”Äh, man får inte bli fanatisk!”

Ofta när jag hamnar i en diskussion om kost och hälsa så kommer kommentarer: ”Du kommer ändå inte att överleva livet, varför inte njuta i stället för att välja bort en massa?”

Lo LCHF4_0007JGMin fundering då är, vill jag njuta frisk eller njuta sjuk? Vill jag dö frisk, eller vill jag vara ett kolli i 10 år innan jag får dö?

En annan fundering i samma logik. Det är farligt att köra bil, jag kör i alla fall. Men bara för att det är farligt behöver jag väl inte välja att ställa mig framför en lastbil i hög fart?

Min svar är att det gäller att njuta av livet. inte äta det. Livskvalité kan väl inte bara sitta i det vi tuggar. Eller? Det gäller nog samtidigt att inte plocka bort mer än det som behövs för var unika person.

Njuter jag av en kanelbulle så är jag 25 kilo tjockare 2 år senare. Är det livskvalité som jag inte vill vara utan?

Hoppar jag över kanelbullen så passar alla mina kläder, jag är glad och fin på alla fester, jag kan vara glad och känna det behagligt på stranden, jag är pigg och mina knän är hela. Är det livskvalité?

Hoppar jag sen över en massa val för att ”man ska” för att göra ”rätt” och de ändå inte ger mig några fördelar, ja då känns det som en uppoffring utan belöning.

Vinsten måste alltid vara större än uppoffringen om vi ska hålla vårt val livet ut.

Vad kan du göra för val?
Vilka val måste du göra för att nå ditt mål?
Du får allt du vill. Du bestämmer. Vad vill du?

Vad är livskvalité för dig? Blir svaret att få äta så kommer vägen mot målet bli tung.

Lev livet, tugga det inte!

15 comments

  • Eva-Lena W says:

    Kloka, kloka Anna! Jag tar alltid dina kloka ord till mig – för ett sundare och lättare liv.

    Måste nämna att det där tjatet om att man ska äta hela tiden är jättejobbigt. Min mamma sa i början av 2013: Vad ska man bjuda dig på då? Du äter ju ingenting nu för tiden (med betoning på ingenting). Jag sa då till henne att hon fick istället tänka på att hon bidrager till att jag går ner i vikt och mår bättre. Jag sa att hon ju var orolig för att jag var tjock. Hennes annars ständiga fråga brukar vara: Hur mycket har du gått ner nu då? Till saken hör, att när jag var kolhydratjunkie, så tjatade hon på att jag borde gå ner i vikt.
    Hur man än vänder sig så har man ändan bak. :D

    • Bettan Sjögren says:

      Exakt samma erfarenhet har jag tyvärr :) Under alla år (ca 35-36 år) som jag misskötte min diabetes och åt fel så tjatade folk omkring om att det där och det där……. får väl inte du äta och du MÅSTE ju sköta din diabetes. Nu när jag då äntligen har hittat ett sätt som gör att jag kan sköta mig, alltså utan pasta, potatis, ris, bröd mm så får jag inte det där ständiga suget att bara fortsätta äta, då är jag fanatisk??? Jag begriper inte detta :( Många tycker så klart att det är bra att jag mår bättre men de kan ändå inte låta bli att påpeka vissa saker som de tror sig veta om lchf. Som tur är så kan jag stå på mig och lyssnar inte längre men nog är det konstigt?

  • Suzanne Gromer says:

    Bra skrivet. Tar till mig o lägger i min motivations-bank. Det är lätt att glömma o falla för påtryckningar.
    Ha det bra i veckan. Ska försöka hänga på nästa tillfälle. Är själv på väg till Åre med barn o barnbarn. Ska trots det försöka sno åt mig lite egentid nu o då
    Kram
    Suzanne

  • Visst är det fascinerande hur våra val kan engagera andra. Varför är det så viktigt vad vi stoppar i munnen? Är vår personlighet så starkt kopplat till själva tuggandet?

    Sen till den äldre generationens försvar. Många av de har varit med om att det saknas lyx och ibland även mat på bordet. Så att ge något något att äta var en generös och kärleksfull gest. Fest var samma som mat. Men då pratar vi äldre. Mycket äldre.

  • ”Njuter jag av en kanelbulle så är jag 25 kilo tjockare 2 år senare. Är det livskvalité som jag inte vill vara utan?

    Hoppar jag över kanelbullen så passar alla mina kläder, jag är glad och fin på alla fester, jag kan vara glad och känna det behagligt på stranden, jag är pigg och mina knän är hela. Är det livskvalité?”

    Just sådana här saker är nog något som jag tror att människor kan reagera på. Inte är man 25 kilo tjockare på ett par år för att man tar sig en kanelbulle då och då. Och hoppa över ett gofika för att kläder ska passa… jag betackar mig för sånt. Just sådant här kan bara sätta press och uppfattas som förmaningar.

    • Nej, inte ”man”. Men jag skrev om mig. Om Anna Hallén. Jag använde ordet ”jag”. Och om JAG äter en kanelbulle så ÄR jag 25 kilo tjockare eftersom jag är sockerberoende och inte kan sluta äta.

      Och om någon reagerar negativt på hur jag fungerar så är det helt ok. Lite sorgligt, men ok. Att du betackar dig ”sånt” är helt upp till dig. ”Sånt” är nämligen min vardag. Att mitt liv ses som press och förmaningar är också upp till dig. Jag upplever din empati för andras situation lite svag.

      • Bettan Sjögren says:

        Anna, vi är nog många många som håller med dig. En kanelbulle ”då och då” blir till fler och så vips är man tillbaka i sitt okontrollerade ätande. De som inte har det problemet kan ju skatta sig lyckliga men kanske måste försöka sätta sig in i andras situation. Och din blogg är ju till för oss som vill utvecklas och lära oss mer om hur just vår egen kropp fungerar , är man inte det så behöver man ju inte läsa. Det är bara att inte läsa, lätt som en plätt :)

        • Gittan Aronsson says:

          Och inte förrän jag provat att leva utan kanelbullar och annat socker har jag förstått, känt och upplevt vad jag vinner med att inte ta ”den där kanelbullen”, så har det varit för mig. Då, när ”kanelbullen” satte igång mitt övriga ätande av socker, så kände jag hur jag mådde (= inte bra) och så vill inte jag leva!

          Håller med dig och tar åt mig orden du skriver Anna ”Vinsten måste alltid vara större än uppoffringen om vi ska hålla vårt val livet ut.”
          Kram

  • Jag är oerhört strikt i mina val av tuggande. Mycket för att jag påminner mig om hur obehaglig känslan är när jag äter något kroppen inte vill ha.
    Grejen är ju också att lära sig sin kropp. Att känna in.
    Tyvärr, får även jag ofta konstiga kommentarer. Människor som inte vill förstå att jag blir sjuk av tex mjöl.

    Jag ser verkligen fram emot din kommande bok.
    Ha en bra helg.

  • Kære Anna
    Jeg synes de mennesker har ret i at man skal nyde livet fuldt ud. Jeg nyder bare at spise efter lchf og jeg nyder at spise alle de lækkerier der findes indenfor principperne. Problemet, som jeg ser det, er at vi bare ikke er enige om hvad der er det ‘det gode liv’….
    : )

    PS! Kan du ikke sætte en oversætter-knap her på bloggen?

  • Ulrika Leksell-Engström says:

    Jo, man kan bli 25 kg tjockare på två år – men såklart inte av några enstaka bullar. Däremot av vad dessa bullar ev leder till – ett stort sötsug och fortsatt ätande av annan mat/annat ”skräp”.
    Är man medveten om hur man själv fungerar så är det inget svårt val. Man frågar sig helt enkelt: ”Är det värt det?” och sen gör man sina val efter det. För många är en ”gofika” eller en bulle inte värt det. För andra är det det, då och då, och de äter det då såklart.

  • Så sant! Slutar inte fascineras av gemene mans intresse av vad jag väljer äta. Och just detta: men en liten bit/bulle/kaka kan du väl ta?
    Kan, kan jag nog, men vill inte… Tänk om jag skulle säga varje gång till andra: men ska du verkligen äta så mycket pasta? Hmm, skulle kanske vilja… ;-)
    Egna val, visst. På mitt jobb har nyligen börjat en pedagog som lider av IBS och jag har fått en lista av vad hon inte kan äta. (Jag är förskolekock) Frågade om hon åt LCHF, men svaret blev Nej! Det är ju nästan samma, tänkte jag stilla med tanke på vad som stod på hennes lista, men… I alla fall så har jag sett henne komma med en påse fikabröd två gånger redan efter lunch…och jag undrar varför? Tänker att varför ska jag ge henne specialkost om..? Om jag märker mer saker och när hon arbetat ett tag ska jag fråga henne! Hon tål inte mjölkprodukter men Paleo vore ju perfekt för henne! När kommer man till insikt om att man kan välja mycket själv. Och varför vill man inte må bra? (Och, ja, här är ju jag intresserad av vad andra stoppar i sin mun…Häpp!)
    ;-) /Monkan

    • Bettan Sjögren says:

      Visst är det mycket man skulle vilja säga när man ser hur folk äter men jag vill inte vara som ”dem”, är det någon som vill veta så berättar jag gärna annars får det vara (nu för tiden :) )
      Tänk om ”folk” skulle bete sig likadant mot en alkoholist och säga till en som försöker bli nykter; ja men en liten snaps kan du väl ta, det är ju inte farligt!!! När ska ”de” lära sig att det är ungefär samma sak?

  • Nina Forsman says:

    Hej jag håller på dig varför får man inte äta sig frisk

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.