Kommentarer till Banta sig in i viktfällan

Av: Anna svarar Agneta

Anna svarar Agneta — Sun, 29 May 2011 13:57:06 +0000

När du lever åp kaloririk svältkost så är det bra att äta lite och ofta så kroppen inte helt går inte på spara. Men det är ju en kunskap baserad på att du ska äta fel mat.

5-6 måltider på rätt mat brukar bli alldeles för mycket mat för nästan alla. De flesta äter 2-4 måltider per dag beroende på aktivitet, gener och dagens rutiner.

Av: Agneta

Agneta — Fri, 27 May 2011 10:19:20 +0000

Finns det eg några belägg för påståendet att frekventa måltider (3 ggr/dag + minst 2 mellanmål) ökar förbränningen? För mig har det som sagt inte funkat så, utan jag har snarare gått UPP av 5-6 mål om dagen.

Av: Anna svarar Agneta och Bertil

Anna svarar Agneta och Bertil — Fri, 27 May 2011 10:14:58 +0000

Skratt. Nu ÄR Kostdoktorn, Andreas, oerhört duktig och påläst på näringsfysiologi. Men det är ändå fantastiskt att vi dra oss till vita rockar när vi vill ha kunskap. Helt vanligt näringsfysiologi och näringslära läser läkarna vanligtvis inte och ändå hoppas vi på att de har svaren på kostrelaterade frågor. (Men som sagt, vår Kostdoktor, är en ovanigt läkare som även kan kost)

Det kan finnas många faktorer. Men en faktor som påverkar blodet är balansen mellan oemga 3 och omega 6. Den har bevisligen blivit mycket bättre i era kroppar.

Av: Agneta

Agneta — Fri, 27 May 2011 08:35:00 +0000

Bertil Lind,

Intressant iakttagelse. Jag är inte Anna, men jag undrar om inte den frågan också/snarare bör ställas till Kostdoktorn?

Intressant också att höra att många gått ner i vikt när de började äta för att de var hungriga och inte äter bara för att man ”ska” äta på bestämda tider. Jag är uppvuxen med mantrat att man ”måste” äta mellanmål på fm och em för att undvika just blodsockerfall och efterföljande frosseri, men jag tycker faktiskt att det funkar bättre att bara äta frukost, lunch och middag. Men då äter jag enligt LCHF-principer vilket förmodligen förklarar varför jag står mig 5-6 timmar utan att bli hungrig eller sugen. På den gamla goda(?) kolhydratstinna tiden var mellanmål nödvändiga. Dock märkte jag aldrig att de vare sig dämpade min hunger eller gjorde det lättare att gå ner i vikt.

Av: CharlotteTheOriginal

CharlotteTheOriginal — Thu, 26 May 2011 19:14:06 +0000

Ja usch ja….det där med å gå ned i vikt. Efter graviditeten har jag bokstavligen slängt i mig maten, trots att lillen är större och lugnare nu. Fortsatte med samma portioner som när jag var gravid i typ 8:e månaden….det höll ju inte. Försöker nu äta i lugnare takt för att hinna känna mättnad bättre, samt att jag äter när jag är hungrig. Är lite vaneätare, typ ”ska” äta något runt åtta-halv nio snåret. Kommit på mig själv att fundera på vad jag ska äta, för att sen konstatera att jag inte ens är hungrig. Vanesak – farligt för mig!

Av: Anna svarar alla som kämpar

Anna svarar alla som kämpar — Thu, 26 May 2011 15:43:59 +0000

Tack alla som delar med sig. Det är erfarenheter som lyfter kunskap.

Och det svåraste med viktminskningen är inte kosten. Det är tålamodet

Av: Ninja Ister

Ninja Ister — Thu, 26 May 2011 13:28:44 +0000

Förlåt – jag började med LCHF i november 2008!

Av: Ninja Ister

Ninja Ister — Thu, 26 May 2011 13:28:14 +0000

Jag började med LCHF i november 2009. Gick ner 4-5 kg på någon vecka. Sen var det stopp. Vikten rörde sig inte upp eller ner, men jag fortsatte huvudsakligen LCHF, med en bytta Ben&Jerrys glass och/eller godis då och då (var 14:e dag ungefär). Jag struntade i att väga mig, bestämde mig bara för att fortsätta utan kolhydrater eftersom livet blev mycket enklare med den mathållningen och jag slapp koman på eftermiddagen. Och framför allt – jag gick inte upp i vikt, vilket jag alltid gjode annars – jag har 30 års erfarenhet av jojobanting i bagaget, 10 kilo ner på våren för att gå upp 15 kg på hösten.

Förra hösten (2010) började jag äta färre gånger per dag. Bara om jag var hungrig, inte för att klockan sa att det var dags för lunch. Ofta blev det bacon-ägg till frukost och en sen middag på kvällen – däremellan en arbetsdag + ett träningspass.

Plötsligt började kroppen bli annorlunda, mina kläder passade inte längre… och inte som förr i tiden då bysten åkte först vid bantning utan nu försvann det från magen och midjan.

10 kg har runnit av mig sedan sommaren 2010. Och det fortsätter att gå neråt, fast jag inte är alltför strikt.

Numera äter jag lunch med arbetskamraterna, för att det är en socialt viktig händelse, men lunchen kan bestå av en näve nötter och en kopp kaffe med grädde om jag har ätit en stadig frukost. Eller en riktigt blaffig lunch om frukosten var skral.

Man får inte ge upp.

Av: dufva

dufva — Wed, 25 May 2011 18:31:40 +0000

En kropp som genomgått jojobantningar i årtal är ofta svårt stressad och är hela tiden beredd på att parera nya eventuella svältperioder vi utsätter den för.

Vad kroppen gör rent kemiskt då är att den utsöndrar kortisol.
Det är ett stresshormon som höjer glukoshalten i blodet

Ett typiskt tecken på långvarigt förhöjd kortisolnivå är bukfetma.

Det bästa man kan göra för sig själv om man har en sönderbantad kropp förutom en bra kost är att göra vad man kan för att minska sin stressnivå.

Det gäller att må bra sova bra inte stressa upp sig för småsaker och helt enkelt hitta lugnet och sköta om sig själv

Lyckas man med det får man inte sällan åter en kropp som är trygg och gärna släpper på reservlagren

Av: lena

lena — Wed, 25 May 2011 12:26:25 +0000

Jag läser alltid Din blogg Anna, har Din kokbok och väntar otåligt på nästa som vänder sig direkt till mig och andra kvinnor. Här kommer min resa: Jag är 57 år och har bantat sedan jag slutade röka och gick upp 15 kg som 40-åring. Väck mig om natten och jag kan lätt svara på teorin kring ALLA bantningsmetoder. I sommras var det ”all time hight” och jag vägde 25 kg för mycket. 1 september i fjol startade jag med strikt LCHF. Jag mådde skitdåligt på många olika sätt i fem veckor och sedan har jag mått som en prinsessa. Jag har stadigt gått ned och varit strikt hela tiden förutom under en utlandsresa då jag drack två söta drinkar och ramlade ur ketonfasen. Det tog mig en vecka att komma in i ketonfas igen och tre veckor innan viktminskningen fortsatte. Tro mig, det var inte värt det och jag gör inte om det igen! Jag har gått ned 15 kg och tänker försöka fortsätta tills kroppen är nöjd. Jag äter gott och ofta ute på resturant. Det fungerar jättebra. Bonus är att jag fått en bättre självkänsla eftersom jag kan hantera mitt ätande och slipper att ha dåligt samvete över att jag skulle vara någon karaktärslös person.