Skönt, så kan man kanske äntligen få lite Sex Appeal igen!

Och visst har annonsen rätt så tillvida, att vetenskapen har bevisat att vi smalisar inte behöver vara just smalisar. Lika lite som tjockisar behöver vara tjockisar. Sen att vetenskapen i detta fall heter Anna Hallén är bara positivt.

Min resa började på skrämmande 71 kg fördelade på 189 cm kropp. Blir inte mycket per centimeter! Nu när målvikten på dryga 80 kg är nådd (82,1 i skrivande stund), känns det som att jag äntligen kan plocka bort begreppet smalis och sätta in ”normalis” i stället.

Visst har det bitvis varit tufft att äta upp sig 11 kg i vikt, när kroppen nästan vägrar att samla på sig vikt och man har en ämnesomsättning som gör att man nästan kan inta måltider på toaletten. Men nu när man är framme och kan äta mer normalt, känns det bara toppen.

Nu ska jag istället koncentrera mig på att rätta till de sista felaktigheterna i kosten, för att bibehålla hälsa och vikt på sikt. Då tänker jag framför allt på att plocka bort det mesta som innehåller vitt mjöl. Margariner är sedan länge bortplockade. Får väl se om jag på den resan får anledning att komma tillbaka här på Annas blogg. Ta väl hand om er – önskar …

Ett jobb betydligt tuffare än att gå ner i vikt. Här kommer några små tips. Tänk på att några vill gå upp i fett men många behöver går upp i både fett och muskler!

Fettet kan du äta dig till. Musklerna kräver lite mer… japp, styrketräning i någon form. Vill du gå upp i vikt undvik spinning och löpning. Konstigt nog brukar detta vara smalisarnas favoritträning

Du ska äta mycket energi och näring på liten yta.

Du ska använda dig av insulinet, alltså äta en del kolhydrater så du fettinlagrar effektivt. (Du går upp i vikt av kolhydrater, inte genom att dricka vispgrädde) Men du vill samtidigt inte äta skräp. Även här vill vi fokusera på hälsan.

Så, hur gör du nu då? Jo, juice i alla former är rena kolhydratbomben, (sockerbomb) så den är ett bra val för dig som måltidsdryck. Men häll inte i dig massor, då blir du, liksom oss tjockisar bara trött och hängig på grund av att blodsockerkurvan får fnatt. Ett glas till var måltid blir bra.

Förutom dina vanliga mål med frukost, lunch och middag bör du lägga till 2 proteindrinkar per dag. (Inte mer. Du behöver inte mer proteiner plus att du lätt blir illamående. Proteiner har en enorm mättnadskänsla)

Häll upp 2 dl nötter i en dagspåse. (Toppenfett för kroppen) Se till att du har en per dag hela veckan. Ju mer du blandar olika sorter desto bättre. Så var mellanmålet och snackset avklarat.

Slutligen är Nutrilättbarer (eller andra bantningsbarer) perfekt! Japp, mycket energi på liten yta. Lätt att få i sig då de smakar jättegott. Perfekt att öka i vikt på. Minst en, gärna två OM det går att få ner.

Som grädde på moset 5 frukter per dag. Snabbt socker som samtidigt ger dig en massa bra vattenlösliga fibrer så din mage fungerar kanon. Fruktos är den sockerart som enklast byggs om till fett. Bra va?

Välj bara naturliga fetter som smör, Bregott. Bojkotta margariner. Ät inte härdade fetter och solrosolja. Så bort med pommes och chips. Välj fullfeta produkter som 3%ig mjölk mm.

Detta brukar ge en viktökning på ca 1 kilo per månad. Kanske något mer precis i början. Välj inte att gå upp i vikt på massa skräpmat. Dina kärl proppar också igen. Du som smalis blir också trött av för stora blodsockersvängningar.

Däremot får du tyvärr inte uppleva den häftiga pigghet som vi tjockisar får när vi ska gå ner med lågkolhydrat/högfetts maten. Att överäta som Du tvingas till, skapar trötthet och ibland ett lätt illamående som tär på energin. Men det är övergående. Du ska ju inte gå upp i vikt för alltid. Eller hur? Du kan också välja att gå upp i etapper.

Lycka till! Bit ihop och börja tugga.

I morgon kommer en berättelse från en smalis som nu äntligen nått i mål.

Som gästskribent på Annas blogg tänkte jag att det kunde vara bra för er, Annas läsare, att veta var jag står i min åsikt i kostfrågan . Var jag hamnar på skalan bland uppfattningar låter jag er som läsare själv avgöra. Läs gärna mina åsikt med informationen om att jag för två år sedan var fullständigt ointresserad av och i ämnet och idag ser mig som ganska engagerad och intresserad. Så här ser min ståndpunkt ut:

Det finns ingen diet eller ”metod” som passar alla! PUNKT.
 
Jag måste på egen hand ta reda på vad som står på insidan av mitt tanklock. Liksom bilen som är avsedd för diesel inte funkar på bensin, funkar inte min kropp om inte mixen av protein, fett och kolhydrater är rätt för min kropp. Jag måste helt enkelt tanka med det bränsle som passar just min kropp.

Vi är en blandning av rovdjur och växtätare, vare sig vi vill det eller inte. Vilken kost som passar mig är inget jag kan välja, det har naturen redan gjort! Och det måste jag acceptera och förstå innan jag väljer vad jag ska äta. Naturen är helt enkelt inte rättvis och därför tål vissa människor mer ”skräp” i kosten än andra. Vad vi tål, berättar kroppen för oss. Sen kan vi klart välja att inte se detta och ”äta i sönder oss”.

Vad som dock är glasklart för mig, är att vi generellt bör äta mer fett och protein än kolhydrater. Hur mycket och vilka kolhydrater får våra kroppar avgöra.

Innehållsförteckningen på de varor jag stoppar i korgen när jag handlar har helt plötsligt blivit högst intressant. De varor som har fler E-nummer än man orkar läsa, de som innehåller glutamat i någon form och de som är fulla av diverse kemikalier hamnar inte i min korg numera. Bannlysta i matkorgen är också alla margariner, men däremot slinker det ner ett och annat paket med Bregott och smör. Dessa rätt enkla åtgärder är jag övertygad om ger hälsovinster över tid eftersom det inte är meningen att dessa tillsatser ska förekomma i människoföda.

Hur mår jag?
Hur mår min mage?
Trött och hängig?
Har jag diabetes?
Har jag kilo jag inte behöver eller mår bra av?
Har jag för få kilo?
Rör jag på mig tillräckligt mycket?

Har man svar på dessa enkla saker – ärliga svar. Så gäller det att hitta rätt bränsle för att nå dit jag vill med min kropps förutsättningar.
 
Jag måste våga ge en kostförändring chansen att visa att jag kan må så som jag inte visste att jag behövde.

Så ser sammanfattningen ut på hur jag ser på det vi stoppar i oss efter jag har snappat upp vad jag har kommit över i olika sammanhang. Min uppfattning har jag fått genom diverse föreläsningar, Internet, artiklar i olika forum/media och självklart framför allt via Anna … blandat med lite hederligt sunt förnuft. Och så länge jag låter just det sunda förnuftet styra är jag knappast orolig för mitt val. Jag kommer med stort intresse och nyfikenhet att fortsätta följa vad som skrivs/sägs om vår kost. Vem vet – kanske kommer min uppfattning ändras på vägen!

Men det helt avgörande kommer alltid att vara..
- hur jag mår.
- om jag kan knäppa byxorna utan problem eller byta storlek.
- att jag slipper piller och sjukhus för att min kosthållning är fel.

Mitt egna ansvar är alltid det som är störst i alla de val jag är tvungen att göra.

 När Anna träffade mig första gången, var hon fullt övertygad om att jag var på väg in i svår sjukdom.

Med mina 71 kg fördelade på 189 cm såg jag förmodligen ut som något inte ens katten hade velat släpat in. Muskler – ja, hyfsat vältränad – ja, men inte ett gram fett på kroppen. Inte någon ”reserv” alls att ta till om det skulle behövas. Tilläggas bör också att jag har en ämnesomsättning som gör att jag i stort sett kan sitta på toa och inta mina måltider.

Jag har alltid kunnat äta precis vad jag vill utan det händer något med min vikt – uppåt. Jag har allt sedan 20 års åldern (har nu passerat de gyllene 50) vägt 80-82 kg och trodde i min enfald att jag fortfarande var i uppe på de talen. Men snacka om att man blir blind på sig själv och sin kropp. Anna påpekade detta, på sitt lilla kryptiska och fina sätt. Och jag ”vaknade”.

Min självklara följdfråga var: – Vad och hur gör jag?

Anna bad då mig då berätta hur mina matvanor (tragiska sådana) såg ut. Jag berättade att jag åt precis vad jag kände för, när jag ville och att grönsaker var något som jag visste fanns men som lyste med sin frånvaro på min tallrik. Kort sagt, jag tog inte hand om min kropp och hälsa, jag var inte ens i närheten.

Anna gjorde upp ett mat- och ätprogram åt mig, som innehöll bl a 5 frukter om dagen, 2 portioner proteindryck, regäl frukost-lunch-middag på ganska så fasta tider och nyttiga mellanmål på diverse nötter av olika slag. Omega 3 kapslar kom in i mitt liv och har stannat – och kommer så att göra livet ut. Detta program höll jag i c:a 6 månader. Anna tog tillfälligt bort min löpträning på 3-5 mil i veckan, eftersom jag hade ett jobb där min kropp fick den motion den behövde under tiden jag samlade på mig kilo.

Och tro mig! Att äta denna mängd mat, dagligen, är ett hårt jobb! Magen får ständigt jobba och det tär på krafterna. Men jag mår förträffligt och kilona tickar sakta men säkert uppåt. Första halvåret gick jag upp 6,5 kilo. De är snart 2 år sedan jag startade denna ”resa” och målsättningen på 80 står fast … och ska sedan hållas. För där mår jag som allra bäst. Idag väger jag 77,8 kg

Det är kul och underbart att se (och känna) att professionell kunskap om mat och näringslära fungerar oavsett om man har för få, lagom eller för många kilo. LCHF-tänket känns lite för mig som Back to basic. Äta som vi gjorde för ett par generationer sedan och röra på oss som dem. Idag stoppar vi i oss en massa skräp och rör oss bara om vi ska hämta fjärrkontrollen. Inte konstigt att de flesta är klart missnöjda med sin kropp, sväller och går med stormsteg in i sjukdom.

Det var rätt kul att skriva, så i morgon skiver jag säkert lite till.

Tack för ordet – och till Anna!

Min ambition är att arbeta med hälsa. Allt från värk till koncentration. Men det finns en vinkling som ofta glöms bort – undervikt. När det kommer till undervikt måste man titta på två saker: Behövs mer fett? Behövs mer muskler? Eller kanske båda.

Ni kommer nu på bloggen få berättelsen om Peter. Han kommer skriva och berätta själv. När jag träffade Peter vägde han 71 kilo till sin längd på 189 cm. Han var mycket vältränad och hade en skrämmande fettprocent på 5%. Mitt mål var att snabbt vända trenden så han inte hann bli sjuk. Peter mådde nämligen fortfarande mycket bra och kände sig pigg.

Muskelmassan behövde inte ökas. Han sprang många mil var vecka och cyklade minst dubbelt så många. Peters mål var och är att öka i fettvikt.

Peter kommer själv berätta med start i morgon här på bloggen, men jag kan avslöja att han efter två år ännu inte kommit upp i vår målvikt på 80 kilo. Det är tufft att gå UPP i vikt!