LCHF, kost och hälsa med Anna Hallén

Ja, detta är en oerhört viktig fråga och ett av de största problemen gällande viktminskning och diabeteskontroll. Sockerberoendets varande eller icke varande kan diskuteras i oändligheten. Jag struntar i vad de kommer fram till. Jag VET att det finns och att det är ett stort problem, sen hur de vill definiera det… ja, spelar det så stor roll?

Det finns två anledningar till ”suget” på kolhydrater. Det rent kemiska som du skapar genom att äta mycket kolhydrater OCH har den genetiska läggningen för att trigga, för att få kicken och belöningen. Alla känner nämligen inte detta. Ungefär som att vissa äntligen mår bra och finner ett lugn (eller snarare slipper den totala ångesten) när de dricker, så de fortsätter att dricka hela vägen till alkoholism. Andra tar ett glas för att det är gott och slutar sen.

Samma sak med kolhydratomani. Underbart ord. Skratt. Här gäller det att TA BORT allt som triggar. Fanatiskt? Ja, då får det väl vara det.

Men vem kallar en nykterist för fanatisk? Nej, då är man plötsligt en ansvarsfull fd alkoholist.

Efter några veckor är suget oftast borta. Tyvärr tror många att eftersom det BARA är mat och inte en drog så bör man väl kunna göra ett undantag, bara ett litet ett. Det allra flesta kommer på, att det var en evinnerligt dum idé. Många kan inte ta bara en bit. Jag kan inte ta EN bit. Det bara inte går.

Jo, jag börjar med en, men det tar inte många timmar innan jag har ätit en till fast 40 gånger, något jag sen ångestladdat bara ångrar. Hoppar jag över denna en, så har jag inga som helst problem. En mycket underbar känsla. Att ha kontroll över sina handlingar och må bra och känna stolthet. Att få uppleva att karaktären fungerar som den ska.

Anledning två till ”suget” är att kolhydrater tyvärr fungerar ångestdämpande genom att det påverkar serotoninet. Du kan alltså självmedicinera mot stress, ångest, hopplöshet, trötthet mm. Och ja, det fungerar. faktiskt lika bra som med lyckopiller. Ordet ”tröstäta” känner alla igen. Och visst gör vi det alltid på kolhydrater!! Inte tar vi en bit kycklingfilé när det är som kämpigast?

Det fungerar även som ”kick”. Du kan äta dig bort från tristess och uttråkning utan att behöva aktivera dig.

Det är denna anledning som många faller på. Man kämpar, är konsekvent, hör talas om alla som äntligen lyckas med LCHF. Hör om suget som försvinner. Och ändå kan man inte få det att fungera. Ändå faller man tillbaka. Ändå kommer hopplösheten och känslan av misslyckande.

Nej, det är inte kört. Men det krävs mer än bara ny kost. Du måste mår bra!

Så vilken form av kolhydratoman är du? Kanske lite av båda? Själva suget knäcker du på ca 2-3 veckor om du hoppar över undantagen. Vill du ha kvar undantagen så får du fortsätta att kämpa med suget.

Självmedicinerar du? Ja, då är det viktigast att ta ansvar för hur du mår. Du är värd det! (Men kom ihåg att det är lika svårt att söva sig själv och operera bort blindtarmen som att fixa ”ett benbrott i hjärnan”. Konstigt nog tror många att ångest kan fixas med viljan, trots att vi är instinktiva överlevnadsvarelser.)

Lycka till!

Ja, vad är nu detta? Jo en tanke jag fick efter en massa funderingar om sockerberoende och efter en utbildningsdag med Bitten Jonsson.

Jag arbetar inte med sockerberoende i den grad som Bitten gör. Jag delar inte heller in sockerberoendet i olika grupper som Bitten gör. Jag arbetar med alla som vill ha hjälp med kosten och när min kunskap inte räcker skickar jag dem vidare till Bitten.

Men jag lyckas hjälpa många och har funderat på varför. Jag misslyckas också att hjälpa några och har funderat på varför. Och i dessa tankar tillsammans med kunskap och erfarenhet har ”Sockerpallen” vuxit fram. Jag bollade mina idéer med gänget som läser till Kostrådgivare i Malmö just nu och en av tjejerna, Tina, döpte min ”pall” till just ”Sockerpallen”. Många i gänget kände igen sig och kunde relatera till funderingarna. Nu hoppas jag att denna pall kommer att diskuteras i massor så kanske vi tillsammans kan skapa en bra grund….

Vad är sockerberoende? Jag gör en enkel definition – det är när du äter trots att du bestämt dig för att du inte ska, när du ljuger, gömmer och/eller stjäl det goda du vill åt.

Varför fungerar LCHF på vissa men inte på andra?

Tänk dig en pall med tre ben. Du kan balansera i livet på två ben, men inte på ett. Det orkar du aldrig!

Ben ett: Din unika biokemi. Vid sockerberoende får du ett enormt belöningspåslag eller underbar ångestdämpning som är så starkt att det känns som att hela din överlevnad hänger på detta. Kicken/dämpningen är den starkaste drivkraften för livskvalité. Detta ben är en förutsättning för beroende. Din unika biokemi kan vara allt från lite till mycket. Japp, det finns en gradering av ”helvetet”.

Ben två: Triggers. En av två utlösningsknappar till din biokemi. Maten som skapar explosionen i din hjärna. Som gör att det finns inget som kan få dig att stå emot. Det som skapat ett sådant sug att du lägger undan allt du bestämt dig för, alla dina drömmar och mål – bara du kan tillfredställa ditt beroende. LCHF är för många här en lösning. Utan triggers så sker ingen explosion och den unika biokemin blir inget problem. Du tvingas dock bli ”fanatisk” och din omgivning suckar ofta högt.

För några räcker det inte med att hantera triggers. Man faller dit i alla fall. Hjälplösheten och hopplösheten och känslan av att vara helt värdelös brukar nu infinna sig. ”Jag fixar inte ens detta!” Det är inte sant, du har bara inte fått rätt verktyg ännu så du kan vinna kampen. Det finns nämligen två saker till att ta hänsyn till!

Ben tre: Din personliga ryggsäck! Trigger nummer två. Någon är dum – du äter. Mycket att göra – du äter. Du lyckades med något – du äter. Du är ledsen – du äter. Uttråkad – du äter. O s v. Är din ryggsäck full med att du inte duger, du kommer i andra hand, att du måste vara duktig, rädd för att inte hinna med, rädd för att inte kunna, rädd för att inte tillhöra…. ? Då bär du ständigt med dig en självutlösare till din unika biokemi-bomb. Några väljer terapiformer att lära sig bära ryggsäcken, att hantera när känslan dyker upp. Andra väljer att tömma ryggsäcken, så det inte finns någon känsla att hantera. Första valet går ganska så snabbt och är populärt just nu. Andra valet tar flera år och har blivit ganska så omodernt, men jag valde det och tycker att det var värt all den tiden jag investerade i mig.

Men jag sa att det fanns TVÅ saker till. Vad förutom ryggsäcken kan påverka en tre-bent pall? Jag återkommer till detta.

Tänk dig nu pallen. Du behöver två ben för att vinna. Och utan biokemin är du inte sockerberoende. Biokemin kan du inte heller påverka. Det är du!

För många räcker det att ta bort mat-triggers. Onknappen försvinner och liver blir hanterbart. Men så snart du gör ett undantag så går allt åt skogen. Du lär dig att livskvalité är att inte göra undantag. Strikt LCHF blir en lösning på många års kämpande.

För många behövs en del arbete med att tömma ryggsäcken. Att tröstätning, stressätning, uttråkningsätning, piggätning mm försvinner. Att ångesten minskar. Att oron inte styr. LCHF hjälper till viss del men du faller hela tiden dit. Du behöver hantera eller tömma din ryggsäck.

Sen kommer den fjärde delen av den trebenta pallen. ”Stöttebenet” Det som stadgar upp biokemibenet om detta är för svagt eller om ryggsäcken förblir för tung. Du måste ha TVÅ ben för att klara dig hela livet. Minst!

Stöttebenet är hjälpen du får var vecka i en stödgrupp. t ex OA (Anonyma överätare) eller AA (Anonyma alkoholister). Stöttebenet är mentorn du kan ringa när du behöver. Det finns ingen värdering i ordet ”Stötteben”. Jag ser det som just en förstärkning av biokemi-benet. Här är Bitten en ovärderlig resurs.

Jag har en tuff biokemi. Har haft ett mycket ätstört beteende. Min ryggsäck var överfull och jag trodde att kalorimetoden var lösningen på allt. Under 25 år var alla mina tre ben enormt ostadiga och jag slutade på 111 kilo. Jag har gömt godispapper, tagit barnens godis, tömt deras julkalendrar och tvingats köpa nya, hetsätit och svultit.

Min väg var att börja med ryggsäcken. Fast jag förstod inte att det hade med vikten att göra då. Som ”skitunge” med ADHD var jag värdelös, besvärlig och aldrig duktig nog. Jag förstod aldrig att detta var triggers. Men visst åt jag för att döva känslan. Och fantastiskt nog så fungerar det. (Kortsiktigt!!)

Med fjäderlätt ryggsäck fortsatte jag min bantningsväg med kolhydrater i trängsel. Grovbrödsmörgås med banan, lättfil med All Bran Flakes, riskakor och morotsstavar. Att äta lite och vara hungrig i kombination med min tuffa biokemi var en omöjlighet. Jag misslyckades i alla fall.

Nästa steg blev lågkolhydratkosten. För första gången fanns en möjlighet att hålla fast vid det jag så gärna ville. Äta mig smal. Men jag började med GI och där fanns alldeles för många ”godkända” triggers. Jag provade mig fram och skapade en Anna-variant av LCHF (Visste ju inte att ordet fanns då, ca 2005). hade dock frukten kvar, vilken fick mig att i alla fall ständigt trilla dit. 2007 försvann frukten och min kost blev strikt utan undantag. Nu kom lugnet. Utan ryggsäck som trigger till min biokemi och utan mat som triggers så har min biokemi inget utrymme att styra mig.

Jag behöver inte ”stöttebenet”. Du kanske behöver. Tänk på att det är en enorm styrka att kunna och våga be om hjälp! Jag bad om hjälp, men fick hjälpen med ryggsäcken i stället för med stöttebenet. Jag hade ALDRIG klarat detta själv!

Nu är det dags för dig att se vad du behöver. Min historia är inte din. Men den kanske kan ge tankar att hitta rätt väg. Min väg är inte den rätta, den var rätt för mig.

I min värld är kosten ett självklart val att justera. Strikt LCHF utan undantag är målet. Sen kan du välja de andra två benen. Jobba med båda. Med det ena eller det andra.

När jag började min resa så gissar jag på att biokemin var 45% och min ryggsäck var 45%. Då var kosten bara 10%. Så med bara kosten hade jag då inte kommit speciellt långt.

När ryggsäcken var tömd så var helt plötsligt kosten en betydande del i mitt problem… Större än biokemin, jag vann.

Fundera. Kan ”Sockerpallen” vara något vi ska spinna vidare på? Kan Bitten Jonsson vara din lösning? (En början kan vara att läsa hennes bok SOCKERBOMBEN i din hjärna)

Ja-a, hur långt är ett snöre?

Först och främst måste jag säga att bara för att jag tycker något betyder det inte att de som tycker annorlunda har fel. Tyckande är verkligen något som är upp till var och en, det finns inte fel och rätt. Och detta är en tyckandefråga beaserad på MIN erfarenhet och kunskap om överätande/felätande. Det ska dock till mycket fakta, logik och nya insikter till innan jag ändrar mitt tyckande.

Vad är det då jag tycker? Jo, jag har tagit ställning till att räkna kolhydrater. Eller snarare jag har tagit ställning mot att räkna kolhydrater. Detta gör att jag konsekvent ”viftar” bort allt som har med räkning att göra. Inte för att vara nonchalant utan för att vara konsekvent.

Varför har jag tagit mitt ställningstagande? Ja,  i min värld känns det inte bara som tyckande, jag har en massa agument för och emot och när jag väger samman dem så vinner emot. I MIN värld! Och jag äger bara den. Jag äger inte sanningen. Så när du läst detta så känn efter, vad blev ditt svar? Vad passar dig? Vad är viktigast för dig? Hur fungerar du?

1. Många (de flesta) av min kunder/klienter har bantat i många år. De har vägt maten, räknat kalorier och points och de har vägt sig själva ibland så ofta som två gånger per dag. Jag vill inte erbjuda en livsstil som innebär att de byter ut kaloriräknandet mot kolhydratsräknande. Jag vill erbjuda en enkel vardag där vi äter för att vi näringsmässigt måste och för att det är gott. Jag vill erbjuda ett naturligt förhållningssätt till mat.

2. För många har maten upptagit all tid. De planera menyn, när frukosten är klar ska lunchen planeras. Allt ska vara perfekt. De samlar på recept, skriver receptbloggar och pratar mat. Allt fokus går ut på mat och vad man ska äta sen.  Vad man ska äta till helgen. Min dröm är att livet innehåller mer än mat. Att fokuset delas upp på fler intressen. Att kontrollen minskas eller försvinner. Jag vet att om ätstörningen är för stor eller för långvarig kommer mat inte bli en njutning utan mest ett påtvingat måste för överlevnad. (för dessa har jag individuella lösningar) Men så många jag bara kan få att njuta av maten och tryggt lita på sina signaler, desto bättre.  I en avslappnad naturlig vardag där maten är en liten del av all undebart som finns i livet så räknar man inte …. man njuter avslappnat och lite nonchalant. Och planerar att läsa bok, kommande semestern, trädgårdens lökar, golfrundan osv.

3. OM du nu räknar så VAD ska du jämföra med? 20 gram per dag? 0 gram per dag? 18,75 gram per dag? Passar samma siffra alla? Är alla av samma kön? Har samma gener? Tränar lika mycket? Tål lika mycket? Har samma ätbeteende? Är lika långa? Lika tunga? Har samma insulinkänslighet? Stressar lika mycket? Skrattar lika mycket?… osv. Nej! Så därför har du bara dig själv att jämföra med. Vad ska du då med en siffra till? Och OM du lär dig DIN siffra så fungerar det inte i alla fall. Vissa dagar stressar du mer, andra mindre. Vissa dagar rör du dig mer och andra mindre. Vissa dagar är det kallt ute och andra mindre. Vissa dagar är du trött och andra dagar är du pigg. Ibland är det sommar och ibland vinter… och allt detta påverkar i sin tur din kropps behov och tålighet.

Jag vet att kontrollen är behaglig, men som många har upptäckt… trots räknande och kontroll så fungerar det inte i alla fall.

4. Varför? Jo, för behov av kontroll och stark önskan och fokus på resultat kommer att öka stressen. Stressen ökar kortisolet och kortisolet motverkar STARKT en viktminskning. Jag drömmer om att uppnå en nonchalans gentemot mat. Först lär vi oss att äta. Att äta tryggt. Du lär dig vad du kan äta, hur mycket du kan äta. Du känner efter i DIN kropp hur DU reagerar. Med trygghet kommer lugn och med lugn kommer viktminskningen och livskvalitén.

5. Det finns också kolhydrater av olika kvalité. (Mycket beroende på vad som finns tillsammans med kolhydrater) Du lär dig kanske att 20 gram kolhydrater från flatbröd triggar dig till att efter någon dag göra ett undantag. (Brukar vara fördröjd effekt) men du märker att 20 gram kolhydrater från blomkålsmos med grädde i inte triggar dig alls utan bara skapar variation i maten. Du kanske till och med märker att du går UPP i vikt på 20 g Kh i kex men ner i vikt av 30 g Kh från blomkål… Så bort med sifferkontrollen och på med din egna erfarenhet och kunskapen om din kropp.

6. … jag skulle kunna hålla på ett tag till. Men finns det inte någon fördel? Nja, inte för speciellt många. För behövs denna form av fullständig kontroll är ätstörningen ofta lite för stor. Problemet är då inte maten utan så oerhört mycket mer.

Vi ska inte räkna mat. Vi ska njuta mat (eller i alla fall avslappnat utan ångest äta den)

Vi ska inte äta livet, vi ska leva det. (Du bör ha minst 5 andra livskvalitéhöjande saker i livet som du kan belöna dig med som inte är mat eller dryck eller cigaretter)

Vi ska inte förvandla ett kaloriräknande till ett kolhydraträknande.

Vi ska inte gå från fettskrämd till kolhydratskrämd.

Vi ska hitta tillbaka till ätandet som överlevnad med njutning.
(Eller om ätstörningen är för stor så ska i alla fall ätandet bara bli en ynka liten del av den dagliga fokuseringen)

Detta är mina tankar. Min erfaranhet. Mina slutsatser och mina drömmar och amibitioner med mitt jobb som författare och kostrådgivare. Ni som tycker annorlunda tycker inte fel. Bara annorlunda från mig. Och det måste väl vara helt ok?

Av denna anledning kommer ni inte hitta kolhydratstuträkningar i mina böcker. Av denna anledning kommer jag ”vifta” bort alla kommentarer om att räkna maten. Av denna anledning kommer jag att konsekvent vägra att ta hänsyn till tabeller.

Jag skriver i allt jag gör, lita på dig och din kropp. Det gäller nu också. Vill du räkna så räkna. Det finns inga fel! Tycke, smak och behov har inte en rätt sida och en fel sida. Du gör det som är bäst för dig.

Detta val upplever jag är bäst för de allra flesta av de jag träffar på. Med denna inställning har jag nått bäst resultat på flest. Och lika lite som du har fel om du tycker annorlunda från mig så har ju jag fel om jag tycker annorlunda från dig. Det mest underbara är att båda inriktningarna finns inom gänget kostrådgivare, föreläsare och författare.

”Du blir ju inte tjock av EN bulle.”

Jodu, det blir jag visst. För EN finns inte i mitt vokabulär. Jo, kanske när du är med, men så snart jag är själv så viker jag för det enorma sug som denna EN kommer att skapa.

Jag har funderat. Varför är det så viktigt att JAG äter? Om jag hoppar över så blir det ju mer gott till alla andra. Det borde väl vara bra? Eller ? Något triggar när jag tackar nej. Kan det vara deras dåliga samvete? De vet att de inte borde äta bullen, men om vi gör det tillsammans är vi kassa ihop.. och det känns alltid bättre än att vara kass själv.

Kan det vara så enkelt?

För det borde ju inte spela någon roll vad JAG äter. Jag lägger mig ju inte i vad andra äter. Jag sitter aldrig och tittar på någons pasta och utbrister: ”Men SKA du verkligen ÄTA det där?” Jag bara äter det som finns på min tallrik och njuter. Punkt.

Artighet? Nej, det köper jag inte. Och OM det  är så, varför ska jag vara artig och äta det som skapar mig enorma problem. Varför kan inte alla andra vara artiga och visa hänsyn till att jag vill må bra och slippa vara tjock? Jag är faktiskt artigare nu än när jag alltid bantade. Då åt jag pytteynka lite, fast av allt. Nu äter jag både en och två och tre portioner av värdinnans underbart goda mat. Fast utan pastan och potatisen.

Avund? DET köper jag. För tänk om min rumpa blir mindre än kompisens, hualigen. Man har ju sin givna roll på jobbet och i kompisgänget. Även om ingen säger det, så visst är det gott att inte vara tjockast. Jag kommer ihåg när jag hade 10-15 kilo kvar och många kom fram till mig och sa att NU fick jag nog sluta. Jag såg utmärglad ut. Många känner nog lite avund. Varför kan hon och inte jag? Tänk om hon blir smal och snygg? Vad händer med de självskrivna rollerna i gruppen?

Olikheter? Ja, det köper jag också. En person utan suget och med en kropp som kan hantera en större mängd kolhydrater, hur ska hon/han någonsin förstå vårt ätbeteende? De har ju ingen anledning att läsa in kunskapen och inget intresse av att förstå. Jag önskar bara att de kunde hålla tyst om de ändå bara ska kritisera. De ska ju vara lyckliga över att slippa bry sig. Hade vi kunnat äta som de så hade vi naturligtvis gjort det.

Ja med EN kan du väl äta. *suck*

Det är som att säga till en alkoholist: ”Ja men ETT glas kan du väl ta. Det är ju inte fest var dag. Bara du väljer att bra kvalitetsvin så är det inget problem. Det är ju till och med nyttigt för hälsan… ”