåt. Portionerna växer. Det är en ständig kamp mot ökad hunger… Hur varierad mat  jag än lagade är sanningen en annan. Med hjälp av de råd jag fått och beroendemekansismen som slagits på är det jag i praktiken får i mig mest spannmål.
 
Vid graviditet 3 får jag upp ögonen för detta och försöker ta mig ur pastaträsket. Det går inte så bra… resulterar i galet mackätande istället. Läser för första gången om sockerberoende men kan inte ta det till mig – bilden stämmer inte, jag äter ju inte sötsaker! Mina värden under graviditeten är usla och jag får äta en hel massa tillskott. Precis som under graviditet 2. Grav foglossning även denna gång… Värken och svullnaderna i kroppen blir bara värre. Vissa nätter gråter jag mig till sömns. Men jag gillar läget. Jag är ju sån

Vintern 06-07 ramlar min mor över Skaldemans bok ”ät dig ner i vikt”. Jag läser den. Nyfiken. Jag menar..
 
Vad har jag att förlora…?
 
Det första jag slås av är äggen… skulle man inte tänka på kolesterolet? Det andra jag slås av är hur portionerna nästan omedelbart minskar efter att jag återinfört smör i matlagningen. Hjärnan rasslar igång… Jag kanske skulle testa detta fullt ut? Skummar boken en gång till för att få grepp om principen och pratar många varv med make och mor (och LO)…
 
I januari -07 kör jag igång.
 
Abstinensen (!) är fruktansvärd.
 (I efterhand inser jag att den var långt värre än rökstoppet)
 
Jag googlar järnet och finner flera som dövat abstinensen med ökat fettintag. Jag testar och det blir min räddning… Långsamt går insikten om likheterna med rökstoppet och om att jag varit beroende in. Först kommer ilskan. Jag har följt alla råd och ändå ätit mig fet och sjuk! Men ilskan överröstas snabbt av glädjen över att kanske ha hittat en väg till ett friskare liv…
 
Med en omväg in i graviditet 4 som resulterade i sjukhusmat pga havandeskapsförgiftning och så många förmaningar om faran för bebisen med min kost så gled jag in i gammalt ätande. Med undantag för fettet. Det hade jag lärt mig att inte ta bort igen. Resultatet vet flera av er. Efter förlossningen vägde jag 106,6 kg.
 
Väl hemma började jag läsa på igen. Vågade ta steget fullt ut till LCHF. Med stort stöd av bl.a Anna JD Jacobssons bloggande. Långsamt började kroppen reparera sig. Det gick inte fort. Men det gick åt rätt håll. Sakta men säkert kände jag hur jag blev friskare. För att plötsligt en dag vakna värkfri.. för första gången på  över 10 år! Fortfarande fet visserligen, men värkfri!
 
Hälsovinsterna har fortsatt. Viktresan likaså. Idag väger jag 75,6 kg. Jag har  ingen målvikt. Ser med tillförsikt på hur kroppen väljer att släppa det den anser överflödigt och är mätt och nöjd under tiden… Var vi landar ska bli spännande att se!
 
Jag äter idag mer varierat än någonsin. Mer grönsaker än förr nu när inte tallriken tas upp av pasta och knäckemacka. Köttmängden är ungefär densamma, eller kanske till och med mindre för jag blir mätt på så mycket mindre mat numer. Fettmängden som i början var hög för att döva kolhydratsabstinensen är idag på en normal nivå. Dvs en mager köttbit toppas med gräddsås eller kryddsmör men en fet köttbit klarar sig utmärkt på egen hand. Detsamma för fisk eller fågel. En god olivolja/vinägrette på grönsakerna är gott men inte nödvändig. Ersättarna (som t.ex. blomkålsris/vitkålspasta/lchf-bröd) som i början var ett krav för att orka tackla suget när familjen åt pasta/bröd är idag ett minne blott. Nu njuter jag dem när jag vill ha dem. Annars inte.
 
Är jag absolutist? Nej. Att vara bokstavstrogen (oavsett vad det gäller )har aldrig varit min grej.
 
Nu med kroppen i balans kan jag ta en bit surdegspizza när familjen äter. Med vetskap om jag jag drar på mig vätskekilon som tar ett par dar att pinka ut… men jag måste vakta den totala mängden oljor/spannmål/frön över tid. Om det blir ett par dagar för tätt inpå varandra med sånt innehåll i maten kommer värken som ett brev på posten. En påminnelse om att jag förr hade det så jämt..
 
Jag vill inte tillbaka.
 
Jag vill leva.
/Fjällmor”

Tack Fjällmor! Många pratar om bantningsmetoder hit och bantningsmetoder dit… vilken bantningsmetod minskar även din värk? Vi måste lyfta blicken lite, kosten är så mycket mer än någon som påverkar vikten. Vi är verkligen vad vi äter. Kosten är så oändligt mycket mer än kalorier. Inte ska du väl använda allt du äter till att träna? Vad ska du då leva av?

Vill du skicka in din berättelse? Jag hoppas det: Skicka den till anna@annahallen.se

”Hejsan.

Först och främst vill jag be om ursäkt ifall bilderna är för mycket, men jag har försökt censurera så mycket som möjligt och hoppas det är okej. Jag hade aldrig tänkt visa någon, bara ha för min egen skull för att kunna själv se förändringen.

När jag var 20 år vägde jag ca 75 kilo till mina 172 cm. Lagom. Jag var inte tjock och inte riktigt smal, jag var lagom och var nöjd med det.

Bam! Pang bom, jag blev gravid, smällde upp till 106 kilo på nio månader.

Efter födseln var jag glad och lycklig över mitt barn och tänkte inte så mycket på vikten. Jag slutade amma efter 1 månad och sen stannade jag på 92 kilo.

Jag försökte febrilt hitta ett snabbt sätt att gå ner i vikt ca 5-6 månader efter förlossningen. Vad gjorde jag? Jag gjorde fel. Vad gjorde jag fel? Jag sökte kortsiktiga lösningar. Jag hällde i mej pulvershakes som lovade mej att bli smal och vacker inom ett par veckor. Visst gick jag ner ett par kilo, men så fort jag började äta igen gick jag upp.

Ledsen och desperat började jag tugga salladsblad utan dressing, åt bara kyckling utan sås, all mat utan sås, för såsen var farlig. Sås innehåller fett och det ska man akta sej för fick jag lära mej. Åt pasta, potatis, mörkt bröd, drack mycket juice. Apelsinjuice. Apelsinjuice är nyttigt!

Så jag åt så där, och var konstant hungrig, hela tiden! Och det blev inte bara fredagsmys på kvällarna, utan alla-dagar-i-veckan-mys.
Jag var rejält sockerberoende utan att inse det själv. Glass, kakor, läsk osv, jag hade ju varit så duktig och bara ätit sallad på dagen så visst var jag väl värd lite gott?

I alla fall kom jag till den punkt då jag mådde så fruktansvärt dåligt och insåg att 2-3 månader på sallad och mager mat inte hjälpte mej eftersom jag ändå satt och åt godis och glass varje kväll pga sötsuget. Så jag kom att tänka på att jag läst om Katrin Zytomierskas grej, LCHF.

Jag började leta på internet och tyckte att det verkade mer och mer logiskt. Jag läste allt jag kom över och i april 2011 (8 månader efter förlossningen) bestämde jag mej. Nu fick det fanimej vara nog.
Nu skulle jag börja äta fet mat och bli smal och må bra inombords!

Så jag började.
Vikt april 2011: 92,6 kg
Vikt april 2012: 65 kg

27, 6 kg på 1 år. Och då har jag ändå tyvärr hamnat snett på semestern, och jag har inte tränat så mycket förrän nu på senaste tiden. Och jag är så lycklig nu. Inte bara för att jag gått ner i vikt, utan för att jag äntligen kan byta om inför min sambo. Jag kan äntligen gå ut i solen och våga visa armarna i ett linne.

Jag har aldrig det tomma hungriga hålet i magen. Min mage är aldrig svullen. Jag behöver inte springa in på närmaste McDonald’s och köpa cola pga blodsockerfall. Jag sparar pengar på allt godis jag inte längre köper. Jag mår så bra inombords att det speglar min utsida och jag känner mej så vacker och glad. Glad att jag hittat en kosthållning som fungerar på lång sikt, och att jag verkligen njuter av varje måltid. Jag blir så rörd av att berätta allt detta, eftersom jag verkligen hade nått botten innan LCHF. Jag grät varje kväll och mådde dåligt över min nya mammakropp. Bara tanken på att gå till stranden den sommaren med mitt barn gav mej så grov ångest att jag skakade av gråt. Så dåligt mådde jag verkligen. Gå upp 32 kg på 9 månader var en stor omställning och det tog mej hårt.

Tänka sej. Jag gick ner 27,6 kg. Alldeles själv. På fet mat.

Tack gode gud för LCHF säger jag bara, jag fick mitt liv tillbaka. Min största vinst är hur jag mår inombords. Jag är lycklig nu. :,-)

Med vänliga hälsningar
M
Kvinna, 22 år.”

Det finns så oändligt många bantningskurer, men visst måste den kunskap som får en att ”må bra inombords”  vara det bästa valet?
Tack för att du delade med dig och jag tycker inte alls bilderna är för mycket. Är det någon som tycker det så är det bara att blunda

Vill du skicka in din berättelse? Jag hoppas det: Skicka den till anna@annahallen.se

Klart du kan! Men naturlig kost kommer kroppen må som det var tänkt – bra!  Här kommer dagens Talande Bevis. Jag blir extra glad när jag ser din ålder Therése. Tänk att kunskapen når ut till allt fler och inte bara ”fd jojobantande kvinnor”. Underbart!

”Hej!

Mitt namn är Therése. Jag är 23 år gammal och bor tillsammans med min pojkvän i en liten stad i Skåne. Tänkte berätta om min än så länge korta ”LCHF-upplevelse” som redan kommit att göra skillnad.

Mitt intresse för matlagning och bakning har på senaste tid visat sig på min sambo som inte har ett lika stort intresse för träning som jag. Nu inför sommaren har han börjat beklaga sig över att han lagt på sig lite. När han började nämna Herbalife och diverse svältdieter visste jag att det var dags för mig att kliva in. Jag ville inte att han skulle gå hungrig på grund av någon tillfällig diet för att gå ner ett par kilo inför strandsäsongen för att sedan lägga på sig igen till hösten.

Till en början var därför LCHF dieten ett val för hans skull. Jag själv har ingen övervikt men är väl rädd för att gå upp, eller rättare sagt jag vill inte gå upp – inte ens ett kilo.  Jag är väldigt mån om vad jag stoppar i mig, men har alltid sett till kaloriinnehållet och valt lightprodukter osv och inte sett till kroppens biokemi. Med andra ord har min relation till mat och träning inte alltid varit så sund och hälsosam som jag trott. Antagligen varit på gränsen till väldigt illa vid vissa tillfällen. Jag tyckte därför att det kunde vara bra för mig att haka på för att få bättre rutin och flyt på mina matvanor. Man är väl dessutom starkare tillsammans, right?

Vi har endast hållit på ett kort tag, men känner redan skillnad båda två. Främst var detta för att min pojkvän ska gå ner i vikt, men jag finner det fantastiskt att jag verkar få bukt med mina magproblem. Innan fick jag väldigt ofta ont i magen när jag åt. Jag kunde gå tre-fyra dagar utan att behöva gå på toa, vilket slutade med att jag fick ta till laxeringsmedel. Innan vi ändrade vår livsstil förekom detta ofta, vilket oroade både mig och min pojkvän och vi började fundera på om det kunde vara någon form av intolerans eller IBS. Nu verkar jag vara fri från besvär.

Det ska bli kul att se hur det går för min kära (jag försöker hålla honom nöjd med dina och Åses smarriga recept. ) och jag hoppas på att kunna återkomma med en exakt siffra för att kunna ”bevisa” att dieten verkligen funkar. För min egen del är jag så fruktansvärt glad över att slippa magbesvär. Det är en enorm bonus! Samtidigt behåller jag min vikt (kanske till och med tappar ett kilo eller två) och äter god mat och har ordentligt med energi. Håller tummarna för att min respektive lyckas hålla nere sitt chips- och godissug så vi kan fortsätta vara starka tillsammans.

Hälsningar
Therése”

Drömmen nu är att detta blir en livsstil, inte en kur. Jag håller tummarna för er. Lycka till!

Vill du skicka in din berättelse? Jag hoppas det: Skicka den till anna@annahallen.se

Hej!

Nu kommer en ny punkt på min blogg – Talande Bevis! Här kommer du kunna läsa solskenshistorier från verkligheten. Kanske du vill berätta din? Maila mig i så fall din berättelse på anna@annahallen.se

Du kan vara anonym, men berätta i så fall om du är man eller kvinna och gärna din ålder.
Du får gärna skriva under med ditt namn och vill du skicka med bild så är det bara ännu roligare.

Varsågod, här kommer vårt första Talande Bevis:

”Hej!

Jag heter Christine och är snart 35 år gammal. Jag har två barn, 11 och 14 år gamla, är gift och jobbar natt som barnmorska på förlossningen.

Fram till att jag blev gravid med första barnet var jag tämligen normalviktig till mina 175 cm, men tyckte, som säkert många andra kvinnor med mig, att jag var tjock. När jag ser gamla bilder på mig själv häpnar jag – vadå tjock? Vardå nånstans? Med barn nummer ett gick jag upp från 67 kg till 90 kg, och då hon hade kolik och jag ammade som en galning gick jag ner allt och lite till, till 60 kg. Därefter åkte vi på långresa till Sydamerika, där jag lyckades bli rejält magsjuk och gick ner säkert ända till 50 kg, min kjol ramlade av mig när jag reste mig upp! Sen blev jag gravid med barn nummer två, med startvikt också runt 70 kg och lyckades ta mig upp till 91 kg! Den dottern var lugn som en filbunke, lät mig både sova och äta. Gravidkilona satt som berget. 

2003 började jag på allvar att ”banta”, med ViktVäktarna lyckades jag gå ner ända till 68 kg, med motion, men ständigt sugen och hungrig och letandes efter små kryphål att få peta i mig nåt sött eller salt. 2004-2005 hamnade vi i en djup relationskris och jag tröståt mig ända upp till 89 kg, mådde jättedåligt, men orkade inte ta tag i min vikt. Sommaren 2006 nådde jag botten och blev så trött på mig själv. Råkade ramla över Ola Lauritzons bok om GI från grunden (har glömt vad den heter), allt föll på plats och jag började med GI rivstart, som jag nu senare förstått ju är LCHF.

Gick ner 14 kg i kombination med hård träning och landade på 75 kg. I november samma år åkte jag på ett rejält gallstensanfall och blev inlagd på sjukhus med dropp. Blev lite rädd efter det, och åt därefter inte strikt LCHF. Sen åkte vi till Sydamerika igen, där man på varje tallrik har både ris och potatis! Försökte äta utan kolhydrater, men det var lönlöst. Vi påbörjade en renovering, med hämtmat, dvs pizza, kinamat, kebab osv, och jag gick upp IGEN!

Gav nästan upp om mig själv, men påbörjade min resa neråt igen våren 2010 och fick ett rejält gallstensanfall som ett brev på posten när jag började med LCHF. Insåg att min galla inte gillar kokta ägg som de är, utan jag måste äta dem stekta eller som omelett etc. Så i augusti 2011 började jag om, IGEN. Då vägde jag 86 och vi skulle resa till Thailand i november. Jag ville inte må dåligt över min kropp på stranden, så jag började äta LCHF igen Och nu har jag gått ner 11 kg, vågen står och stampar på 75, och jag släpper inte ifrån mig ett gram till. Men så länge jag står still så är jag nöjd. Helst vill jag ner till 70 kg, men det verkar som att åldern också tar sin rätt, det är svårare att släppa ifrån sig kilon ju äldre man blir. Och på träningsfronten har det inte hänt lika mycket som förut, så om jag börjar röra på mig kanske de ramlar av mig de där sista kilona! Att jag sen jobbar natt spelar säkert in också, men det är ju ett aktivt val från min sida, så då får jag ta de konsekvenser som följer med det.

Tack för inspiration och klokskap!

Mvh
Christine”

Tack Christine! Visst är det härligt att hitta en kunskap som man vill tillbaka till, även om man hara tappat tråden? Visst är det härligt att hitta något som kan hålla i längden? Att få äta sig smal i stället för att svälta sig smal (för att sen gå upp igen).

De sista fem kommer att ramla av, nu är det tålamod och rutiner som är viktigast. Varmt lycka till och  tack för att du delade med dig!