Osynliga brister

Är du nyfiken på hur det känns?
Ja, att ha en brist som inte syns och sen få suckar & himlande ögon för att du inte försöker tillräckligt hårt. Du kan om du bara vill. Så skärp dig!

Ta en penna och papper.
Lägg fram mobilen och sätt på tidtagning.

Skriv nu det snyggaste du kan MEN samtidigt det snabbaste du kan;

Alla dina namn.
Din fullständiga adress.
Personnummer.
Telefonnummer.
Mailadress med ett riktigt @

Stoppa klockan. Kolla antal sekunder eventuellt minuter.

Ta pennan i din andra hand. Å skärp dig!

Sätt klockan på ”alarm” på tiden du fick förra gången och gör om allt med fel hand. När klockan ringer lägger du ner pennan och tittar.

Hann du?
Är det snyggt?
Är det ens läsbart?
Men du försökte, du ville verkligen, du gav det en chans?

Eller har fler av er redan gett upp och struntade i att ens prova?

Tänk att ha det så här 5 dagar i veckan under hela sin skoltid på 9 år. Om du försöker så får du himlande ögon, suckar och tjata om att skärpa dig. 9 år av ständigt misslyckande.

Ger du upp och skiter i allt, ja då är det möten, skäll, diagnoser och 9 år skrämmande dagar då du aldrig duger.

Alla barn kan kan inte om de bara vill.
Men alla barn vill om de bara kan.

Lösning: En helt vanlig gammal dator utan internet men med word.

”Men de behöver träna upp sin finmotorik” Håller med, man kanske inte på bekostnad av självförtroende, självkänsla och alla ämnen de vill hinna lära sig på 9 år.

De kan väl träna på bild och slöjd, eller något annat kul knep Å knåp? Och om de inte någonsin får ordning på sin finmororik så kanske det är helt ok det också.

Handen på hjärtat, hur många av dessa tror du någonsin kommer att arbeta som kalligrafi?

Det är detta och förståelsen för de osynliga bristerna som jag föreläser om i skolor, på fortbildningsdagar, för föräldraföreningar mm

energibarn.se

Energibarn och rättvist

Att behandla alla lika är oerhört orättvit. Ändå görs detta i skolan hela tiden. Det används till och med som ett argument för rättvisa.
 
Att alla ska ha samma saker i samma miljö, eller ingen får ha om inte alla får för det är extremt orättvist. Och detta är normalt i dagens skola.
 
Att behandla alla olika så alla har samma förutsättning är för mig rättvist.
 
Att alla får kompenserat sina brister med individuella lösningar är rättvist.
 
Ex Pelle har nedsatt syn. Ska Pelle få använda hjälpmedlet glasögon för att kunna hänga med på lektionen? Även om hela klassen inte har tillgång till glasögon? Eller är det orättvist om Pelle får ha synhjälp när de andra inte får?
 
Och ska vi verkligen acceptera denna brist? Är det inte bara dålig träning och dålig uppfostran? Om vi tar av Pelle glasögonen så bör han lära sig. Det vore kanske att göra Pelle en otjänst att inte träna honom se. Han är nog bara lat och vill slippa undan.
 
Vi låter också Pelle, utan glasögon, rotera i klassrummet. Det är mycket viktigt att man kan sitta överallt och med alla. Så Pelle ska sitta längst bak i det mörkare hörnet, precis som alla andra ibland får göra – och utan extra hjälpmedel såsom glasögon. För de andra barnen kan ju.
 
När Pelle ger upp, hittar på annat, busar, pratar, gungar på stolen – för han kan ju ändå inte hänga med – då skäller vi på honom. Suckar, himlar med ögonen. Och ringer hans föräldrar.
 
Efter något år när Pelle är van att få skäll. Van att misslyckas. Van att aldrig duga och aldrig få beröm. Och totalt uttråkad. Med en känsla att vara värdelös. Och ofta en tappad respekt på de vuxna. Ja då är det dags att samla lite gratispoäng bland kompisar. ”Hora” brukar vara ett bra ord att använda. Det får igång fröken och så får man en cool-stämpel på sig av klasskompisarna.
 
… eller kan Pelle få använda sitt hjälpmedel för sin brist så han kan hänga med på samma villkor som de som inte har en brist?
 
Fast det är orättvist att de andra barnen inte får ha glasögon?
 
Att vuxna människor i skolans värld med högskoleutbildning från Lärarhögskolan inte har kunskap, kompetens, makt och yrkeskrav på sig att förstå att detta exempel är exakt vad det handlar om gällande barn med NPF – ja det gör mig evinnerligt ledsen.
 
Uppfostra bort en brist?
Uppfostra en personlighet?
Tvinga ner kreativitet i en grå fyrkantig box?
Döda självförtroende och självkänsla för att alla inte är lika?
Skälla på ett barn ”som ser dåligt utan glasögon”?
 

Köp boken Energibarn – våra älskade skitungar på anna@annahallen.se

1 st 150 kr
3 st 360 kr
(inkl porto)

Energibarn och skolan

Jag var lärare för en 4-6:a. Vi skulle uppfylla målet att förstår kroppens organ och funktioner.

Jag hade 24 elever (och en assistent) I klassrummet fanns diagnosticerad ADHD, ADD, Tourette. OCD, Asperger och ett gäng som hade koncentrationssvårigheter, motorisk problem mm utan diagnos

En av killarna, 12 år, vägrade. Hade att läsa, hatade att skriva.

Jag sa: ”Kroppen är skitkul, full av bakterier som kryper runt, bajs och en massa saker som funkar när du sover”

Han: ”Okejjjjjjjj…..?”

Jag sa: ”Du får göra precis som du vill och visa mig precis som du vill, men kan du inte kolla hur mat blir bajs och vad batterierna gör?”

Han: ”Jag vill bygga!”

Så han byggde en kropp med kartong, slangar, påsar ja allt han hittade och kunde samla på sig.

Som mall använda han uppslagsböcker om hur kroppen fungerade. Han läste inte, han letade ju kunskap.

För honom att läsa var att läsa för läraren tvingade honom.
Att läsa för att få veta vad han sökte var något helt annat.

När han var klar så frågade jag honom: ”Hur vill du visa mig vad du kan?”

Han: ”Jag vill visa hela klassen, du kan väl lyssna samtidigt?”

Så han visar för hela klassen. Alla var supernyfikna på vad slangarna var, på vad de gjorde, hur påsen funkade som en ballong och kunde tänjas ut, hur…

Ja, jag tror han lärde klassen mer om kroppen än jag någonsin skulle klarat av som lärare. Och jag tror han än idag kan kunskapen.

Vad gjorde resten av klassen? Några läste och skrev. Några ritade, några klippte och klistrade. Några gjorde en sång. Några tittade på film om kroppen. Några satt en en grupp med mig och pratade kroppen. Och alla lyssnade när vi gick igenom ”lådan med slangarna”

Svårt för mig att bedöma? Oja, helt omöjligt faktiskt. Men jag är tusen gånger säkrare på att alla individuellt hade en betydligt större kunskap än om alla skulle lyssnat på mig, läst i en bok och skrivit en rapport och sen ett prov på detta.

Fisken fick simma.
Apan klättra i trädet.
Mullvaden gräva.
Fågeln flyga.

Men efter några år i skolan värld orkade jag inte med skolans värld.
Eleverna var underbara. Föräldrarna var underbara. Jag hade en bra rektor.

Men som jag var motarbetad. ”Du kan väl inte låta eleverna titta på film när de har slagits på rasten?” ”Du låter eleverna driva med dig. Du måste sätta ner foten” och beslutet att sluta kom när jag var på Soc. och pratade om en elev i nian som jag var resurs för.

Jag sa att han slutar om en månad och jag vill att ”någon” finns kvar som vuxen (hans föräldrar brydde sig inte alls om grabben). Soc. svarade att vi kan inte göra något förrän han har gått ”åt skogen”. Han hade hade ju inte misskött sig ännu och då fanns inga program för honom.

Jag har alltid sagt när jag läser om tonåringar som gör något riktigt hemskt . ”de måste ha varit barn någon gång, det måste gått att rädda dom innan detta hände”.

Nu satt jag på mötet INNAN något hänt och Soc. beslutar att vi ska vänta till grabben gör nåt. Då går vi in och stöttar.

Jag gick sönder där och då! Och sa upp mig samma dag.

Stannade hos grabben till han gick ut nian. Fick en blomsterpresentkort på 10 kronor som han hade fixat själv. Och en lapp ”Tack för att du inte gav upp på mig som alla andra gjort” Jag har kvar lappen och presentkortet <3

Sen skrev jag boken ”Energibarn – våra äskade skitungar” och arbetar nu med att föreläsa i skolor för skolpersonal och föräldrar om alla möjligheter som finns. Hur energibarn tänker och fungerar.

Att:

Barn vill om de bara kan!

Alla barn kommer inte gå ur skolan med godkänt i alla betyg, men alla barn ska banne mig lämna skolan med självkänsla och självförtroende i behåll.